Förbannad på gud

Kain

José Saramago

Övers: Hans Berggren

Bokförlaget Tranan

Kain är förmodligen historiens svartaste karaktär, en veritabel symbol för ondska, med ett oreparabelt dåligt rykte. Det kan därför tyckas en smula överraskande att välja just honom som positiv huvudperson i en roman, i synnerhet som han är visserligen ångerfull över brodermordet, men för övrigt en framåt, glad och nyfiken ung man, levnadsglad med en rejäl sexuell aptit.

Och han är rejält förbannad på gud, för alla hans klantiga misstag i skapelsen, för hans godtyckliga hämndlystnad och ohämmade grymhet. Vilket han inte sticker det minsta under stol med, utan talar om för gud varje gång de träffas under hans pikaresk genom Gamla testamentet, där han reser kors och tvärs i både tid och rum.

Kain skäller ut gud efter noter, och det blir några riktigt praktfulla gräl. Det är småkul, liksom de humoristiska omskrivningarna av berättelserna om Edens lustgård, Babels torn, Sodom och Gomorra, och Jerikos murar.

Ingenting för bokstavstroende, om det nu finns några sådana kvar.

Finalen med syndafloden avfärdar inte bara gud som en överflödig hypotes, utan är lika mycket en hyllning till människans ofullkomlighet.

Inte illa av den gamle kommunisten Saramago.

”Kain” publicerades 2009, och var José Saramagos sista roman.