Dessutom arbetade han arbetade aktivt för den fascistsiska regimen i Italien, kallade – vid krigsslutet! – Hitler för ett ”helgon”, och spred antisemitisk dynga i sina radiosändningar.
Det ställer intressanta frågor kring bildning och barbari, litterär talang och unkna åsikter. Kopplingen till dagens debatt kring Nobelpriset till Peter Hanndke är uppenbar.
Bildning är ju så förträfflig. Den får oss att växa som människor, bereder vägen för klassresor (uppåt), öppnar nya världar, ger nya insikter, gör det möjligt att resa i tid och rum, förstå andra och oss själva, och så vidare.
Jag vet inte hur många gånger jag har läst sådana texter, men det är många, nästan undantagslöst tycker jag om dem, och instämmer gärna i det mesta.
Men det är något som skaver, varje gång. Om nu bildning är så förträfflig, ger och öppnar så mycket, får människor att växa och allt det där, hur kommer det sig då att det var Europas – om inte världens – mest bildade folk som frambringade den absolut mest mordiska regin som skådats och som drabbade världen med ett sällsynt grymt och blodigt krig, och i dess kölvatten Förintelsen?
Den nazistiska ledningen var förvisso ingen intellektuell elit, men den hade ett gediget stöd bland läkare, jurister och akademiker, med flera. Statsvetare gav regimens diktaturfasoner legitimitet, juristerna skapade en laglig grund för folkmorden, läkare deltog i dessa mord.
Filosofer som beundras än idag gav sitt stöd åt nazismen.
Det är lätt att peka finger åt tyskarna men de är i gott sällskap. Belgarnas framfart i Kongo med sju-åtta miljoner döda, var det resultatet av otillräcklig kunskap om klassikerna? Fransmän och engelsmän hyser stor vurm för bildning, vilket har inte hindrat dem från hårresande grymheter i kolonierna.
En av Nordens främsta författare genom tiderna Knut Hamsun stödde nazismen.
Listan kan göras hur lång som helst. Det är uppenbart att bildning, alla sina förträffliga sidor till trots, inte utgör ett tillräckligt starkt motgift till barbari. Det finns en hemsk scen (bland många andra hemska scener) i filmen Schindlers list, natten när gettot i Kraków likvideras, medan människor jagas som djur och dödas slumpvis sätter sig en tysk officer vid pianot i en lägenhet och spelar Mozart. Sublim musik ackompanjerar en mordisk människojakt.
Det kanske rent av är så att det är länder med hög bildningsnivå som är mest benägna att ställa till med jävelskap för mänskligheten.
Bildningen existerar inte i ett vakuum, den är i allra högsta grad ett samhällsfenomen. Fredrik Borneskans är inne på ett intressant spår i Mittmedias serie om bildning 2017 (27/11) när han lyfter fram bildningens klassdimension. Den ställer inte bara frågan om bildningens innehåll på sin spets, utan visar också på bildningens djupa ambivalens. Den kan vara lika mycket ett frigörelseprojekt som en uteslutningsmekanism.
I ett vidare perspektiv handlar det om att oavsett bildningsnivå bör samhället vara organiserat enligt humanistiska principer som genomsyrar hela samhällsbygget. Så är knappast fallet idag, och här kan bildning möjligen vara till en viss hjälp.
Gärna bildning men först ett gott samhälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar