På tvärs mot kvantfysiken

Ljusets hastighet
Teater Västernorrland
Manus/regi: Rasmus Lindberg
Scenografi/kostym: Lena Lindgren
Medverkande: Gisela Nilsson, Ingmar Virta, Anders Öhrström, Johanna Rane, Eva Millberg
Babelsberg, Kramfors; torsdag kväll

Den moderna fysikens grundpelare är att det finns ingenting snabbare än ljusets hastighet. I den triviala och ovetenskapliga världen finns det emellertid ett fenomen som är rör sig betydligt fortare, och det är tanken.

Teater Västernorrland tar oss med till en plats som förmodas vara en norrländsk håla. Scenografin är skickligt uppbyggd med miniatyrhus och en dekor tydligt inspirerad av Pistvaktestetik. Den kitschiga caféinredningen strävar efter att vara exotisk, och är precis hur slentrianmässigt vanlig som helst.

Och vi kan faktiskt vara precis var som helst. Överallt finns det människor med drömmar, problem och glädjeämnen, människor som har stannat för länge, och människor som har flytt undan sig själva i jakt på… någonting annat. Den största skillnaden mellan olika orter här på jorden är trots allt antalet rondeller.

Föreställningen är uppbyggt som, ja en rondell kanske, skådespelarna skiftar roller hela tiden, replikerna hakar in i varandra i ett rasande tempo, och ibland riskerar karaktärerna rent av att möta sig själva vid olika skeden i livet. Dialogen präglas av en vardagens poesi, med en verbal kraft som kanske inte är realistisk hela vägen, men det blir utan tvekan bra teater.

Schablonerna skruvas varv efter varv, och det är lätt att känna igen sig i den befriande rest som finns kvar. Skådespelarna får ett enormt utrymme att spela ut.
Ingmar Virta får än en gång agera berusad desperado, men är också suverän som hämndlysten, kvasirasistisk rätthaverist. Gisela Nilssons roller går knappt att hålla reda på, hon är lika mycket filosofisk katt, förvirrad präst, som krigstraumatiserad invandrare som driver byn café. Anders Öhrströms trumpet hämmade yngling kontrasteras förtjänstfullt av Johanna Ranes eruptivt utlevande unga kvinna med en verbal förmåga som räcker för dem båda. Och Eva Millberg är helt enkelt Tanten.

Om man färdas med ljusets hastighet kan man – nästan – leva ett evigt liv. Det är bara det att det gör vi inte. Det går betydligt långsammare – utom i tanken! – och därför lever vi här och nu.