Man måste vara optimist - en intervju med Uri Avnery om Gazakriget

 

Efter Hamas avskyvärda terrorattack med massaker på civila och gisslantagande har våldsspiralen accelererat. Israel bombar Gaza, med civila offer som följd, och risken är mycket stor för ett fullskaligt anfall på Gazaremsan.

2009 under det då pågående Gazakriget hade jag förmånen att intervjua den israeliske fredskämpen Uri Avnery (1923-2018). Det kan vara värt i dagens läge att påminnas hans ord.

"Kriget ett misstag

Den mångårige israeliske fredsaktivisten Uri Avnery har bråda dagar nu med ständiga intervjuer. För honom är det ingen tvekan om att Israels avsikt är att få bort Hamas. Däremot tror han inte att det kommer att lyckas.

– En reguljär armé kan inte besegra en gerilla med djup folklig förankring.

Han säger att kriget mot Gaza är ett stort misstag, och även om konsekvenserna till en viss del beror på hur kriget slutar, är han övertygad om att det som händer i Gaza nu är negativt för Israel på lång sikt. Den radikala islamismen blir starkare, samtidigt som de sekulära arabstaterna försvagas. Människorna ser varje dag på al-Jazira hur palestinier dödas och lider, och det späder på deras hat mot Israel. 

Omvärldens passivitet skärper motsättningen mellan arabvärlden och väst. Ingen press är att vänta på Israel, och USA kommer att stoppa alla FN-initiativ.

Ingen total enighet

Därför spelar den internationella opinionen en mycket stor roll. Avnery och hans organisation Gush Shalom (Fredsblocket) arbetar med att påverka opinionen i Israel. Han modifierar något bilden av total israelisk enighet. Enligt en opinionsundersökning genomförd nyligen, är 20 procent helt emot kriget, och så många som 80 procent anser att Israels aktioner är överdrivna. 

Uri Avnery berättar stolt att de i lördags anordnade en demonstration i Tel Aviv med 10 000 deltagare. Nästa lördag planeras för en ny demonstration. Dessutom äger hela tiden små demonstrationer rum, runt om i Israel. Det finns alltfler som vägrar delta i kriget.

– De är inte många, men var och en av dem är en skatt, jag är stolt över dem och beundrar deras mod.

Risk för baksmälla

Den avgörande faktorn för Israels fortsatta agerande är emellertid utvecklingen av kriget. Hittills har Israel lidit små förluster. Om förlusterna ökar, vilket de kommer att göra om man går in i Gaza City, är en minskning av stödet för kriget att vänta nästan automatiskt. Det här är regeringen rädd för, och därför har markoffensiven stannat upp.

– Om kriget slutar utan en ”ärofull seger”, säger Uri Avnery och det är inte svårt att höra en viss sarkasm i hans röst, kan det bli det som på tyska kallas ”Katzenjammer” (eg. kattjämmer, men i betydelsen baksmälla eller ånger reds anm.) i Israel. Paradoxalt nog kan det här kriget vara ett steg närmare fred.

Insikten om att en militär lösning är omöjlig kan leda till en varaktig fred. Det innebär en tvåstatslösning utifrån 1967 års gränser, en vettig lösning på flyktingfrågan, och Jerusalem som huvudstad för både Israel och Palestina. 

Jag frågar Uri Avnery om han är optimistisk eller pessimistisk.

– På kort sikt är jag pessimist. Kort sikt, det är här och nu, och det betyder att människor dör, barn och kvinnor. Det är fruktansvärt. Men på lång sikt är jag optimist. Det måste man vara.

Från allt till intet

 

Det börjar och slutar med död. Undergången är ständigt närvarande i Riksteaterns uppsättning av Tolstojs klassiker ”Anna Karenina”. Pjäsen vill också vara aktuell och universell, man har döpt om titeln en smula till: ”Det har aldrig funnits en kvinna som Anna Karenina”, det talas en del engelska, och språkbruket för övrigt antyder en nutida förankring.

