Första
gången jag hörde Mikael Wiehe var för gott och väl 40 år sedan. Det var med
Hoola Bandoola, och de var proggens kungar, med sin enkla trallvänliga musik
och de poetiska, metaforrika, samhällskritiska texterna.
Proggen är
över sedan länge, Hoola Bandoola är borta, och Björn Afzelius har avlidit i
cancer. Kvar är Mikael Wiehe som soloartist, och när han spänstigt kliver upp
på scenen i ett fullsatt Brännaborg, i slitna jeans, rutig flanellskjorta och
runda, stålbågade glasögon, är han sig lik från fornstora dagar. Det är bara
håret som är grått numera.
Han har kvar
den enkla musiken, men texterna har blivit rakare, mer direkt politiska. Hans
senaste skiva heter Protestsånger, han är på turné, för första gången på länge,
för att han uttryckligen vill bidra till att få bort den borgerliga regeringen.
-
Varje konstnär har ett tvång att förmedla saker,
säger Mikael.
Att då anklaga
honom för övertydlighet är att inte förstå vad han håller på med.
Dessutom kan
han vara ganska nyanserad, om man lyssnar efter noga. Också i de mest politiska
pang på-låtarna smyger han in eleganta poetiska vändningar. Och så finns det de
riktigt lyriska sångerna som den vackra avskedssången Den jag kunde va´ till
vännen Björn Afzelius.
Det är inte
minst i hans översättningar som man märker vilken duktig textmakare han är. Som
i Bob Dylans gamla Bara en hemlös, Peggy Seegers En sång till modet, och inte
minst klassikernas klassiker, Woody Guthries This Land is Your Land – Det här
är ditt land, en vacker kärleksförklaring till landet Sverige, som både bjuder
in och omfamnar.
Wiehe skapar
i en vistradition, det är ingen tillfällighet att han uttrycker en stor
beundran för till exempel Nils Ferlin, och han inleder kvällen med att kalla
konserten för ”En liten visstund i krisens Europa”. För mig är det tydligt att
han är mer vissångare än rockartist.
Hans visor
utmärks av allvar och pliktkänsla, musiken ska utrycka medkänsla med de
utstötta, värna de svaga, det är solidaritet som är för Wiehe konstnärskapets
grundtanke. Självklart också med ”idealisterna på Majdantorget i Kiev”.
Hans allvar
förenar på ett uppfodrande sätt en tillbakablickande nostalgi med en obändig
framtidstro.
Kvällen
avslutades med en sång som ursprungligen framfördes på Utöya med den stilenliga
titeln Det gäller våra liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar