Veckan från hyllan 12-2012

Veckans heta debattämne är hår. Ska man ha eller inte ha, raka eller inte raka, visa eller dölja. Nya spännande ord som ”hårhatare” dyker upp i spalterna. Kommer frisör att bli Årets Yrke? Och är det verkligen en debatt för flintskalliga? Eller rent av mot flintskalliga? Argumenten böljar fram och tillbaka.

Eftersom debattens intellektuella djup och bred övergår min begränsade horisont, väljer jag att ägna mig åt något mer lättviktigt.

Det har fortfarande med kroppsfunktioner att göra och handlar om att Nordens första barn har fötts efter att man fryst och sparat ett obefruktat ägg. ” Födseln skedde för en vecka sedan och kan följas av fler. På Fertilitetscentrum i Göteborg prövas nämligen en ny frysmetod och den har lett till fyra graviditeter.

Metoden att bevara redan befruktade ägg är vanlig och mer etablerad. Här sker befruktningen efteråt. Den förstfödde i Göteborg är en pojke.”

Vad skulle samen säga, han som sa till prästen att ”Man måste knull`lit´också”. Det måste man inte alls! Det blir bebisar ändå. Spännande fast tråkigt.

Det är kanske så framtiden ser ut? Spännande men tråkig. Framtidsskildringar är legio, och ofta ser de ut precis så där.

En som inte gör det är Kazuo Ishiguros ”Never let me go” – OBS! recensionen är från 2005.

Never let me go
Kazuo Ishiguro
Övers: Rose-Marie Nielsen
W & W, 2005

På senare år har det trätt fram en rad författare i England som har sina rötter utanför de brittiska öarna. Många av dem kommer från forna brittiska kolonier, och beskrivs ibland med ett vagt begrepp som den ”postkoloniala generationen”. Pionjären här är naturligtvis V. S. Naipaul – med ursprung på Trinidad- och senare indiern S. Rushdie, av de yngre var Hanif Kureishi bland de första att göra sig ett namn. Det finns emellertid också i England verksamma författare med engelska språket som verktyg som kommer från platser bortanför det brittiska imperiets gränser.

Kazuo Ishiguro är född i Japan och kom till England när han var fem år gammal. Han har sedan 80-talets början skrivit många romaner, varav den mest uppmärksammade är utan tvekan ”Återstoden av dagen” (W & W 1989), som blev framgångsrikt filmad med Anthony Hopkins i huvudrollen. Hans senaste bok heter ”Never let me go” och om någon retar sig på titeln, så gör inte det, den har en poäng.

Romanens handling utspelar sig någonstans i England i slutet av 1990-talet på en ”internatskola”, och berättas av Kathy som numera är ”vårdare”. Berättelsens motor är vänskapen mellan Kathy, Ruth och Tommy, hur den uppstår, utvecklas för att sedan upplösas. Sakta förs vi in i en alldeles egen värld där saker och ting är inte vad de först verkar vara. Internatet är ingen vanlig skola, ”eleverna” är i själva verket kloner, med biologiskt ursprung ur individer på samhällets botten, de har vistats på skolan sedan spädbarnsåldern, deras förutbestämda uppgift i livet är att vara organdonatorer, tills de ”fullbordar”.

Episoderna är skickligt sammanvävda, och alla karaktärer är psykologiskt trovärdiga och intimt tecknade. Överlag är just trovärdighet genomgående för hela romanen. Det här är ingen science fiction, åtminstone inte av det vanliga slaget. Atmosfären är mystisk utan att vara det minsta långsökt, språket är enkelt och självklart. Ishiguro tvekar inte att ge sig ut på minerad mark. Boken kan läsas som ett inlägg i debatten om djurförsök, som en skildring av slaveriet, men lika mycket ställer den frågor om livets värde. Hur långt är vi beredda att gå för att bekämpa sjukdomar, vad är framstegets pris, är vi på väg att skapa en värld utan död och smärta, där gott och ont följaktligen upphör att gälla? Ishiguros bok har ett väsentligt innehåll som skildras på ett litterärt högtstående sätt.

Även om jag värjer mig mot liknelsen kan jag inte låta bli att tänka på en lyckad förening av en välgjord engelsk deckare och en japansk miniatyrmålning. Rekommenderas!