Stor berättarkonst från Zanzibar

 

Man kan onekligen inte ta ifrån Svenska Akademien dess förmåga att överraska. När den berömda dörren i Börshuset öppnades och årets Nobelpristagare i litteratur presenterades stod till och med alla förståsigpåare som frågetecken. Väldigt få hade någonsin hört talas om Abdulrazak Gurnah. Många lyckades inte ens uppfatta hans namn. Själv tyckte jag att efternamnet lät vagt slaviskt, men fick inte ihop det med förnamnet. Årets pristagare är är doldis, men tack vare priset kan han få den uppmärksamhet som han faktiskt förtjänar.

Hittills har tre romaner av Gurnah publicerats på i svensk översättning, samtliga på lilla Celanders förlag från Lund, och översatta av Helena Hansson. Så även om Bonniers har nu övertagit publiceringen, tillkommer all ära Celanders och Översättaren.

Än en gång har ett litet förlag slagit drakarna på fingrarna – och nog tror jag att det säger en hel del om det litterära klimatet i Sverige.

Litet förlag, liten upplaga, och det dröjde inte länge förrän Gurnahs böcker försvann från bokhandelsdiskarna (och internetbokhandlarnas hemsidor). Men nu har tre av romanerna kommit i nyutgåva genom ett samarbete mellan Celanders och Bonniers.

”Den sista gåvan” är berättelsen om en familj. Gurnah är ingen förnyare, han ägnar sig inte åt litterära experiment, men romanen är polyfont berättad genom familjens fyra medlemmar, med tätt, realistisk men ändå poetisk prosa.

Det kretsar mycket kring pappan, efter hans stroke vänds åtskilligt inom familjen upp och ner, och de tvingas att konfrontera obehagliga sanningar som länge hållits dolda.

Handlingen utspelas i dagens England. Pappan har en gång i tiden gett sig iväg från sin uppväxts Zanzibar, författarens eget ursprungliga hemvist, och bär på en hemlighet som påverkar hela hans liv, men även hans närståendes.

Mamma Maryam är ett hittebarn med okänt ursprung, enligt polisutredningen var hennes far troligen ”en svarting med ljus hy”, modern är däremot är helt höljt i dunkel, och det visar sig att en enda vokal kan vara helt avgörande för Maryams eventuella härkomst.

Barnen är till synes framgångsrika och välanpassade, men det uppdagas undan för undan att deras identitet och integration är inte helt självklara, vare sig för dem själva eller deras omgivning.

Det är en berättelse som äger stor allmängiltighet, en dynamisk skildring av en familj och dess relationer, till varandra, men också till framtiden och kanske framför allt det förflutna. Och allt hänger faktiskt ihop.

Men här finns så mycket mer, de är trots allt inte bara en vanlig familj, det är en invandrarfamilj, ett faktum som det är omöjligt att blunda för.

Det rör sig inte om öppen rasism, grova övergrepp eller gemena påhopp. Nej då, det är snarare rasfördomarnas små detaljer som kommer till tals, en blick, en anmärkning i förbifarten, ett oskyldigt skämt, en dum fråga, och ingen menar egentligen något illa. Eller?

Det blir en fint tecknad skildring av minnet, vad vi väljer att minnas, vad vi tvingas att minas, och det som vi förtränger. Allt det som gör oss till de vi är.

Romanen är också fylld med lågmäld symbolik, inte minst i bilden av historiens rörelse, mellan generationer, från land till land, bland världsdelar.

Om ”Den sista gåvan” är en familjehistoria är ”Paradiset” en bildningsroman. Tolvårige Yusuf tvingas att lämna sitt föräldrahem med sin förmögne och framgångsrike farbror. Han blir hans hjälpreda, alltiallo och en slags lärling. Vad han inte förstår är att han utgör betalningen för sin fars skulder, slaveriet har visserligen upphört enligt lagen, men existerar i allra högsta grad i den krassa verkligheten, framför allt skuldslaveri.

Vi möter ett Afrika som befinner sig i skärningspunkten av många olika utvecklingslinjer. Det traditionella samhället krockar överallt med skiftande tendenser utifrån, i form av det moderna samhället teknologi och mentalitet.

Konflikterna tilltar mellan olika samhällsskikt och etniska grupper. De bofasta jordbrukarna kolliderar med nomadiska boskapsskötare, lantbrukare med handelsmän, utövare av naturreligioner med muslimer.

Hierarkierna utkristalliseras allt tydligare. Araberna föraktar indierna, indierna föraktar afrikanerna, och allt mörkare skugga kastas av de vita inkräktarna som med sin brutalitet, disciplin och moderna vapen hotar att ta över allt.

Redan där kam man skönja källorna till många av senare konflikter som vi vet plågade Afrika, och i en del fall gör det än idag. Det är svårt att inte uppfatta bokens titel ”Paradiset” som ironisk.

Det är en snårig labyrint att navigera genom, men tack vare sin intelligens, nyfikenhet, mod och redighet klarar sig Yusuf undan de största farorna samtidigt som man mognar och växer som människa.

Romanen ”Efterliv” tar vid där ”Paradiset” slutar. Under några decennier som börjar några år innan första världskrigets utbrott vävs fyra personers öden samman till en episk berättelse om Afrikas historia. De europeiska kolonialmakternas framfart blir allt brutalare, tyskar, britter, holländare med flera anställer blodbad efter blodbad för att underkuva de motvilliga afrikanerna, och när deras inbördes intressen kolliderar med varandra leder det till ett världskrig.

I Afrika är det fortfarande afrikanerna som får betala det högsta priset.

I skuggan av dessa svårbegripliga våldsamheter försöker människor att få ordning på sina liv, trots svåra tider, trauman, rasdiskriminering och alldeles egna inhemska patriarkala förtryckarmönster.

