Non scholae sed vitae discimus

 

Bild: Svenska Filminstitutet

Skolan är ett ständigt aktuellt ämne, nu senast i samband med "kunskapskollapsen" i Pisa-mätningen.

Lyssnade på en debatt i radion om (bristande) integration i skolan. Benjamin Dousa, vd för högerns tankesmedja Timbro och före detta MUF-ordförande, talade sig, bland mycket annat, varm för ”evidensbaserade” undervisningsmetoder, och han förtydligade: ”katederundervisning”.

Eftersom jag de sju första åren av min skolgång har gått just i en skola med katederundervisning hajade jag till. Kanske för att jag hade ingen aning om att den var evidensbaserad, men framför allt för att högerns ideal här sammanfaller så nära med min skola i 60-talets kommunistiska Polen.

Den framstår idag som högerns (M, SD, L, KD och in den här fråga nog också en och annan sosse) mycket våta dröm. Betyg från första klass! Givetvis betyg i uppförande. Blev man underkänd i något ämne, det räckte med ett, fick man vackert gå om, jag hade flera klasskamrater som var två och till och med tre år äldre.

Skoluniformen var lika självklar som avskydd.

Och disciplin, jajamänsan! Det gällde att sitta ordentligt i sin bänk, om tilltalad skulle man ställa sig upp och svara (jag väckte stor munterhet min första dag i den svenska skolan när jag ställde mig i stram givakt), om inte tilltalad skulle man bara hålla käft.

Gjorde man sig skyldig till något ofog riskerade man att få sig en smäll, något som uppmuntrades av en del föräldrar. En särskilt sofistikerad straffmetod var slag med linjal mot öppen handflata, man skulle hålla fram handen, drog man tillbaka den – och försök att låta bli i det läget! – blev det ett extra slag.

Och all undervisning var katederundervisning, något annat förekom inte, grupparbete, projekt, det var helt okända begrepp. Lektion efter lektion fick man lov att lyssna på visdomen som förmedlades av våra lärare från nämnda kateder.

Resultatet? Högst tveksamt, både vad beträffar kunskapsnivån och formandet av en medborgaranda.

Så mycket för evidens.

Men den riktigt intressanta frågan är hur det kommer sig att skolan Sovjet-style från anno dazumal kommer så nära högerns skolideal av idag.

Ideologisk konvergens? Knappast, Sovjetkommunismen och nyliberalismen skiljer sig stort och har få ideologiska beröringspunkter.

Snarare handlar det om en auktoritär mentalitet. Den har sin utgångspunkt i en grundläggande misstro mot människor. Därför måste de kontrolleras, övervakas och straffas – hårt!

Det är som en skräckinjagande déjà vu. Ungdomsfängelser, avlyssning som får Stasi att framstå som ett gäng pojkscouter, livstidsfängelse för 13 åringar,  vi är snart ikapp Stalins Sovjet, där straffmyndighetsåldern sänkte 1935 till tolv, skärpta gränskontroller, låter det bekant?

Hela anrättningen serveras rejält kryddad med främlingsfientlighet.

Det är hög tid att vänstern tar strid för frihet och humanism.