måndag 19 mars 2012
Litteratur och festival i Umeå
Littfest i Umeå är Norrlands största litterära händelse. Från början ordnades den mest för att det skulle också finnas något i Norrland, och som någon slags protest mot att litteraturintresserade i norr måste åka ända till Bokmässan i Göteborg för att kunna ta del av litteraturupplevelser av hög kvalitet.
Den sjätte upplagan av Littfest i år visar på en stor mognad, både organisatoriskt, hela arrangemanget är mycket professionellt skött, och inte minst till innehållet. Festivalen håller genomgående en mycket hög kvalitet, med en oemotståndlig mångfald och bredd. Det är många kända namn som programmet ståtar med. Dessutom är det utländska inslaget påfallande stort, och man kunde njuta av framträdande av Kateryna Babkina och Lev Hruytsuyk från Ukraina, Bostjan Basa och Dusan Sarotar från Slovenien, Anja Utler från Tyskland, Eirikur Örn Nordahl från Island, och de engelska superstjärnorna Simon Armitage och Aidan Chambers.
Det saknades inte heller deltagande från Ångermanland. Serietecknaren Mats Jonsson var naturligtvis där, dessutom Jan K Persson från Härnösand med konstpoesiboken ”Mobila anteckningar”.
Årets tema var enligt programmet poesi, men uppriktigt sagt märkte jag inte så mycket av det. Med hjälp av korta referat från några seminarier som jag besökte tänkte jag åskådliggöra Littfests höga kvalitet och stora bredd och mångfald. Jag lämnar åt läsaren att bedöma om det finns någon röd tråd här.
M A Numminen är den finske sångaren och musikern med den säregna rösten. Han är mest känd för sin inspelning av Gummiboll, för att ha sjungit Schubert i falsett och sina tonsättningar av Wittgensteins filosofiska texter. Men han är också författare, och på Littfest presenterade han sin roman ”Till Helsingfors”. Den utspelar sig i början av 60-talet, en tidsepok som enligt Numminen är mycket litet skildrad, vilket han finner märkligt, eftersom han hävdar att det var just då som alla konstformerna förnyades på ett nästan revolutionerade sätt. Därefter, påstår Numminen, händer innehållsmässigt absolut ingenting.
Horace Engdahl, Akademien förre ständige sekreterare, berättade om sin senaste bok ”Cigaretten efteråt”. Han är en sann intellektuell, och man kan inte annat än beundra en person som är alltid beredd att utkämpa en djuplodande strid med sig själva och sina egna uppfattningar. Nu berättade han om sin kamp på 80-talet mot de stora berättelserna, och konstaterade med ett nöjt leende att ”vi förlorade”.
Författaren Klas Östergren försvarade författarens rätt att inte alltid vara så lättillgänglig i sitt skrivande. Romanen som är den mest tillåtande och generösa berättarformen komplicerar oftast en enkel berättelse, och tvingar både författaren och läsaren att genomgå en kunskapsprocess och därigenom också att förstå sig själv och sin egen historia.
Sist men inte minst debatten om hen. Förläggaren Karin Salmson konstaterade att detta nya pronomen inte ska ersätta han och hon, utan vara ett komplement, eller snarare en möjlighet, dels i situationen där kön inte spelar någon roll, dels när könsroller kan vara problematiska och behöver mjukas upp.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar