Mer om Kurdistan. Nu om pressfrihet. Texten är från 2009.
Farhad Awni är en mycket förbindlig man. Han är ordförande i Kurdistans journalistförbund, och ”oberoende” är det mesta frekventa ordet i hans vokabulär. Det visar sig ganska snart att det finns en annan verklighet bakom hans ord.
Han är i själva verket tillsatt av regeringen, och mötet med honom –och några andra från förbundets styrelse – blir till en märklig uppvisning i vad ett beroende av makten resulterar i. Dessutom visar det med skrämmande tydlighet faran med att underordna en granskande verksamhet, som en fri press borde vara, frågan om nationell självständighet och självhävdelse.
Utan att staka sig säger Farhad Awni att i Kurdistan får journalister inte fängslas ”utan bevis” eller att polisen inte får utfråga journalister utan ”journalistförbundets vetskap”. Han hävdar att all offentlig information är öppen, men ser inget problem med att all statistik i Kurdistan är hemligstämplad – av säkerhetsskäl, tvärtom tycker han att det är en riktig åtgärd, eftersom den förebygger terrorism.
Med stolthet berättar han hur journalistförbundet rycker ut till det fria ordets försvar, om ”det de skriver är sant” förstås. Han återger en händelse när en tidning kritiserade regeringen i någon fråga.
- Jag åkte själv ut och undersökte saken. Och det visade sig att det var inte sant!
Han undviker att svara på frågan om vilka konsekvenser det blev för tidningen som for med denna ”osanning”.
Kurdistans journalistförbund är medlem i Internationella journalistfederationen, (där Svenska journalistförbundet också är medlem), trots att Kurdistan inte är ett självständigt land. Det hänger ihop med landets egenartade och motsägelsefulla ställning. Det arabiska Irak har egentligen aldrig accepterat den federala uppdelningen och det kurdiska självstyret. Man har mer eller mindre tvingats till det av ockupationsmakten. Kurderna misstänker på goda grunder att centralregeringen i Bagdad kommer att försöka att ta tillbaka som mycket som möjligt av inflytandet så fort tillfälle ges.
Å andra sidan är den kurdiska autonomin mycket vidsträckt, i själva verket går den långt utöver vad som kan hittas någon annanstans. Vilken annan delprovins i något land håller sig med en egen armé? Kurdistan håller sig rent av med flera stycken. Förutom styrkor som lyder under den kurdiska centralregeringen finns ju också ”peshmerga”, lokala gerillastyrkor knutna till olika partier. Peshmerga har något slags halvofficiellt status, som faktiskt är bekräftat i den irakiska konstitutionen. Kurdistan bedriver dessutom en egen utrikespolitik. Kvar av det federala är valutan och den irakiska flaggan som vajar sida vid sida med den kurdiska på officiella byggnader.
Formellt är Kurdistan, i likhet med övriga Irak, en parlamentarisk demokrati. Många ifrågasätter dock att så är fallet.
- Vi är varken demokrati eller diktatur, säger Asos Hardi, chefredaktör för den oberoende tidningen Awena.
Många ämnen är fortfarande tabu, sex, kvinnoförtryck, religion och klansamhällets korruption, och skriver man om det riskerar tidningen att bli stämd inför rätta, och journalisterna kan bli hotade till livet.
Kurdistan är fortfarande till stor del ett klansamhälle. Klanhövdingarna har visserligen ersatts med ett partisystem – som leds av de gamla klanledarna. Det är de två stora partierna, KDP under Barzani och PUK under Talabani, som styr Kurdistan. Hela landet är ett gigantiskt klientsystem som bygger på personliga kontakter och förbindelser. I stort sett allt och alla är beroende av KDP och PUK. Korruptionen är total.
Asos Hardi påpekar att de flesta tidningar och andra media i Kurdistan är partiägda, och att det naturligtvis påverkar deras granskning av missförhållanden i landet.
Kamal Rauf på den oberoende vänstertidningen Hawlati instämmer. Enligt honom är det framför allt kvinnoförtrycket som inte får rätt genomlysning. Han skrattar bara när jag berättar att ordföranden i journalistförbundet hävdade att Kurdistan är ett jämlikt och jämställt samhälle.
- Vi är mycket oroliga för kvinnornas situation, säger Kamal Rauf, det har försämrats mycket.
Han pekar på att heltäckande klädsel har blivit mycket vanligare, problemen med hedersmord fortsätter, könsstympning av kvinnor ökar, trots att det förnekas från officiellt håll. Boven i dramat enligt Rauf är islams politisering efter Saddam Husseins fall.
- Men, tillägger han, både KDP och PUK har medvetet stärkt religionens roll.
