Ett sätt att överleva som skaver

Åka skridskor i Warszawa

Emilia Degenius

Ersatz

Året är 1972 och 17-åriga Emilia kommer som flykting till Sverige från Polen. Hennes pass är ett resedokument som gäller för enkelresa och som fastslår att innehavaren är statslös. Emilia kommer ensam, men hennes syster bor redan i Stockholm. Mamman ska komma efter från Polen, men dör i cancer kort tid efter.

Emilia börjar ett nytt liv i Sverige, bokstavligen talat. Hon byter namn, hon glömmer sitt gamla språk, åtminstone delvis, hon förtränger så långt det nu är möjligt sina minnen från det tidigare livet i Polen.

Den roman hon skriver drygt 40 år senare handlar i så måtto om förträngning som ett sätt att överleva. Och det är ingen tvekan om att det är ett högst effektivt sätt. Det fungerar för många djurarter, det fungerar för människor. Ingen kan leva som ett öppet sår, det är nödvändigt att glömma för att kunna gå vidare, och som någon har påpekat, skulle vi verkligen lära av alla våra erfarenheter skulle vi aldrig lära oss att gå.

Men det är ett sätt som ändå skaver.

För Emilias del handlar det inte bara om egna förträngda minnen, det är lika mycket luckor när det gäller familjehistorien, hon vet knappt någonting om sin egen far och hans förflutna.

Hon ger sig iväg på en resa i geografin och historien, med ett blandat resultat. Och något annat var kanske inte heller att vänta. Platser och människor förändras, man kan aldrig stiga ner i samma flod två gånger.

Och rent praktiskt är det inte heller helt lätt, arkiven i Central- och Östeuropa är inte på långa vägar lika fullständiga och intakta som i den långa fredens Sverige. Mycket har brunnit ner, bombats sönder eller förstörts på annat sätt. Släktforskning är sällan polackernas paradgren. Och för de polska judarna är situation än sämre.

Jag har själv gjort samma resa som Degenius, det var några år tidigare, jag var yngre och kom tillsammans med min familj. Min egen överlevnadsstrategi var den rakt motsatta, och ändå misstänker jag att resultatet var rätt mycket detsamma.

Utgångspunkten, själva den grundläggande förutsättningen, sammafaller nämligen, och är helt avgörande. Det är någonting som gäller för miljoner människor idag i de nya folkvandringarnas tid: 

”/../att jag är fråntagen ett land, ett språk, en tillhörighet, ett sammanhang, att jag har blivit placerad i ett nytt sammanhang, ett som är tomt, som saknar ett innehåll/../”.