Anna bryter upp från ett olyckligt äktenskap, att kyla och likgiltighet gällde gifta par i konvenansäktenskap på Tolstojs tid förvånar inte, men det är inte direkt ovanligt med skilsmässa numera heller.

Till en av föreställningens förtjänster tillhör den ganska nyanserade bilden av tråkmånsen Aleksij Karenin, skickligt gestaltad av Martin Luuk. Han är en hygglig prick, ett barn av sin tid, fångad i samhällets påbud och konventioner. Det är inte så att det är något större fel på honom, han är bara fel make för Anna.

Hon gör däremot uppror mot alla regler och moral. Emma Broomé gör en förtvivlad Anna Karenina, som med en total utlevelse bryter med allt och alla i sin jakt på gränslös Lycka., beredd att offra allt, sitt rykte, sin familj, sitt umgänge, ja till och med sin son.

Broomé växer med rollen under hela föreställningen, med en trovärdighet både i lyckan och i förtvivlan. Hennes roll har dessutom begåvats med en viss grovhet, hon är inte någon fin adelsdam, hon är vilken kvinna som helst, som alla ska kunna identifiera sig med.

Rafael Pettersson som hennes grovhuggne bror, den person som markerar skillnaden i vad som är tillåtet för män och kvinnor, med sin kraftfulla, aggressiva kroppslighet är han något av föreställningens största behållning.

Greve Vronskij spelas av Freddy Åsblom och han är tyvärr ingen fullträff, tvärtom. Vag, mesig, på gränsen till könlös, lever han inte alls upp till rollen som oemotståndlig förförare och ombytlig bonvivant. Hans karaktär borde vara en av de bärande, nu försvinner han rätt mycket, och det är bara till föreställningens fördel.

Annas gränslöshet leder oundvikligen till undergång. Alla våra handlingar får konsekvenser, säger den gamle moralisten Leo Tolstoj, och det har han alldeles rätt i. Anna Karenina strävar efter total lycka, hon vill ha allt, men förlorar allt, fördöm och övergiven av alla.

Självmordet är ett sista, desperat sätt att ha fullständig kontroll över sitt liv, men det innebär också slutet.

Foto: Christopher Backholm

 

”Det har aldrig funnits en kvinna som Anna Karenina” är en samproduktion mellan Riksteatern och Orionteatern. Pjäsen spelades på Orionteatern våren 2023 och turnerar med Riksteatern hösten 2023.

Medverkande: Emma Broomé, Martin Luuk, Rafael Pettersson och Rebecca Kaneld

Konstnärligt team:
Manus: Tone Schunnesson, fritt efter Leo Tolstoy
Regi: Ragna Wei
Koreografi: Lidia Wos och Ragna Wei
Scenografi: Ragna Wei och John Engberg
Kostym- och maskdesign: Sven Dahlberg
Ljusdesign: Marta Khomenko
Ljuddesign: Max-Måns Wikman och Niklas Nordström
Musik: Christopher Lancaster

Om tiden, ensamheten och kärleken i en nästan evig stad

 

Requiem över en förlorad stad
Asli Erdogan
Övers: Ulla Lundström
Rámus. 2023

Asli Erdogans ”Requiem över en förlorad stad” består av korta stycken, som på ett poetiskt laddat språk förhåller sig till ämnen som tidens gång, ensamhet, kärlek, författarens relation till sin mor och författarskapets vanskliga mödor.

Alltings förgänglighet skapar en känsla av tomhet och bristande mening i tillvaro. På sätt och vis upplever författaren att själva livet ifrågasätts. Många av tankarna som skildras rör sig i en vågrörelse mellan nu och evigheten. Och i fonden finns den uråldriga staden Istanbul, ”nästan evig”, och alltmer främmande.

Lika främmande tycks orden vara, utnyttjade, uttjatade, ”Varje dag föds ett nytt ord in i en värld som är lika förlorad som dagen innan. Jag ger den en ny berättelse, ett nytt namn, en helt ny tystnad. Själv får jag nöja mig med en kopp kallt kaffe.”

