Härifrån till domedagen

 

Idag är det årsdagen av bombningen av Hiroshima med atomvapen. Hotet om planets utplåning lever kvar, idag mer så än på länge. En text om hur det hela började.

Under ett par decennier efter kommunismens fall var det lätt att glömma bort det hotfulla begreppet ”terrorbalans”, den ömsesidiga förmågan att utplåna varandra, och som därför fick kärnvapenmakterna att avstår från att anfalla. Kriget i Ukraina och Rysslands förtäckta hot om användning av kärnvapen blev en smärtsam påminnelse om att ingenting egentligen har förändrats, flera länder sitter på en kärnvapenarsenal som kan förgöra vår planet flera gånger om. Filmen ”Oppenheimer” är en berättelse om hur det hela började.

Det är 30-tal och det händer stora saker inom den akademiska världen. Nya upptäckter har öppnat hittills oanade möjligheter att frigöra gigantiska krafter och nya energislag, kvantfysiken gläntar på dörren till smått osannolika verkligheter.

Det är en internationell värld, men den krymper, inte minst på grund av den politiska utvecklingen i Tyskland. Flera av tidens ledande vetenskapsmän tvingas i exil till USA, men snart nås man av nyheter om de tyska fysikernas oroväckande framsteg med att klyva atomer. Ny gäller det att komma i kapp och ligga steget före, det väldiga och superhemliga Manhattan-projektet sätt i gång och Robert Oppenheimer blir dess chef.

Genom att skickligt skifta tidsplan berättas historien om Oppenheimers uppgång och fall. Från hyllad vetenskapsman, atombombens fader, med sin nuna på Times omslag till undanskuffad icke-person, mer eller mindre öppet anklagad för spioneri för Sovjets räkning.

Filmen är som väntat otroligt välgjord, massor av fina skådespelarinsatser, bra dramatiskt tempo och ett fantastiskt soundtrack av Ludwig Göransson som borde ge honom en ny Oscar.

Däremot saknar jag en djupare reflektion kring moraliska frågor, det antyds visserligen, flera av vetenskapsmännen inser vilket fruktansvärt vapen man har satt i händerna på mänskligheten, i varje fall några av dess politiska representanter, men att dessa inte sätter etiska överväganden först, allt handlar om maktpolitik.

Misstanken smyger sig in att bomberna över Hiroshima och Nagasaki inte var avsedda att framtvinga Japans kapitulation, den var ändå på gång, utan snarare en maktdemonstration gentemot Sovjetunionen, då fortfarande en allierad, men snart dödsfiende.

Och Oppenheimers fall berodde knappast som filmen vill ha det till på en hämndlysten politiker som givetvis spelade ojuste, utan på den sjunkande temperaturen i det kalla krig som snart blev verklighet efter andra världskrigets segerrika slut.

Det framkommer också i filmen, även om perifert, att rädslan som drev fram kapplöpningen gällde mer Sovjet än Nazityskland.

Några av vetenskapsmännen protesterar mot användning av kärnvapen, andra försöker rationalisera sitt stöd för atombomben, det är ett vapen så fruktansvärt att det kommer avsluta alla krig. Naivt? Det fanns värre, några förespråkade att man skulle dela med sig av sina kunskaper till Sovjet, det fanns till och med förslag på att bjuda in japaner till provsprängningen!

Albert Einstein är den som trots en liten biroll får sista ordet, som vetenskapsman måste man ta konsekvenser av sina teorier, det ansvaret kan inte överlåtas på politiker. Den inställningen är i allra högsta grad aktuell än idag, bland annat när det gäller just kärnkraft, men även på flera andra områden.

Det är filmens största behållning.

 

Oppenheimer

Regi och manus: Christopher Nolan
Baserad på: ”American Prometheus” av Kai Bird och Martin J. Sherwin
Produktion: Emma Thomas, Charles Roven och Christopher Nolan
I rollerna: Cillian Murphy, Emily Blunt, Matt Damon, Robert Downey Jr. Michael Angarano, Josh Hartnett, med flera
Originalmusik: Ludwig Göransson
Foto: Hoyte van Hoytema
Klippning: Jennifer Lame
Distribution: Universal Pictures