Litteratur om de döda och de glömda

Idag är det 30 år sedan Danilo Kis gick bort.

Redan hans ursprung gör honom spännande. Danilo Kiš föddes 1935 i Subotica i Kungariket Jugoslavien av en serbisk-montenegrinsk mor och en judisk-ungersk far. Själv brukade han säga att han hör till ”författarnas broderskap”. När han gick bort i förtid 1989 lämnade han efter sig ett av 1900-talets mest fascinerande författarskap. Förhoppningsvis ska Rámus förlags utgivning av Kiš debutroman Vindskyffet väcka nytt liv i intresset för denne säregne författare.

Kring Kiš samlades en hel generation unga jugoslaviska författare, Mirko Kovač, Borislav Pekić, Filip David, för att nämna några, som inspirerade varandra till konstnärlig och intellektuell integritet.

Vindskyffet är en skildring av bohemlivet i Belgrad, Kiš själv benämnde romanen ”satiriskt poem”.

Och viss har den en vass udd mot de unga intellektuellas verklighetsfrämmande romantiska omognad. Huvudpersonens vän Jarac Allvetare som har sålt sina få ägodelar för att kunna studera stjärnorna är en figur som nog många av oss har träffat, om han inte rent av är nära, mycket nära, släkt.

Även om Vindskyffet i grunden är en litterärt genomarbetad diskussion kring dilemmat mellan Konsten och Livet, med en högst originell känsla för språkets mångfald och relativism, full av halsbrytande ordlekar och groteska neologismer, finns redan här en antydan till de ämnen som kom att uppta Danilo Kiš författarskap.

Om litteraturen skildrar Livet, består livet i sin tur av människor och deras öden, och Kiš´ författarskap tar sig an de döda och de glömda, det är deras berättelser som ska skrivas i vad som med fog kan kallas för förlustens litteratur.

Det frånvarande är det utrotade och utraderade, och dess klangbotten är totalitarismens mekanismer. Fascismens och stalinismens overkliga verklighet skildras på djupet, och Kiš´ varningar för nationalismens vanvett är kusligt profetiska.

Här kan man även ana närvaron av de författare som har influerat Kiš: Broch, Kafka, Schulz, Musil, Gombrowicz och i viss mån Borges.

”Jag skriver för att befria mig från min egoism” låter Danilo Kiš konstatera sin (anti)hjälte i Vindskyffet. Det är naturligtvis en förutsättning för all betydande litteratur men hindrar inte att låta författarens erfarenheter vara en kreativ utgångspunkt för det litterära skapandet.

I januari 1942 upplever den lille Danilo pogromen i Novi Sad då flera tusen serber och judar mördas av ungerska trupper. Några år tidigare döptes pojken i en ortodox kyrka som en säkerhetsåtgärd inför befarade förföljelser. Inte långt före krigsslutet förs Danilos pappa och alla hans släktingar till Auschwitz för att aldrig komma tillbaka.

Dessa traumatiska upplevelser påverkade starkt barnets känsliga sinne och kom att utgöra den problematik kring vilken den vuxne författarens litterära universum byggs upp.

På svenska finns triptyken Trädgård, aska från 1965 (översättning 1983), Tidiga sorger från 1968 (2003) och Timglaset (1972-2006), men samma tematik präglar också En grav för Boris Davidovitj (1976-1985) och De dödas encyklopedi (1983-1988).

Kiš använder en intrikat litterär montageteknik. En skrämmande kuslig stämning byggs upp genom skildringar av otäcka enskilda händelser som skenbart inte hänger ihop alls. Successivt börjar ett mönster kunna skönjas och skeendet blir allt mer begripligt.

Varje episod är som en prosadikt, med en egen, kanske lite atonala, musikalitet.

Ett annat grepp är de långa, detaljerade listorna på saker, allt det som ett liv och en vardag består av. Människor som har förlorat allt håller fast vid vad som helst, ting som påminner om förlorade kära och bättre tider, ett minne motarbetar tomhetens avgrund, och livet segrar över intigheten.

Och det är diktaren som har förmågan att minnas och bevara.

Geografiskt är handlingen i Danilo Kiš romaner konkret förankrad, men han använder ändå flitigt begreppet Pannonien. En gissning är att syftet kan vara att peka på en gränsöverskridande universalitet i detta romerska provinsnamn, som betecknade området mellan floderna Donau och Sava, och som omfattar dagens Ungern, Serbien och Kroatien.

Gränser är flytande och godtyckliga, men bland den mänsklighet som på ett ställe i Timglaset kallas för ”jordens gudomliga ogräs” frodas alltför mycket fanatism, våld och förtryck hotar att ta över om och om igen.

Romanens slutmening är en post scriptum, ett provokativt, uppfordrande – och anklagande – memento: ”Det är bättre att befinna sig bland de förföljda än bland förföljarna.”

Bild: Srbijamarka, PTT Srbija