Och så här skriver Asli Erdogan om livet och kärleken: ”Jag hade upplevt ett av de där sällsynta ögonblicken när livet inte bara handlar om konflikter och jobbiga diskussioner. För ett ögonblick hade kärleken tagit plats i mitt hjärta, som de ömtåliga blommor som växer allra längst ut på kala klippavsatser. Och de brydde sig inte ett dugg om vad de stora tänkarna i världen hade att säga.”

Onekligen ett ögonblick som man önskar att många fick uppleva åtminstone någon gång.

Min läsning av Erdogans requiem var dessvärre inte helt oproblematisk. Hennes poetiska språk och bilderna hon använder lämnade mig förvirrad, och det behöver i och för sig inte vara ett fel, men jag kom aldrig till någon klarhet, dessutom var jag vilse, inte heller det ett problem per se, kan vara tvärtom, men hittade inte ut, utan fortsatte bara att famla.

Än värre var att jag kände mig utanför, kom inte in, och skam att erkänna, tappade ständigt uppmärksamheten.

Det är bara att konstatera, not my cup of tea, inte ens kallt kaffe.

Ett inte oproblematiskt pris

 

Grattis till Jon Fosse, har tyvärr inte läst honom (än!), men han verkar vara en fin författare.

Det där med Nobelpriset är inte alldeles oproblematiskt.

Själva idén att tävla i litteratur är inte alldeles okomplicerad och Nobelpriset har genom åren lett till många upprörda diskussioner och åtskilliga kontroverser. Listan på dem som inte har fått priset är imponerande, det räcker att nämna namn som Strindberg, Kafka, Proust, Ibsen och Woolf.

Av dem som har fått priset har två tackat nej, Boris Pasternak (1958) som tvingades därtill av de sovjetiska myndigheterna, och Jean-Paul Sartre (1964) som ansåg att mottagande av priset skulle innebära en oförlåtlig eftergift åt borgarklassen. 24 författare har inte kommit till Stockholm för att hämta sitt pris, och sju har inte velat hålla det brukliga Nobeltalet. Den notoriskt skygge Samuel Beckett (1969) accepterade priset på villkor att han inte behövde hämta det.

En gång har man tilldelat priset postumt. Den svenske poeten och Akademins mångårige sekreterare Karl-Axel Karlfeldt ansåg sig jävig i egenskap av akademiledamot, men 1931 efter sin död kunde han inte längre protestera, och blev därmed Sveriges tredje Nobelpristagare.

Knut Hamsun är bara en i raden av pristagare som har komprometterat sig politiskt. En annan är tyske Gerhart Hauptmann (1912) som stödde Hitler 1933 (han drog dock tillbaka sitt stöd senare).

Nobelpristagarna har det mesta skiftande sociala bakgrund, Bertrand Russell (1950) och Winston Churchill (1953) härstammade från den engelska högaristokratin. Från betydligt enklare omständigheter kom Harry Martinsson, liksom Grazia Deledda (1926) och Albert Camus (1957) vars mödrar var analfabeter. Derek Walcotts (1992) mor- och farföräldrar var slavar!

Två Nobelpristagare bär samma namn men var inte släkt, chilenskan Gabriela Mistral (1945) och fransmannen Frederic Mistral (1904).

Fyra gånger har Nobelpriset delats mellan två författare. F. Mistral – som skrev på provencalska – och spanjoren José Echegaray (egentligen bask) delade på priset 1904, liksom senare danskarna Karl Gjellerup och Henrik Pontoppidan 1917, Nelly Sachs, judinna bosatt i Sverige som skrev på tyska och Josef Samuel Agnon, jude född i Ukraina som då var en del av Österrike-Ungern, senare bosatt i Tyskland och Palestina/Israel, skrev på hebreiska, delade på priset 1966, och sist men inte minst Eyvind Johnsson och Harry Martinsson 1974.

