Kamp för ett friare Sverige

Gråkoltarna

Kalle Holmqvist

Notis förlag, 2013

När stormakttiden i början av 1700-talet övergår i den period som bär namnet frihetstiden förändras också det religiösa landskapet i Sverige. Den protestantiska fundamentalismen luckras upp och prästerskapets hårda grepp försvagas. Den socio-ekonomiska bakgrunden är det begynnande 1700-talets ökade läskunnighet, och städernas framväxt. I den urbana miljön var kontrollmöjligheterna mindre, kontakterna mellan människor var friare, och nya idéer fick lättare fäste.

Sverige nås vid den tiden också av den pietistiska rörelsen, en protestantisk reforminriktning som betonade personlig omvändelse och det inre fromhetslivet. Pietismen tolererades av kyrkan, men snart uppstod det grupperingar som ville gå längre, de så kallade radikalpietisterna.

En fascinerande grupp religiösa avvikare i Sverige som var en sorts radikalpietister är de så kallade gråkoltarna under 1730-talet. De fick sitt namn efter de enkla kläder i grå vadmal som de bar. Utifrån Bibeln ifrågasatte de prästerskapet och även samhällets världsliga makthierarkier – Gud var deras konung. De förkastade religiösa ritualer och trodde på den enskildes direkta kontakt med sin gud. De praktiserade jämlikhet och jämställdhet, de flesta var kvinnor, och alla hade rätt att förkunna Guds ord. De var en löst organiserad grupp som bestod huvudsakligen av personer ur Stockholms underklass. Under en tid bodde de i en sorts bostadskollektiv på Långholmen.

De bedrev självstudier, både av Bibeln och av andra religiösa skrifter, som stod sig mycket väl i ordväxlingarna med prästerna i förhören.

De förkastade rikedom, och tog avstånd från ett samhälle som var uppdelat i rika och fattiga. Det fick givetvis inte fortgå ostraffat.

”Religion är folkets opium”, kyrkan har genom århundraden varit ett viktigt instrument för förtryck och kontroll. Men det har också alltid funnits oppositionella rörelser som i kristendomens namn, och med Bibeln som stöd, har utmanat den kyrkliga hierarkin, och inte sällan även den världsliga makten. Albigenser, husiter, diggers, levellers, tolstojaner, listan kan göras hur lång som helst.

Inte alltid men ofta är de religiösa upprorsmakarna politiskt radikala i en kommunistisk jämlikhetsanda med Jesus och de tidiga kristna samfunden som förebild.” När Adam grävde och Eva spann, vem var då adelsman?”

Överhetens reaktion har alltid varit hänsynslös och brutal.

Att gråkoltarnas lilla sammanslutning uppfattades som ett stort hot från överhetens sida visar på sprängkraften i deras tankevärld. Och givetvis på maktens inneboende svaghet. Gråkoltarnas ärende behandlades av rikets högst uppsatta personer, och de satt fängslade mellan fyra och sju år under vedervärdiga förhållanden innan de tvingades till underkastelse och avbön.

Med hjälp av en imponerande Bibelkunskap visar Kalle Holmqvist hur kristendomen konsekvent och medvetet har förfuskat Gamla och Nya Testamentets budskap om till exempel kärnfamiljen. Samtidigt är Bibeln motsägelsefull och högst inkonsekvent, och man kan lätt finna stöd för i stort sett vilka uppfattningar som helst där. Frågan är bara varför man väljer just den tolkningen men inte någon annan.

En av de aspekter som Kalle Holmqvist tar mest fasta på i sin skildring av gråkoltarna är deras inställning till arbete. De vägrar att ta anställning och arbetar bara så mycket som behövs för sitt uppehälle. Resten av tiden ägnar de åt bön och självstudier, sådant som vi skulle kalla för ”självförverkligande”. Det stred på ett demonstrativt sätt mot 1700-talets tjänstetvång, den tidens arbetslinje.

Holmqvist ser dem också som föregångare för den kamp mot maktstrukturer, som han ser som ytterst nödvändig, och som han för ett intressant resonemang kring, och som påminner inte så lite om Rosa Luxembourgs kritik av bolsjevikerna.

Gråkoltarna var förkämpar för yttrandefrihet, religionsfrihet och föreningsfrihet. De lämnade ett bidrag i kampen för ett friare Sverige. Det är väl värt att minnas.