En hyllning till det obeväpnade hjältemodet

Nekropol

Boris Pahor

Övers: Morgan Nilsson

Celanders, 2013

Hur många fler skildringar av nazismens brott behövs det egentligen? Svaret är enkelt: många fler, oändligt många, eftersom de hedrar, som den slovenske författaren Boris Pahor skriver, ”stoftet av de mänskliga varelser som med sina stumma vittnesmål utgör en orubblig skiljelinje i människors kännedom om mänsklighetens historia.” Hedra och alltid minnas.

Boris Pahor föddes för 100 år sedan i en slovensk familj i den mångkulturella staden Trieste vid Adriatiska kusten. 1920 blev som barn vittne till hur italienska nationalister brände slovenska kulturinstitutioner i staden (Italien åt italienarna! ringer det en klocka?), något som gjorde ett outplånligt intryck på hans unga sinne. Han hamnade tidigt på kollisionskurs med den framväxande fascismen, och när tyskarna ockuperade Italien fängslades han, och blev fånge i flera nazistiska koncentrationsläger.

Pahor anses som den störste moderne författaren på det slovenska språket, och hans roman *Nekropol* räknas till de klassiska lägerskildringarna.

Ramen för berättelsen är författarens besök i ett läger i franska Vogeserna där han har varit fånge 20 år tidigare. Medan han går omkring på denna hemska plats väcks minnen till liv. Hela denna ”apokalyptiska slutgiltighet i intets dimension” kommer tillbaka till honom. Han minns enskilda öden, kända och okända kamrater som klarade sig eller gick under, mitt uppe i lägrets vansinniga praktiska vardag, som utsatte fångarna för omöjliga val i kampen för överlevnad mot hunger och brutalitet.

Pahor skildrar lägerhelvetets mentala universum, och den grymma verkligheten ger också en skarp relief åt svåra existentiella frågeställningar.

Men den största faran, värre än hungern, var ändå förlusten av människovärde i nazisternas djävulskt uträknade avhumaniseringsmekanismer. Pahor hyllar de ”obeväpnades hjältemod”, och ”värdet av uppoffringar i det lilla, sådana som utgör människosläktets rikedomar i än högre grad än uppoffringar på slagfältet.”

Bokens slutscen är barn som leker på en campingplats en bit bort från det gamla koncentrationslägret.