Frihet på polska

Tiden efter 1989 kallas av många i Polen kort och gott för ”friheten”. Men alla är inte övertygade.

 Framför allt inte de kvinnor som förlorade rätten till abort. Ingreppet är numera straffbelagt. Och det är inte nog med det. Ett sjukhus i Warszawa påstås ha vägrat en kvinna bedövning vid förlossning. Trots allvarliga komplikationer vägrade man sedan att utföra kejsarsnitt. Motiveringen var att det var ”onaturligt”, vilket öppnar hisnande perspektiv inom sjukvården, inte nödvändigtvis i frihetlig riktning.

Religion är en känslig sak i frihetens Polen. Strafflagen har en gummiparagraf om ”kränkning av religiösa känslor”, och den har använts förvånansvärt flitigt. 2003 dömdes konstnären Dorota Nieznalska till sex månaders fängelse och samhällstjänst för en skulptur som föreställer ett kors med en penis. Domen upphävdes i högre instans och Nieznalska friades.

2008 åtalades black metal-artisten Adam Darski ”Nergal” för att ha rivit sönder en Bibel under en konsert, men han friades efter flera rättegångar.

Och medan jag är i Kraków en vecka i början av juli kan jag läsa i lokaltidningen om en kabaré i södra Polen som vägras hyra lokal för sina föreställningar eftersom de har dragit en vits om påven. En ovanligt effektiv form av censur.

Städerskorna på hotellet där jag bor tjänar åtta zloty i timmen, det är ungefär 20 kronor. Även om kostnadsläget är delvis lägre i Polen är det en lön som det inte går att överleva på. De är dessutom timanställda, och under lågsäsongen kommer sällan upp i mer än ett par timmar om dagen. Jag vet inte hur fria de känner sig.

Till det positiva hör att det finns en levande debatt i Polen om frihetens innehåll.

På Teatr Nowy (Nya Teatern) i Kraków går just nu en nyskriven föreställning om Vladimir Vysotskij ”Återkomsten till Sovjetunionen”. Få är nog lika lämpade som den ryske outsidern som utgångspunkt för en diskussion om friheten. Fri som få under den tiden, men ändå ofri, levde han i ett spänningsfält av det möjliga, det verkliga och det önskvärda.

Han var en hyllad skådespelare på den nyskapande Tagankateatern, folkkär vissångare som sjöng om lägerfångar och småkriminella, samtidigt som han var en stolt ägare till en Mercedes, en av de få i Sovjet, förutom Brezjnevs imponerande samling.  En rebell belönad av makten.

Mest ofri var han genom sitt missbruk av alkohol och narkotika, som också blev hans död. Frågan är om det är var det ofria systemet som pressade honom att söka sin tillflykt i missbruk eller om orsakerna låg på ett annat plan? Hur mycket individuellt ansvar han en människa i ett ofritt samhälle? Och vice versa, hur mycket kan systemet lastas för individens problem där frihet, mer eller mindre relativ, råder?

Under föreställningen skickas från scenen en vodkaflaska bland publiken. Jag tar en rejäl klunk, och håller på att sätta i halsen när det visar sig att det är riktig sprit. Frihet?