Svårbegriplig vurm för det militära

 

Den här texten skrev jag hösten 2020. Blev hårt kritiserad av liberala ledarskribenter. Kändes bra. Det har runnit en hel del vatten under broarna över Ångermanälven sedan dess och mycket i texten är daterat. Det har hänt en del sedan sist, Rysslands invasion i Ukraina, Sveriges Nato-ansökan. Men det finns fortfarande en sund skepsis i texten som gör att den inte saknar aktualitet, inte minst nu med all den krigshets som väller in över oss.

Det som många länge har inte trott var möjligt har nu ändå hänt. Sollefteå ska få sitt militärförband, I21 ska återuppstå. Entusiasmen vet inga gränser, alla jublar i kapp. Kommunalrådet säger lycklig att det är det bästa som hänt Sollefteå på tre decennier (han är inte så gammal), oppositionsrådet kan inte sova av lycka. Alla gläds i en gränslös kommunal sämja, vänsterpartister och moderater, sverigedemokrater (så klart!), och liberaler (om det finns några). Till och med miljöpartister förtränger sina rötter i fredsrörelsen och korkar upp champagnen.

Och som alltid när alla springer åt samma håll, bör man stanna upp och syna riktningen ordentligt.

Tidningens liberala ledarskribent skriver att beslutet om ett nytt förband i Sollefteå förändrar allt, och många – alla - instämmer. Jag ska inte märka ord, det är klart att det inte ändrar allt, och det menar hon säkert inte heller. Vad som avses är antar jag befolkningsutveckling, ekonomisk tillväxt, framtidstro.

Åren 1968 fram till 2000 minskade Sollefteå kommuns befolkning från 28.782 till 21.978 personer. Det är en minskning med 6804, vilket motsvarar 23,5 procent. Då hade Sollefteå två förband, och de var förmodligen mer personalintensiva ån vad det nya förbandet kommer att bli.

Från år 2000 fram till och med 2019 är minskningen 2.838 personer, eller 13 procent. Det är förvisso en betydligt kortare tidsperiod, men det är inte desto mindre tydligt att den militära närvaron inte förmår att hejda befolkningsminskningen (om man inte kan leda i bevis att den skulle varit än större utan förbanden).

De värnpliktiga ska komma huvudsakligen från regionen, och rekryteringen av befälspersoner ska ske lokalt, kompetensen finns här förklarar man stolt. Vilket betyder att personer kommer helt enkelt att byta jobb från civilt till militärt, och följaktligen kommer skatteintäkter inte att öka nämnvärt, om alls.

Däremot kommer det att bli spinnoff-effekter för kringverksamheter, framför allt inom servicenäringen. Det kan till och med bli dans oftare på Hallstaberget.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att etableringen innebär kostnader, och nog tycker jag att de pengarna kunde spenderas bättre. Till exempel till välfärd. Eller kultur.

Tack vare det nya förbandet kommer sjukhuset att räddas, tror många – alla. Kanske det, och det vore bra. Att åka 15 mil för förlossning är inget problem. Annat är det med en värnpliktig som fått bölder på ett känsligt ställe.

Försvinner regionens astronomiska underskott helt plötsligt och de får stora resurser över för att satsa i Sollefteå? Skulle inte tro det. Om man inte lägger ner sjukhuset i Örnsköldsvik först. Så bra kan det bli för länet.

Den allmänna entusiasmen kommer säkerligen att mildra en hel del de dystra undergångsstämningar som länge har plågat Sollefteå, och det är väl bra. Fast lite märkligt ändå, in i framtiden med att återupprätta något gammal från det förflutna?!

Kan man verkligen inte bättre i Sollefteå? Vi talar trots allt inte high-tech precis, inte heller någon avancerad it, eller spjutspets inom någon framtidsindustri. Det är mer av paintball med skarp ammunition.

Det finns fler aspekter på den här etableringen. Ett av de tyngsta skälen, om inte rent av det tyngsta, för etableringen i Sollefteå är ortens strategiska läge för att beskydda transportleden från Trondheim, där Nato i händelse av krig kommer att landsätta trupper och materiel.

Beskydda Nato, vänsterpartister, miljöpartister – ja socialdemokrater: inget problem? Hur var det nu med neutraliteten och alliansfriheten? På vilket sätt främjar det Sveriges säkerhet och relation till främmande (stor)makt – som inte är med i Nato?

Denna vurm för det militära är svårbegriplig. Hur var det nu med att ”smida sina svärd till plogbillar”? Det finns förvisso ett parti i Sverige som har kristet i namnet, men det var länge sedan de höll på något som har med kristendom att göra. Så även nu.

Kanske någon broderskapare, men det finns knappast några kvar, åtminstone låter de bli att göra sin stämma hörd.

Det militära är en hierarkisk och auktoritär organisation som utbildar unga människor i konsten att använda våld för att döda. Det är en anda som ofrånkomligen kommer att smita av sig på mentaliteten i Sollefteå och Ådalen.

Nog tycker jag att många springer åt fel håll.