På förortsfronten allting nytt

ROMAN
Ingenbarnsland
Eija Hetekivi Olsson
Norstedts, 2012

Den 1 november 1969 flyttade vi in på Sandeslätt 33 i Hammarkullen. Lägenheten var stor och fin, vi tyckte att det var bra standard, trevliga hus, vackra omgivningar med nära till naturen. Balkongerna i trä såg lite konstiga ut, men smaken är som bekant olika. Alla husen i Hammarkullen var precis nybyggda, det fanns fortfarande nästan ingen infrastruktur, och den enda affären var en liten Konsumbutik. Gårdsten höll på att byggas, jag tror att det kanske var tre-fyra hus dit folk redan hade flyttat in. De flesta som bodde ute i Angered var så kallat vanligt folk, det vill säga svenskar, det fanns en del invandrare, förmodligen fler än på många andra håll, men det var vi också, så vi uppfattade inte det som ett problem.

Fem år senare var jag tillbaka på samma gata en sväng till. Nu höll hela Angered på att bli färdigbyggt, med centrum och allt. Andelen invandrare var nu påtagligt högre, och de sociala problemen fullt synliga, men fortfarande var det ett hyggligt område att bo i.
Det har flutit mycket vatten under många broar sedan dess, och numera går det inte en dag utan att man kan läsa nya skräckrapporter i tidningen från någon förort, Rinkeby, Angered, Rosengård. Verkligheten är naturligtvis mycket mer nyanserad, men det får på inget sätt problemen att försvinna. Isolering, ghettoisering, förslumning, missbruk och kriminalitet. Klassklyftor som blir oöverstigliga, samtidigt som sociala problem etnifieras.
Det är egentligen inte särskilt svårt att förstå varför det hände. Det som gör mig betydligt mer fundersam är hur vi kunde låta det ske. Det är i sådana lägen man önskar att man hade samma problem som Bengt Ohlsson.

En som definitivt inte har det är Eija Hetekivi Olsson. Hon är arg, och det finns inget bättre sätt att bearbeta sin ilska än att skriva en roman. Hetikivi Olssons debut handlar om en flickas uppväxt i Gårdsten. Vi får följa Miira genom hela grundskolan. Hennes föräldrar kommer från Finland, mamma sliter ut sig med att städa trappor, pappa arbetar på Volvo. Trots att Miira är född i Sverige räknas hon som invandrare. Varifrån har hon invandrat, frågar man sig.
Däremot råder det ingen tvekan om vad hon har vandrat in i. Gårdsten är en hänsynslös värld, där faror lurar överallt, och med en sexism som är närmast ofattbar. Miira har en stark känsla för rättvisa, och vägrar att acceptera att bli taskigt behandlad av någon, vare sig hemma, i skolan eller bland kompisarna. Hon bjuder motstånd med alla medel som står henne till buds, en del förstås tveksamma, och det uppskattas inte, dessutom leder det till nya konflikter, bestraffning, sämre betyg. Och det i sin tur väcker rebellen i henne till liv än mer.

Framför allt vägrar Miira att finna sig i rollen som förlorare. I Gårdsten är alla förutbestämda att misslyckas, ”i Gårdsten fanns ingen dåtid. Här fanns nästan ingen nutid heller. Minst av allt en framtid. I varje fall inte hennes.” När alla flickor väljer allmän kurs tar hon särskild, alla tjejkompisar ska läsa barn- och fritid på gymnasiet, hon satsar på naturvetenskaplig linje, hon tänker inte bli utsliten i förtid och förnedrad som sina föräldrar, hon ska bli proffs – i något viktigt, något stort.
Miira är ett kreativt barn, och hon tänker inte låta någon kväva hennes begåvning. Hon är också utrustad med mycket livlig fantasi, och det är till stor hjälp i den osannolikt torftiga miljö, som är Gårdsten. När hon går på mellanstadiet har Miira varit på bio en enda gång i sitt liv, hennes familj åker alltid på semester till fritidsstugan i Finland, de flesta i Gårdsten åker ingenstans. När de ska in till centrala Göteborg, är det som om de skulle färdas till en annan planet, vilket det förmodligen i viss mån också är.
Hetekivi Olsson förmår att omvandla sin ilska till ett fungerande språk, rikt, äkta och nyskapande. Här finns ingen inställsamhet, inga eftergifter för att göra läsaren på gott humör, men inte heller någon idyllisering. Det är en rakt igenom mörk berättelse, rösten är vass som rakblad, och tillvaron som den skildrar ett gränslöst elände på samhällets botten.
Trots allt finns det en öppning. Det är Miiras styrka, hennes fantasi, kreativitet och empati. Hon kämpar vidare, världen vidgas, kärleken är möjlig och det finns en framtid.