Weimarrepublikens kris mästerligt skildrad

Varg bland vargar

Hans Fallada

Övers: Knut Stubbendorff

Lind & Co

Det är inte en roman, det är ett monster på nästan tusen sidor. Men så handlar det om monstruösa tider också. Det börjar i krisen Berlin, och som Fallada lakoniskt konstaterar i inledningen. ”Juli 1923, en morgon vid sextiden – dollarn stod i 414 000 mark.” Innan dagen är till ända har kursen stigit till närmare en halv miljon, och när romanen slutar ett år senare är dollarn uppe i en halv biljon, om jag har hållit rätt på alla nollorna.

Att kalla tillståndet i det besegrade Tyskland för kris är en underdrift. Landet befinner sig i fritt fall, pengarnas värde urholkas för varje timme, alla besparingar blir totalt värdelösa, medelklassen ruineras fullständigt, arbetslösheten är skyhög, svält och misär är verklighet för många, inte minst i Berlin, Frankrike ockuperar Ruhr, ententens representanter förödmjukar ständigt tyskarna, gulaschbaroner gör strålande affärer på andras olycka, det råder en stämning av nära förestående undergång, smärtsam förtvivlan och förkvävande hopplöshet.

Allt elände tillskrivs den socialdemokratiska regeringen, och överallt förbereder militaristiska högerkretsar väpnade kupper. Alla väntar på något eller någon som kan återge tyskarna hopp och upprättelse. Och det kom ju någon så småningom, med känt resultat.

Historien berättas genom tre personer, förre detta militärer, vilket är knappast en tillfällighet, de är gamla vapenbröder, och deras öden vävs intrikat samman. Som vanligt hos Fallada är huvudpersonerna medelklass i bred bemärkelse, överklassen skymtar bara som bakgrund, medan arbetare är tämligen frånvarande.

Krisens verklighet och dess stämningar återges på ett mästerligt sätt. Romanen publicerades redan 1937, och det märks tydligt att den är skriven med desperationens bittra bläck. Tyvärr skenar romanen betänkligt, handlingen förflyttas från Berlin ut på landsbygden, det blir en eruption av förvecklingar som kommer kolportagelitteraturen farligt nära, samtidigt som stilen får en allt mer exalterad prägel.

Det är fortfarande *Hur ska det gå för Pinnebergs* som är Hans Falladas obestridliga mästerverk.