De förtrycktas sagoberättare

Anatoliens mäktigaste röst har tystnat. Den turkiske författaren Yasar Kemal avled på ett sjukhus i Istanbul 91 år gammal.

Yasar Kemal föddes 1923 i byn Gökcedam, bara några veckor innan den turkiska republiken utropades och det ottomanska riket slutgiltigt gick i graven. Hans föräldrar var kurder, och hemma talade familjen kurdiska, medan språket med omgivningen var turkiska.

Kemals barndom var traumatisk och fattig, men rik på berättelser. Den muntliga berättartraditionen är stark i Anatolien, och ett tag i sin ungdom var Yasar Kemal medhjälpare till en lokal berättare. Han försörjde sig också under en tid som offentlig brevskrivare åt de ofta illitterata byborna.

Så småningom fick Yasar Kemal möjlighet att studera i Istanbul, och det var byn som bekostade hans studier.

Han romandebuterade 1955 med *Låt tistlarna brinna* och boken blev omedelbart en internationell succé. I Sverige dröjer det till 1968 innan hans första roman, *Bomullsvägen*, blir översatt, men det är först med *Låt tistlarna brinna* två år senare som han får sitt stora genombrott här. Dessa två är liksom flera följande av Kemals romaner översatta av Tora Palm.

Jag minns hur på 70-talet ”alla” läste Yasar Kemal. Fast rotade i Anatoliens muntliga berättartradition har hans roman något av sagor över sig, med en kamp mellan det goda och det onda, och där det inte råder minsta tvekan om vilka som står för vad. Kampen är ofta lång och ojämn, men mot alla odds segrar till slut det goda, representerad av en lokal Robin Hood-gestalt.

Språket är folkligt, rikt och kraftfullt.

Trots sina stora framgångar fjärmade sig Yasar Kemal aldrig från sitt ursprung. Han stod också upp för sin kurdiska identitet. Hans konsekventa radikala hållning förde honom på ständig kollisionskurs med makten i Turkiet, han dömdes flera gånger till fängelsestraff, och i slutet av 70-talet tvingades han till ett par års exil i Sverige.

Yasar Kemal gav en röst åt de förtryckta. Hans stämma fortsätter att ljuda i hans romaner.