Det är stor berättarkonst.

Skoningslös kultur- och civilisationskritik

Jag förkortar gärna den norrländska vintern med en solsemester, och då är Lanzarote ett favoritställe, och väl där missar jag aldrig ett tillfälle att besöka José Saramagos hus i Tias, som inte ligger långt från kustens turistanläggningar, några kilometer inåt land.

Här bodde Saramago de sista 18 åren av sitt liv, och anledningen till att han lämnade sitt hemland Portugal för Kanarieörana var en protest mot att landets regering hindrade romanen *Evangeliet enligt Jesus Kristus*, där Jesus framställs som en vanlig dödlig från att vara med i European Literary Prize 1991, med motiveringen att den kränkte landets katoliker.

Det var inte första gången som Saramago hamnade i konflikt med Portugals katolska kyrkohierarki och högerklerikala maktelit. Han var sonen till fattiga lantarbetare från Azinhaga i Ribatejoprovinsen som blev Portugals förste, och hittills ende, Nobelpristagare i litteratur.

Saramago blev tidigt politiskt aktiv på vänsterkanten, och 1969 gick han med i kommunistpartiet, som var i centrum för motståndet mot Salazars fascistiska diktatur. I en intervju har Saramago beskrivit sig själv som ”hormonell kommunist”: ”på samma sätt som det finns en hormon som får mitt skägg att växa varje dag”. Saramago representerade kommunistpartiet i flera val, och han förblev partiet trogen hela sitt liv.

I sin postumt utgivna självbiografi *Små minnen* berättar Saramago genom en väv av små anekdoter och historier från sin barndom och ungdom om hur han blev den person han var. Han urskiljer också ett flertal teman och ämnen för de romaner han kom att skriva så småningom.

I bakgrunden finns ett fattig-Portugal med oöverstigliga klassklyftor. Saramagos mor- och farföräldrar är analfabeter, så också hans mor. Familjen tillhör inte de allra fattigaste, men måste ändå varje vår pantsätta sina täcken, för att lösa ut dem på senhösten, innan vintern kommer. Saramagos storebror dog i lunginflammation fyra år gammal.

Saramagos biografi gör verkligen skäl för titeln, boken är på bara 140 sidor, och det finns något djupt tilltalande i hans anspråkslöshet. Samtidigt är varje sida betydelsemättad, uttrycksfull och rik på innehåll.

Redan 1947 publicerade Saramago sin första skönlitterära bok,*Terra do Pecado* (ung. Syndens land), men den passerade tämligen obemärkt. Oftast anser man att hans riktiga debut sker först i 50-årsåldern, och han får sitt litterära genombrott med romanen *Baltasar och Blimunda* 1982.

Det är en delvis surrealistisk fantasiskröna om en man som kunde flyga, och med sig på flygturen har han det udda kärleksparet, den enarmade Baltasar och den sköna, klärvoajanta Blimunda. Resan går över ett klosterbygge där tusentals tvångsutskrivna arbetare sliter ont. Romanen är en skarp kritik av politisk absolutism och religiös fanatism, samtidigt som den hyllar den fria människans obegränsade potential.

Nästa framgång rönte Saramago med *Historien om Lissabons belägring*, en roman om en korrekturläsare som lägger till ett ”inte” i ett historiskt verk, alltså att korsriddarna kom inte för att hjälpa Portugals kung vid Lissabons erövring från morerna 1147. Det skapar kaotisk oreda i den portugisiska historieskrivningen, och är Saramagos sätt att uttrycka sin ambivalens inför reconquistan, återerövringen av den iberiska halvön från araberna, en central händelse i Portugals (och Spaniens) historiska förståelse.

Här använder sig Saramago av ett för honom typiskt litterärt grepp – vad skulle hända om, som sedan dras till sin spets. Saramago är den metaforiska fantasins store mästare, han renodlar en tänkt situation och utvecklar den till dess yttersta konsekvenser. Trots att scenarierna ofta är tämligen overkliga och inte särskilt sannolika förmår Saramago att skildra dem med stor trovärdighet. Bra exempel på det är *A Jangada de Pedra* (Stenflotten) från 1986, där den iberiska halvön slits loss från resten av Europa och driver omkring i Atlanten.

I *Blindheten*, hans kanske mest kända roman, drabbas plötsligt alla av blindhet, med traumatiska konsekvenser för samhället. Det är en skoningslös kultur- och civilisationskritik.

I *Klarsyn* inträffar det märkliga att i ett val röstar de flesta blankt, vilket givetvis ifrågasätter hela den politiska processens legitimitet. Vad väljarna har gjort är att helt lagligt och på demokratisk väg har ifrågasatt legitimiteten hos det politiska systemet. Makten slår tillbaka med full kraft och skyr verkligen inga medel. Saramago vill avslöja lögnen i det offentliga livet, kopplingen mellan makten och medierna, korruptionen, men kanske framför allt hur lätt demokratin urholkas när makteliten ser sina privilegier hotade. En stark kontrast utgörs av det civila samhället som förmår att fungera spontant när det lämnas åt sitt öde.

Saramagos språk är latinskt överdådigt med långa vindlande meningar. Han är inte särskilt noga med interpunktionen, och har föga respekt för grammatikens reglemente.

*Kain* publicerades 2009, och var José Saramagos sista roman. Brodermördaren är rejält förbannad på gud, för alla hans klantiga misstag i skapelsen, för hans godtyckliga hämndlystnad och ohämmade grymhet. Kain skäller ut gud efter noter, och det blir några riktigt praktfulla gräl. Finalen med syndafloden avfärdar inte bara gud som en överflödig hypotes, utan är lika mycket en hyllning till människans ofullkomlighet.

Inte illa av den gamle kommunisten Saramago.