Hundmanuskripten
Jon Fosse
Övers: Christian Ekvall
Bakhåll, 2023
Då har jag stiftat min första bekantskap med Jon Fosses
författarskap som jag har hört talas om så mycket, inte mist efter att han har
fått Nobelpriset. Och jo då, det verkar lovande, mycket lovande.
Hundmanuskripten bjuder på djupsinne, underfundig humor och en säregen stil.
Det är tre berättelser, kan läsas antingen som helt
fristående eller som en sammanhängande helhet. Varje berättelse skildrar ganska
vardagliga situationer i en speciell kontext ur en hunds perspektiv.
Flera olika läsningar är möjliga. Det går att läsa
berättelserna som i en historia i sin, också som en skildring av den mycket
särskilda relation som finns mellan hund och människa, men även som en sorts
fabel.
Varje sådan fabel berättar om ett specifikt existentiellt
villkor.
Historien om den ensamma hunden Webster kan läsas som en
berättelse om att våga och att livet kan präglas av en svårlöst motsättning
mellan utmaningar och trygghet.
Fjordhunden Olav vågar språnget fullt ut, och det skänker
honom både glädje och trygghet.
Slutligen har vi skeppshunden Haktor vars historia påminner
ganska mycket om hur illa gamla människor ofta behandlas i våra samhällen.
Håll med om att det är inga dåliga ämnen som Fosse tar sig
an.
Att det handlar väldigt mycket om mat får väl också
betraktas som existentiellt, för både människor och hundar.
Stilen är skenbart enkel, men skapar en fantastisk rytm, som
förstärks ytterligare av skicklig placerade upprepningar, och suger läsaren in i
berättelsen.
Kul är det också, Fosse besitter en klurig humor, som kommer
stillsamt men säkert till uttryck på olika sätt.
Berättelserna är i betitlade i tur och ordning: ”Nej, åh,
nej”, ”Oj, oj, oj” och ””Aj, aj, aj”.
Ser fram emot fortsatt bekantskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar