I väntan på en dröm om något annat

Vi, vi vaktmästare

Jack Hildén

Norstedts

Huvudpersonen Eskil i Jack Hildéns debutroman är en märkligt frånvarande karaktär. Trots sin ungdom saknar han nästan helt barndomsminnen, han har svårt att relatera till andra människor, han upplever att han försvinner lätt i mängden. Det är bara när han förställer sig i förutsägbara situationer – som anställningsintervjuer – som han uppfattas som annorlunda, vilket är något positivt, och dessutom äkta. Allt hos honom är tillfälligt, provisoriskt, undanglidande. Och ändå finns där en dröm om något annat.

Han är som det samhälle han lever i och som har format honom.

Eskil arbetar i väntan på att företa sig något annat i livet som vaktmästare i ett kontorskomplex. ”Mitt arbete är enkelt. Efter en veckolång utbildning kan vem som helst utföra det.” Han är anställd av ett bemanningsföretag med det osannolika och därför trovärdiga namnet Workfuse.

På en lakonisk prosa och med små detaljiakttagelser som fångar situationer och stämningar på kornet skildrar Hildén med osentimental värme kamratskapet på jobbet, det schizofrena tillstånd som lätt kan uppstå för den som identifierar sig med ett arbete som de avskyr, och den minst lika motsägelsefulla upplevelsen av att bli uppsagd från en anställning man egentligen vill helst av allt lämna så fort som möjligt, men som man är beroende av för sin försörjning. Men även sin självkänsla, ett jobb är så mycket mer än lön och det man gör.

Med jämna tidsintervaller blir det nya upphandlingar och hela vaktmästarstyrkan byts ut. Vad det gör med människor att leva i ständig osäkerhet och att vara totalt utbytbara är inte svårt att räkna ut. Och för de välavlönade konsulterna i huset förvandlas de lätt till en anonym, ansiktslös massa, som bara finns där för deras ögonblickliga förfogande, uppdragen meddelas per mejl, och ständig irritation uppstår då de slöa arbetarna inte läser sin epost ofta och snabbt nog.

Det finns en dröjande vaghet i berättarflödet, som stundtals gränsar till det poetiska, och som lämnar stort utrymme i berättelsen för läsaren. Det är skickligt och det fungerar alldeles utmärkt.

En lovande debut som kan mycket väl vara början på ett spännande författarskap.

Gammaldags skönhet och politisk skärpa

ROMAN
Sågspån och eld
Vibeke Olsson
Libris förlag, 2011

Vibeke Olssons hjältinna Bricken Eriksson på Svartvik sågverk utanför Sundsvall stretar vidare. Den tredje romanen i serien – som planeras att gå fram till 1939, de två tidigare är ”Sågverkskungen” och ”Bricken på Svartvik” – utspelar sig i slutet av 1880-talet. Sundsvall brinner ner, emmigrationen till Brasilien tar fart, rösträttskampen fortsätter och Saxon Lindströms populärpress tar ställning för det arbetande folket.

Nu har Bricken tagit klivet ut i vuxenlivet, och det blir svårt och komplicerat, inte minst det där med karlar. Män är notoriskt opålitliga, super och slåss, tar inget ansvar och smiter när det gäller. Det är det ”svaga könet” som står för styrka och håller ihop familjerna, och i förlängningen också samhället. ”Sågspån och eld” är i alla avseenden en riktig kvinnoroman.

Det är också en högst politisk bok, dock utan att det står ”politik” skrivet någonstans, med vare sig små eller stora bokstäver. Vibeke Olsson låter de stora frågorna lyftas fram av vardagens bekymmer och konflikter. Så syr hon skickligt ihop sina två stora käpphästar, frikyrkans och arbetarrörelsens gemensamma kamp, Vibeke är själv som bekant både socialist och baptistpastor.

Hon lyckas också skildra en av arbetarrörelsens stora identitetsfrågor i skarp relief: innebär kampen för jämställdhet och lika möjligheter, där också människor ur arbetarklassen får chansen att studera och bli ”herrskapsfolk” att man sviker sin klass, och är i själva verket en nedvärdering av arbetet och arbetaren? Se där en fråga som fortfarande väntar på sitt svar.

Olsson måste ha lagt ner en oerhört stor möda på research, hennes kunskaper är imponerande, oavsett om det gäller timmerhantering, tidens politiska spörsmål och enskilda historiska händelser, bostadsförhållanden, matvanor eller språkliga uttryck och vändningar längs med sågverkskusten. Det skapar en stark känsla av äkthet.
Vibeke Olsson skriver en levande prosa, läsaren hör maskinerna och larmet i hamnen, känner dofterna från sågverken, förnimmer Brickens sorg och längtan. Det är också vackert på ett anspråkslöst sätt, inte minst om kärlekens kraft. Stilen är arkaiserande, nästan biblisk i anslaget, vilket för en inpiskad hedning som undertecknad kan bli en smula tröttsamt i längden. Men visst är det vackert på ett gammaldags vis.

1890-talet bryter in, sekelskiftet närmar sig, det finns trots allt mycket optimism, ”Detta är vår tid”, säger Bricken. Jag ser fram emot att följa hennes vidare öden.