För Kamal Rauf är det självklart att kvinnoförtrycket är en del i ett större samhällsproblem. Och att just därför framstår oberoende media som nödvändiga för en fri och rättvis utveckling i Kurdistan.
Han är i själva verket tillsatt av regeringen, och mötet med honom –och några andra från förbundets styrelse – blir till en märklig uppvisning i vad ett beroende av makten resulterar i. Dessutom visar det med skrämmande tydlighet faran med att underordna en granskande verksamhet, som en fri press borde vara, frågan om nationell självständighet och självhävdelse.
Utan att staka sig säger Farhad Awni att i Kurdistan får journalister inte fängslas ”utan bevis” eller att polisen inte får utfråga journalister utan ”journalistförbundets vetskap”. Han hävdar att all offentlig information är öppen, men ser inget problem med att all statistik i Kurdistan är hemligstämplad – av säkerhetsskäl, tvärtom tycker han att det är en riktig åtgärd, eftersom den förebygger terrorism.
Med stolthet berättar han hur journalistförbundet rycker ut till det fria ordets försvar, om ”det de skriver är sant” förstås. Han återger en händelse när en tidning kritiserade regeringen i någon fråga.
- Jag åkte själv ut och undersökte saken. Och det visade sig att det var inte sant!
Han undviker att svara på frågan om vilka konsekvenser det blev för tidningen som for med denna ”osanning”.
Kurdistans journalistförbund är medlem i Internationella journalistfederationen, (där Svenska journalistförbundet också är medlem), trots att Kurdistan inte är ett självständigt land. Det hänger ihop med landets egenartade och motsägelsefulla ställning. Det arabiska Irak har egentligen aldrig accepterat den federala uppdelningen och det kurdiska självstyret. Man har mer eller mindre tvingats till det av ockupationsmakten. Kurderna misstänker på goda grunder att centralregeringen i Bagdad kommer att försöka att ta tillbaka som mycket som möjligt av inflytandet så fort tillfälle ges.
Å andra sidan är den kurdiska autonomin mycket vidsträckt, i själva verket går den långt utöver vad som kan hittas någon annanstans. Vilken annan delprovins i något land håller sig med en egen armé? Kurdistan håller sig rent av med flera stycken. Förutom styrkor som lyder under den kurdiska centralregeringen finns ju också ”peshmerga”, lokala gerillastyrkor knutna till olika partier. Peshmerga har något slags halvofficiellt status, som faktiskt är bekräftat i den irakiska konstitutionen. Kurdistan bedriver dessutom en egen utrikespolitik. Kvar av det federala är valutan och den irakiska flaggan som vajar sida vid sida med den kurdiska på officiella byggnader.
Formellt är Kurdistan, i likhet med övriga Irak, en parlamentarisk demokrati. Många ifrågasätter dock att så är fallet.
- Vi är varken demokrati eller diktatur, säger Asos Hardi, chefredaktör för den oberoende tidningen Awena.
Många ämnen är fortfarande tabu, sex, kvinnoförtryck, religion och klansamhällets korruption, och skriver man om det riskerar tidningen att bli stämd inför rätta, och journalisterna kan bli hotade till livet.
Kurdistan är fortfarande till stor del ett klansamhälle. Klanhövdingarna har visserligen ersatts med ett partisystem – som leds av de gamla klanledarna. Det är de två stora partierna, KDP under Barzani och PUK under Talabani, som styr Kurdistan. Hela landet är ett gigantiskt klientsystem som bygger på personliga kontakter och förbindelser. I stort sett allt och alla är beroende av KDP och PUK. Korruptionen är total.
Asos Hardi påpekar att de flesta tidningar och andra media i Kurdistan är partiägda, och att det naturligtvis påverkar deras granskning av missförhållanden i landet.
Kamal Rauf på den oberoende vänstertidningen Hawlati instämmer. Enligt honom är det framför allt kvinnoförtrycket som inte får rätt genomlysning. Han skrattar bara när jag berättar att ordföranden i journalistförbundet hävdade att Kurdistan är ett jämlikt och jämställt samhälle.
- Vi är mycket oroliga för kvinnornas situation, säger Kamal Rauf, det har försämrats mycket.
Han pekar på att heltäckande klädsel har blivit mycket vanligare, problemen med hedersmord fortsätter, könsstympning av kvinnor ökar, trots att det förnekas från officiellt håll. Boven i dramat enligt Rauf är islams politisering efter Saddam Husseins fall.
- Men, tillägger han, både KDP och PUK har medvetet stärkt religionens roll.
För Kamal Rauf är det självklart att kvinnoförtrycket är en del i ett större samhällsproblem. Och att just därför framstår oberoende media som nödvändiga för en fri och rättvis utveckling i Kurdistan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar