Det förpliktar att bli kallad ”världens främsta jazzsångerska”. Det vilade en tung stämning av förväntningar över ett fullsatt Metropol på onsdag kväll. Men så fort Deborah Brown äntrade scenen lättade atmosfären, och fylldes av ljus och glädje.
Det är naturligtvis omöjligt att rangordna musiker, förmodligen inte ens önskvärt, men det råder ingen tvekan om att Deborah Brown tillhör den yppersta världseliten inom den klassiska jazztraditionen som hon själv beskrev för mig som ”traditionell bebop med modern twist”. Deborah kommer från Kansas City i staten Missouri, där också Charlie Parker var född, och hon nämner honom som en inspirationskälla.
Den sångerska som Deborah Brown brukar jämföras med är ingen mindre än den stora Ella Fitzgerald. Det är en smickrande jämförelse, och visst har Deborah mycket av den stora stjärnans breda vokala register, med rena toner, klar diktion, och den där speciella fraseringen och intonationen. Och naturligtvis den unika improvisationsförmågan.
Brown utstrålar en smittsam glädje över att få sjunga för oss, och hon upprättar från första början en direkt kontakt med publiken, det är som om hon sa hela tiden ”det är så roligt att vara här, och jätteroligt också att ni ville komma!”
Deborah Browns röst är varm och personlig, och den ger ett oefterhärmligt uttryck åt magisk stämning, ren rytm och medryckande känsla. Det är lätt att uppleva hennes röst som ett instrument bland alla andra. Hon fyller upp hela scenen, men utan att för ett ögonblick skymma sina musiker.
För visst är det lätt att inför anblicken av denna starkt lysande stjärna glömma bort det eminenta bandet bakom – eller rättare sagt vid sidan om – henne.
Andreas Pettersson kvartett förtjänar bättre än så. Det tillhör Sveriges förnämsta jazzband, och det vore närmast helgerån att säga att de ackompanjerar Deborah Brown, nej, de spelar ihop med henne, på jämställd fot.
Gitarristen Andreas Pettersson säger sig vara mer inspirerad av blåsare än gitarrister, och visst har hans virtuosa solon något av saxofon över sig. Martin Sjöstedt rankas som Sveriges bästa kontrabasist. Den relativt unge Daniel Tilling tillhör de främsta pianisterna i den så kallade postpoptraditionen. Sist men inte minst Charlie Normans gamle trummis Ronnie Gardiner, som har hunnit bli 80 år ung, och som spelar med en självsäker rytmkänsla som bara erfarenhet kan ge, men också med lika mycket energi som en 18-åring.
Det här var tredje gången Deborah Brown var i Härnösand, andra gången på Metropol. Vid förra besöket reste sig publiken för stående ovationer mitt under spelningen, något som veteranen Claes Ahlin sägs sig aldrig ha upplevt tidigare. Den här gången lyfte inte bara publiken, utan också taket. Vilken konsert!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar