Gammaldags skönhet och politisk skärpa

ROMAN
Sågspån och eld
Vibeke Olsson
Libris förlag, 2011

Vibeke Olssons hjältinna Bricken Eriksson på Svartvik sågverk utanför Sundsvall stretar vidare. Den tredje romanen i serien – som planeras att gå fram till 1939, de två tidigare är ”Sågverkskungen” och ”Bricken på Svartvik” – utspelar sig i slutet av 1880-talet. Sundsvall brinner ner, emmigrationen till Brasilien tar fart, rösträttskampen fortsätter och Saxon Lindströms populärpress tar ställning för det arbetande folket.

Nu har Bricken tagit klivet ut i vuxenlivet, och det blir svårt och komplicerat, inte minst det där med karlar. Män är notoriskt opålitliga, super och slåss, tar inget ansvar och smiter när det gäller. Det är det ”svaga könet” som står för styrka och håller ihop familjerna, och i förlängningen också samhället. ”Sågspån och eld” är i alla avseenden en riktig kvinnoroman.

Det är också en högst politisk bok, dock utan att det står ”politik” skrivet någonstans, med vare sig små eller stora bokstäver. Vibeke Olsson låter de stora frågorna lyftas fram av vardagens bekymmer och konflikter. Så syr hon skickligt ihop sina två stora käpphästar, frikyrkans och arbetarrörelsens gemensamma kamp, Vibeke är själv som bekant både socialist och baptistpastor.

Hon lyckas också skildra en av arbetarrörelsens stora identitetsfrågor i skarp relief: innebär kampen för jämställdhet och lika möjligheter, där också människor ur arbetarklassen får chansen att studera och bli ”herrskapsfolk” att man sviker sin klass, och är i själva verket en nedvärdering av arbetet och arbetaren? Se där en fråga som fortfarande väntar på sitt svar.

Olsson måste ha lagt ner en oerhört stor möda på research, hennes kunskaper är imponerande, oavsett om det gäller timmerhantering, tidens politiska spörsmål och enskilda historiska händelser, bostadsförhållanden, matvanor eller språkliga uttryck och vändningar längs med sågverkskusten. Det skapar en stark känsla av äkthet.
Vibeke Olsson skriver en levande prosa, läsaren hör maskinerna och larmet i hamnen, känner dofterna från sågverken, förnimmer Brickens sorg och längtan. Det är också vackert på ett anspråkslöst sätt, inte minst om kärlekens kraft. Stilen är arkaiserande, nästan biblisk i anslaget, vilket för en inpiskad hedning som undertecknad kan bli en smula tröttsamt i längden. Men visst är det vackert på ett gammaldags vis.

1890-talet bryter in, sekelskiftet närmar sig, det finns trots allt mycket optimism, ”Detta är vår tid”, säger Bricken. Jag ser fram emot att följa hennes vidare öden.