Rysslands krig och politik

 

Med tanke på vad som händer nu runt den ryska staden Kursk kan det vara värt att påminna om att här utspelade sig ett avgörande slag under andra världskriget, kanske mer avgörande än slaget vid Stalingrad. Och det finns uppenbara paralleller på vissa plan.

Stalins general. Georgij Zjukov
Geoffrey Roberts
Övers: Claes Göran Green
Historiska Media, 2012

Biografin över den sovjetiske krigshjälten Zjukov har samlat damm i bokhyllan i över tio år. Nu i samband med Ryssland invasion av Ukraina kändes det plötsligt motiverat att äntligen ta fram den och läsa. Om inte annat så för att se om det finns paralleller till det som pågår i öst för tillfället.

Boken är förvisso läsvärd i sin egen rätt, den berättar på ett lättillgängligt sätt en spännande levnadshistoria, som dessutom täcker in hela den sovjetiska historien, förutom de sista decennierna av upplösning.

Roberts, som är historiker verksam i Irland i Cork, förmedlar en balanserad bild av Zjukov, där han inte framstår som vare sig ett felfritt militärt geni, han begick bevisligen många misstag, eller som en råbarkad buse som offrade tusentals soldater i blodiga frontalanfall. Det gjorde han förvisso, men han gav också prov på taktisk och strategisk skicklighet av stora mått, som till exempel i Stalingrad och vid Kursk.

Hans målmedvetenhet och hänsynslöshet var knappast ett undantag i militärhistoriens bloddrypande annaler, inte minst under andra världskriget.

Men det som är mest frapperande med den biografiska skildringen av Zjukov är den täta sammanvävningen av det militära och politiken i det sovjetiska samhället.

Det är självklart politikens exklusiva uppgift att bestämma målen och det gäller även militären. Så fungerar det också i demokratier. Men därefter är det militärens sak att bestämma hur målen ska uppnås (förhoppningsvis inom folkrättens ramar).

Det synsättet var inte helt främmande i Sovjetunionen. Efter att under inbördeskriget av nödvändighet ha infört systemet med politiska kommissarier, med en bestämmanderätt lika stor och ibland även större än de militära befälhavarna, började man under 20-talet gå ifrån det, för att så småningom lämna det helt (även om det kom tillbaka flera gånger senare).

Under Michail Frunzes ledning som högste ansvarige i försvarsfrågor uppmuntrades fri diskussion kring militära frågor. Kravet på total uppslutning bakom kommunistpartiet gällde givetvis fortfarande, men debatten kring militär taktik och strategi bland befälhavare skulle vara uppriktig och fri.

Efter Frunzes död 1925 (under oklara omständigheter) började situationen gradvis förändras under Stalins växande inflytande, för att kulminera med utrensningarna inom Röda armén under den Stora terrorn på 30-talet.

Nu får politiken en avgörande auktoritet inom den militära sfären inom snart sagt alla nivåer.

Det visar sig ödesdigert efter det tyska anfallet på Sovjet 1941, särskilt under krigets första fas, men även flera gånger senare.

Meningslösa motoffensiver till varje pris, order om att inte retirera, krav på erövring av städer till diverse bemärkelsedagar, alla dessa politiskt motiverade åtgärder var kontraproduktiva, försämrade Sovjets militära läge och tillfogade både soldater och civila stort lidande.

Det är svårt att göra sig kvitt intrycket att just den sortens inblandning från politikens sida är lika aktuell i dagens Ryssland, och att det i kombination med politisk nepotism i den militära befordringsgången, har satt sin prägel på den uppenbarat tafatta ryska krigföringen i Ukraina