De förtrycktas sagoberättare

Anatoliens mäktigaste röst har tystnat. Den turkiske författaren Yasar Kemal avled på ett sjukhus i Istanbul 91 år gammal.

Yasar Kemal föddes 1923 i byn Gökcedam, bara några veckor innan den turkiska republiken utropades och det ottomanska riket slutgiltigt gick i graven. Hans föräldrar var kurder, och hemma talade familjen kurdiska, medan språket med omgivningen var turkiska.

Kemals barndom var traumatisk och fattig, men rik på berättelser. Den muntliga berättartraditionen är stark i Anatolien, och ett tag i sin ungdom var Yasar Kemal medhjälpare till en lokal berättare. Han försörjde sig också under en tid som offentlig brevskrivare åt de ofta illitterata byborna.

Så småningom fick Yasar Kemal möjlighet att studera i Istanbul, och det var byn som bekostade hans studier.

Han romandebuterade 1955 med *Låt tistlarna brinna* och boken blev omedelbart en internationell succé. I Sverige dröjer det till 1968 innan hans första roman, *Bomullsvägen*, blir översatt, men det är först med *Låt tistlarna brinna* två år senare som han får sitt stora genombrott här. Dessa två är liksom flera följande av Kemals romaner översatta av Tora Palm.

Jag minns hur på 70-talet ”alla” läste Yasar Kemal. Fast rotade i Anatoliens muntliga berättartradition har hans roman något av sagor över sig, med en kamp mellan det goda och det onda, och där det inte råder minsta tvekan om vilka som står för vad. Kampen är ofta lång och ojämn, men mot alla odds segrar till slut det goda, representerad av en lokal Robin Hood-gestalt.

Språket är folkligt, rikt och kraftfullt.

Trots sina stora framgångar fjärmade sig Yasar Kemal aldrig från sitt ursprung. Han stod också upp för sin kurdiska identitet. Hans konsekventa radikala hållning förde honom på ständig kollisionskurs med makten i Turkiet, han dömdes flera gånger till fängelsestraff, och i slutet av 70-talet tvingades han till ett par års exil i Sverige.

Yasar Kemal gav en röst åt de förtryckta. Hans stämma fortsätter att ljuda i hans romaner.

En stor turkisk poet

Idag är det Nazim Hikmets födelsedag. Han var en stor turkisk poet, som än idag inte har fått sin rättmätiga plats i Turkiet.
Det finns mer på läsa om honom på världslitteratur.se:  http://varldslitteratur.se/person/nazim-hikmet
Här en dikt av Nazim Hikmet:

"Om jag var ett platanträd - skulle jag vila i dess skugga
om jag var bok
skulle jag läsa, utan att bli uttråkad, en sömnlös natt
penna ville jag inte vara, ens mellan mina
egna fingrar
om jag var dörr
skulle jag öppna för de goda och stänga för de onda
om jag var fönster, ett stort öppet fönster, utan gardiner
skulle jag föra in staden i mitt rum
om jag var ett ord
skulle jag ropa efter det vackra, det rättvisa, det sanna
om jag var ord
skulle jag stilla förklara min kärlek."

Större etnisk rensning i Mindre Asien

Igår, den 13 september, var det 90 år sedan den etniska rensningen började i staden Smyrna, i det forna ottomanska imperiet.


Smyrna, som idag heter Izmir, är en antik hamnstad vid Egeiska havet. Fram till 1922 var det en kosmopolitisk metropol, bebodd av greker, traker, armenier och judar – och även en turkisk minoritet.

Den 9 september 1922 intogs staden av turkiska trupper, som snart började massmord på greker, i första hand unga pojkar och män. Den 13 september satte turkiska soldater de grekiska bostadskvarteren i brand. Den stora västallierade flottan som låg i Smyrnas hamn intog en strikt hållning av icke-inblandning. Först den 24, när branden redan var släckt, tillät man de grekiska fartygen att påbörja evakueringen. Upp mot 200 000 människor skeppades över till Grekland.

Minst 30 000 greker hade fått sätta livet till.

Enligt traktaten i Lausanne från juli 1923, som avslutade kriget mellan Grekland och Turkiet, skulle man utväxla befolkning i enlighet med religiösa kriterier. Över en miljon greker deporterades från Turkiet, medan knappt 400 000 muslimer fick lämna Grekland.

”Problemet” med den grekiska befolkningen som hade bott i Mindre Asien i tre tusen år hade därmed fått sin ”lösning”.