Som framgår är frågan om pristagarnas nationalitet inte alltid alldeles enkel. Irländaren Beckett bodde i Paris, skrev på franska och översatte sedan själv sina verk till engelska. Maurice Maeterlinck (1911) var flamländare, belgisk medborgare, skrev på franska och bodde under lång tid i USA. V.S.Naipaul (2001) är barn till Indienättlingar på Trinidad, bosatt i Storbritannien, och mer engelsk än någon engelsman. Josip Brodsky (1987) rysk jude utvisad ur Sovjet skrev på både ryska och engelska. Och naturligtvis Elias Canetti (1981), jude född i Bulgarien, brittisk medborgare, skrev på tyska, anses tillhöra den österrikiska litteraturtraditionen.

Geografin är inte desto mindre av stor betydelse. Den förste icke-europeiske författaren att få Nobelpriset är R.Tagore (1913), en indier som skrev på bengali. Den förste amerikanen är Sinclair Lewis (1930). Den europeiska dominansen har dock bestått. Det svarta Afrika har bara en pristagare, Wole Soyinka (1986), liksom Australien med Patrik White (1973). 

Nu tillkommer också Gurnah, men som givetvis är verksam i Storbritannien.

Latinamerika har hävdat sig något bättre, men den skeva fördelningen är fortfarande ett problem. Ett tag hade Sverige fler pristagare än Asien, Afrika och Sydamerika tillsammans.

Obalansen som gynnar ”de egna” består än idag. Norden har nästan lika många pristagare som Afrika, Asien, Australien och Sydamerika – tillsammans!

Könsfördelningen är inte ett problem utan en skandal, fortfarande är endast17 pristagare – av 121! – kvinnor. Efter valet av Elfriede Jelinek, Doris Lessing, och Herta Müller under 2000-talet har Akademin haft chansen att under de kommande åren rätta till balansen ytterligare. Hittills har de inte tagit den.

Sedan sist har Akademien hamnat i blåsväder med anklagelser om tystnadens kultur kring sexuella övergrepp, korruption och nepotism.

Internationellt uppmärksammas priset stort. Annars vore det ett riktigt skitpris.

 

Cohens ”Netanyahus” – från anekdot till stor litteratur

Netanyahus
Joshua Cohen
Övers: Gabriel Itker-Sznap
Tranan

Det börjar med den unge författaren Joshua Cohens besök hos den legendariske litteraturkritikern Harald Bloom. Den store skribenten berättar om sina många möten med litterära och politiska personligheter. Ett av dessa möten fastnar av någon anledning särskilt mycket hos Cohen. Det är Blooms berättelse om hur han en gång tog hand om en israelisk historiker vid namn Netanyahu, på besök i USA med fru och sina tre söner, av vilka en hette Benjamin och var Israels blivande premiärminister.

Berättelsen resulterade i romanen ”Netanyahus”.

Ruben Blum får anställning som historiker på ett mindre universitet som det vimlar av i USA i allmänhet och i trakten av New York i synnerhet. Han är den ende juden vid lärosätet, det är 50-tal och antisemitismen är fortfarande högst levande, för att inte tala om rasism. Universiteten har precis börjat anta kvinnor – och har noll icke-vita.

Läs hela texten (ej betalvägg) i Opulens

När krigets skymning la sig över Finland

 

Skymning 41
Kjell Westö
Bonniers, 2023

Kjell Westös ”Skymning 41” är en episk roman om Finland mellan två krig, Vinterkriget 1939 och Fortsättningskriget 1941, i sin samtid med en nästan avväpnande naivitet fortfarande benämnt Sommarkriget. Romanens grundtema är krigets destruktiva krafter på människor och deras relationer.

Handlingen berättas genom två personer, som samtidigt är en skildring av deras kärleksrelation. Det är Molly, en inte helt framgångsrik skådespelerska, och Henry, en ansedd journalist på Hufvudstadsbladets. De är båda finlandssvenskar, rör sig framför allt i de kretsarna, där många inte ens kan finska, eller kan det bara bristfälligt, det fanns då, och finns i viss mån fortfarande, en helt egen finlandssvensk värld, åtminstone i Helsingfors (dessutom i Åbo och Österbotten) som i mångt och mycket lever sitt eget liv, med bara sporadiska kontakter med den finskspråkiga majoritetsvärlden.

De är inte desto mindre brinnande patrioter, var och en på sitt sätt engagerad i Finlands kamp mot den mäktiga grannen i öster.

Och krigen bryter snabbt ner språkbarriärerna i den gemensamma krigsinsatsen.

Molly och Henry berättar varannan del, som dessutom följer årets årstider, från vintern 39 till sommaren 41.

Krigen trasslar till det för Molly och Henry, deras kärleksrelation är som hela havet stormar, med djupa vågdalar och höga toppar. Också deras kontakter med omgivningen kompliceras av olika skäl, dessutom dyker det upp demoner från det inbördeskrig som utkämpades blott 20 år tidigare.

Men Westö går ett steg längre. Romanen är en svidande kritik av kriget som sådant, kanske inte i pacifistisk anda, snarare feministisk, det är kriget är ett uttryck för urspårad maskulinitet, och nog spårar den ur alltför ofta!

 Även om det inte råder någon tvekan om det rättfärdiga i Finlands sak, i alla fall under Vinterkriget, uppgörelsen med krigslarmet skoningslös, och skildras i all sin hänsynslösa brutalitet och avhumanisering.

Alla hatar ryssarna av hela sitt hjärta, men som en rysk fånge påpekar: ”Vi är också människor”.

Och så här funderar Henry vid fronten sensommaren 41: ”Henry hade börjat befara att krigen varit likadana sedan tidernas begynnelse, fulla av oordning, irrfärder och slumpens bisarra skördar. Och hade inte döden varit ständigt närvarande så skulle kaoset ibland gränsat till komik. /../ Men oftare blev kaoset brutalt och groteskt.”

Och talesättet att sanningen är krigets första offer stämmer mer än väl på nyhetsförmedlingen i den formellt fria finska pressen under de två krigen, inte minst det andra, som ju utkämpas tillsammans med Nazityskland, något som inte odelat uppskattas av alla. Henry inte bara censureras i hans rapportering från fronten, han ålägger sig också självcensur. Och lider svåra samvetskval på grund av det.

Paradoxalt nog (eller naturligt nog?!) har romanen mycket bättre driv i sina skildringar av krigstider, medan innehållet i fredstid, mellan de två krigen, tenderar att gå på tomgång och trampa vatten. Åtminstone lite.

Och så är det det där finlandssvenska. En person i boken beklagar sig att svenska förlag inte vill ha finlandssvenska översättare eftersom deras svenska har ”ålderdomlig vokabulär och krånglig syntax”. Det är klart orättvist, men det är ingen tvekan om att finlandssvenska har säregna drag. Och det anser jag enbart vara charmigt och berikande. Inte minst i händerna på en så skicklig författare som Kjell Westö.

Genom historien bakom ratten

 

På besök i Härnösands bilmuseum. Ett fantastiskt ställe, närmare 300 bilar i flera temahallar, berättar mycket bilhistoria, ett bra stycke industrihistoria och en hel del kulturhistoria. Ett enastående livsverk av den tidigare raggarkungen och lokala fastighetsmagnaten, numera museidirektören Calle Lundkvist. En sann kulturgärning.

Själv är jag mest tilltalad av den kulturhistoriska aspekten.

Det första intrycket är förstås att de första bilarna, och på museet finns till och med exemplar från sent 1890-tal, ser precis ut som hästvagnar – med motor. Och det är väl så, det nya byggs alltid på det gamlas fundament, och det förflutnas spår följer med. Ibland en kort bit på vägen, andra gånger hela vägen. Tänk bara på begreppet ”hästkraft”.

Det är först under det sena 20-talet och in på 30-talet som bilarna börjar se ut som…ja bilar.

Amerikanska bilar, och de är många här, utmärker sig från första årsmodellen av makt och potens, det är stort, rymligt, uppenbart törstigt och med arrogant design, som det anstår en stormakt på väg uppåt. Det kulminerar någon gång under 60-talet, väldigt och fräckt lyser bilarna av gränslöst självförtroende, för att sedan successivt blir åtminstone något litet mer anspråkslösa.

Med engelska bilar är det nog snarare tvärtom. Man kan iaktta en utveckling från stolt industrination till ett krisland genom 1900-talets decennier. Och det hämtar sig aldrig riktigt.

Fler funderingar. Bland tyska bilar utmärker sig Mercedes genom en stor konsekvens, en Merca ser alltid ut som en Merca, också en lekman ser tydligt vad det är för ett märke på långt håll.

Det gäller däremot inte de andra märkena, där råder en tämligen kaotisk eklekticism- och epigoneri. Många modeller påminner starkt om europeiska kollegor, och någon gång ibland även en miniatyr av en timid amerikanare.

Onekligen en smula förvånande.

Detsamma går för många av bilarna tillverkade i forna Östeuropa och Sovjet, som har fått en gen avdelning, och som jag hade gärna sett ännu större. Här kan med stort nöje ägna sig åt en gissningslek vilken förlaga som de olika modellerna är en kopia av.

Att Pobedan är en Opel är uppenbart. Sedan tycker jag att östtyska Trabant måste vara släkt med NSU Prinz, men det visar sig inte stämma rent kronologiskt. Så där kan man hålla på. Kul.

Ett land som däremot har gått sin egen väg är Sverige. Här härmas det minsann ingenting, vi vet vad vi vill. Det som gäller är funktion, och ingenting annat än funktion, inte för inte talar man om ”lyxtraktor”, design och tjusiga former är ingenting för svenska biltillverkare.

Det stämmer ganska väl in på Volvo, och än mer på SAAB. När man tittar på de första SAAB-modellerna inser man vilken bedrift det var, ja närmast ett mirakel, att det företaget överlevde i ett drygt halvsekel.

Men nog var det eget och originellt.

Ett land som har gått en rakt motsatt väg är Frankrike. Här är designen allt, funktionen, tja, underordnad. Och visst är de snygga med sina eleganta linjer och tjusiga interiörer. Men kanske inte så praktiska.

Gäller dock inte de flesta modeller av Renault.

Italien har försökt att gå en egen väg, och strävat efter att förena elegans med funktion och prestanda. Länge lyckades det ganska väl, för att så sakteliga glida utför och producera modeller av tveksam kvalitet och som såg ut som om de ville slå världsrekord i tråkighet.

Märkligt nog är det krisernas Italien som står för det spännande och lyckade, medan det stabiliserade landet får bara fram intetsägande modeller som gör fiasko överallt utom möjligen i hemlandet. Kaos som kreativitetens stimuli?

Vad mer finns det att säga? Jo, att formerna skiftar ständigt mellan det runda och lite bulliga och det strömlinjeformade.

Och att bilarna nuförtiden är kanske inte större än tidigare, framför allt jämfört med de första decennierna efter kriget i USA, men att de helt klart är tyngre numera. Vad det ska vara bra för.

Museets utställningar ger en fantastisk inblick i bilismens historia och väcker nyfikenheten inför framtiden.

Kul också med musik – ganska diskret tack och lov! – anpassad efter respektive tidsperiod och mannekänger i tidstypiska kläder. Och så finns det ett trevligt kafé.

Museet påstår sig vara Sveriges största, och det kan det mycket väl vara, för riktigt stort är det. Mottot är ”Bilarna du glömt att du minns!”, och det är så sant som det är sagt.

Borde vara en given publikmagnet i Härnösand.

Tyvärr stänger de nu för säsongen. Det brukar vara öppet från mitten av juni och september ut. För mer info se hemsidan www.harnosandsbilmuseum.se