Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

tisdag 21 oktober 2014

Lätt om tunga saker



Sent omsider kom det en recension av min roman i nättidskriften Merkurius:

Idrott och politik hör ihop, som ler och långhalm. Det gäller nu, och det gällde även under den tid då ”Knockout”, Grzegorz Flakierskis nya roman utspelar sig, det vill säga före, under och efter andra världskriget, i Centraleuropa i allmänhet och i Polen i synnerhet.

   Flakierski skriver lätt och ledigt i sin berättelse om den polsk-judiske boxaren Szapsel Rotholc, som levde mellan åren 1913 och 1996. Mellan resor och matcher arbetade han tidvis som sättare och typograf.

Ambivalens är ett utmärkande karaktärsdrag hos Rotholc, han känner sig stolt och tillfreds över hyllningarna, men vill samtidigt inte “bära nationens ära på sina axlar”. Det är som om han, den förste judiske boxaren att vinna de polska mästerskapen, vet att andra tider och andra vindar kommer att blåsa, och det då säkrast är att stå på egna ben, bortom tillfälliga nationalistiska nycker och hurrarop. Som jude i Polen i början och mitten av 1930-talet behövde man inte hålla upp fingret alltför länge för känna vart vinden börjat blåsa. Även om huvudpersonen var en nationalhjälte med utmålade magiska förmågor, som gett nationen medaljer i stora tävlingar i Europa och i det stora landet i väster, USA.

   1935 antogs i Tysklands de antisemitiska Nürnberglagarna. Men trots att många, däribland Szapsel, såg varthän det barkade deltog han vid de Olympiska spelen i Berlin 1936, men på grund av en kroppsskada enbart som åskådare. Detta kom att bli en vattendelare i Rotholcs karriär, som trots kritik rest till Berlin. Han blir vid hemkomsten utesluten ur det judiska idrottsförbundet.

   ”Knockout” är inte bara en roman om en boxares uppgång, fall och … ja vadå? Huvudperson, om man säger så, är snarare tiden, en mörk sådan, och vad den förde med sig och hur den påverkade människorna som levde då. För många handlade det om att bara försöka överleva, helt enkelt rädda sig själva. Det fanns inte tid att finna “mina stämningars bästa längtan”, för att citera Werner Aspenström.

   Mördandet av judar, romar och slaver pågick i en mekanisk takt, men det var trots det långt ifrån någon banal ondska som härskade. Och när Nazityskland ville öka takten på dödandet av “die untermenschen”, fanns alltid beredvilliga ukrainare, litauer och letter. Men som Flakierski berättar var antisemitismen inte något som kom till Polen med Hitlers dödspatruller.

I romanen använder Flakierski sig av ett växelbruk av olika tider och människor och teman, som anslås med korta utdrag ur Wikipeidia; om Nationalism, politik, barndom, hunger, angiveri et cetera.

 Dessutom, inte att förglömma, onsdagsträffarna med Mirjam, Hannah och Rosa, den förstnämnda är någon sorts värdinna. Stort och smått diskuteras, och man skulle kunna påstå att det enda de tre damerna är överens om är att de inte är överens. Magen och gommen får sig dock alltid något att njuta av vid träffarna, och mellan varven förvandlas ”Knockout” till en receptbok över judisk kok-konst. Osökt tänker jag på Torgny Lindgrens vurm för maträtter inom romankonsten.

Trots armod, ghettoskildringar och iskallt mördande, är nästan tiden efter masslakten den allra kusligaste vad gäller Szapsel Rotholcs livsresa. Jag har läst andra bra skildringar av tiden före och under andra världskriget, men mindre om tiden efteråt och om frågor som kastas i solarplexus på Rotholc: ”Vad gjorde du under kriget? Mer konkret, i tjänst hos ghettopolisen? Är det sant att ..?” Rykten tar fart och gör en höna av en fjäder, eller? Det går fort i folkets domstol och så kallade ”vittnen från ett plågat folk” kan ju inte viftas bort. Eller? Hur det går får ni läsa, men spännande är det. Och ytterst tidlöst.

Man kan skriva lätt om tunga saker, utan att bli banal, det visar med tydlighet den polskfödda författaren Grzegorz Flakierski som bor i Sverige sedan 1969. Visst hade romanen kunnat komprimeras något. Och visst hade ett och annat mat- och bakrecept kunnat lämnas därhän, men det är en smaksak och inte mycket att orda om.

Ingemar Nilsson


Mekurius den 20 oktober 2014

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar