En opera för försoning och förståelse

 

Norrlandsoperans val av höstsatsning har en nästan kuslig timing. Föreställningar av ”The Death of Klinghoffer” spelas mot en bakgrund av brutala massakrer och accelererande våldsspiral i Israel/Palestina-konflikten. John Adams opera är ett försök att konstnärligt förhålla sig till den uppenbarligen så svårlösta situationen och de starka känslor som den väcker.

”The Death of Klinghoffer” har också mycket riktigt frammanat kraftfulla reaktioner på båda sidor. Operan har anklagats för att vara antisemitisk, bland annat av Klinghoffers döttrar, och i Libanon har en planerad uppsättning av operan ställts in då man ansåg att den var alltför kritisk mot palestinierna.

Det kan därför ses som ett djärvt beslut av Norrlandsoperan att vara det första operahuset i Sverige som sätter upp den kontroversiella föreställningen. Sedan kom Hamas attack och Israels bombningar…Men än så länge har det gått lugnt och städat till i Umeå, och operan har varit uppskattad av både kritiker och publik.

Med all rätt.

Men en repetition av bakgrunden först: 1985 kapas kryssningsfartyget Achille Lauro av fyra medlemmar i Palestinska befrielsefronten. De krävde frigivning av 50 palestinier från israeliska fängelser, ett krav de inte fick genom. Innan hela dramat avslutades att de lämnade fartyget mot löfte om fri lejd, mördade de den judisk-amerikanske och rullstolsbundne Leon Klinghoffer och slängde hans lik i havet.

Operan hade sin urpremiär 1991 i Bryssel – där den inte väckte några kontroverser, det kom senare. Den är enskildring om den tragiska händelsen, berättad av flera personer, besättningsmän, passagerare men också de palestinska kaparna.

Ouvertyren, om man nu kan kalla det så, är en körsång av palestinska och judiska röster som belyser den historiska bakgrunden, längtan efter ett eget land och fördrivning av palestinier. Här är musiken melodiös och längtansfull, sången vemodig.

Men snart blir det andra toner. Musiken får en nervig grundton, något som behölls genom nästan hela föreställningen. Den pendlar mellan ilska och upprördhet, sorg och kärlek. Och den är kongenial med den dramatiska handlingen.

Librettot är ovanligt poetiskt, vilken är ingen slump, librettisten Alice Goodman är författare och poet. Det poetiska draget i hennes text fördjupar och nyanserar, och ger en starkt mänsklig relief åt de agerande.

Mer än så, genom de bibliska referenserna ur Gamla Testamentet skapas en allmängiltighet som går långt utöver den enskilda händelsen. Fördrivning av Hagar ut i öknen talar för sig själv. Historien om Esau och Jakob pekar på ”förstfödslorättens oklara karaktär. Och hänvisning till Genesis och kunskapens träd med dess frukt av ambivalent natur är kanske viktigast.

Kunskapens är om både gott och ont, människor är komplexa varelser, och alla har också en mörk sida, det är en av föreställningens bärande tankar.

Greppet med att låta de agerande sitta i en tv-studio fungerar hyggligt, media är en integrerad del av det som händer i världen. Den eftersträvade dubbelexponeringen kommer kanske inte riktigt till sin rätt, däremot vidgar stor skärmarna möjligheterna att skildra händelseförloppet på flera plan.

Även om jag tycker att det gott kunde reduceras i första akten, i andra fungerar det däremot alldeles utmärkt.

Det är inte mindre än elva sångare som står på scenen. Det är Norrlandsoperans egen Susanna Levonen, Olle Persson är tillbaka i Umeå, tenor, precis som Härnösandssonen Per Lindström.

Kvällens vokala behållning är emellertid Luthando Qave som en av terroristerna. Han har en fin scennärvaro, och hans varma baryton fångar in lika mycket aggressivitet och hämndlystnad som tvekan och förtvivlan. Spännande ny bekantskap.

Föreställningen avslutas med en scen där alla, både terroristerna och passagerarna, sitter i samma båt. Övertydligt? Ja. Banalt? Kanske. Sant? Önskar att det var det.

 

The Death of Klinghoffer
Norrlandsoperan
Tonsättare: John Adams
Libretto: Alice Goodman

Konstnärligt team:

Regissör: Verena Stoiber
Scenograf: Sophia Schneider
Kostymdesigner och verkställande scenograf: Clara Hertel
Videodesigner: Jonas Dahl
Ljusdesigner: Jonas Nimrodsson
Kormästare: Anders Lundström

Medverkande

The Captain: Linus Flogell
The First Officer: Antoin HL Kessel
Leon Klinghoffer: Olle Persson
Marilyn Klinghoffer: Charlotte Hellekant
Swiss Grandmother: Ulrika Tenstam
Austrian Woman: Susanna Levonen
British Dancing Girl: Saga Fribyter
Mamoud: Luthando Qave
Rambo: Mårten Wåhlström
Omar: Amie Foon
Molqi: Per Lindström

Statister: Hannele Hognert Oja, Fernando Altamirano, Aaron Bong & Jacob McGarth

Norrlandsoperans symfoniorkester

Korister ur operakören

 

Foto: Micke Sandström/Norrlandsoperan

Man måste vara optimist - en intervju med Uri Avnery om Gazakriget

 

Efter Hamas avskyvärda terrorattack med massaker på civila och gisslantagande har våldsspiralen accelererat. Israel bombar Gaza, med civila offer som följd, och risken är mycket stor för ett fullskaligt anfall på Gazaremsan.

2009 under det då pågående Gazakriget hade jag förmånen att intervjua den israeliske fredskämpen Uri Avnery (1923-2018). Det kan vara värt i dagens läge att påminnas hans ord.

"Kriget ett misstag

Den mångårige israeliske fredsaktivisten Uri Avnery har bråda dagar nu med ständiga intervjuer. För honom är det ingen tvekan om att Israels avsikt är att få bort Hamas. Däremot tror han inte att det kommer att lyckas.

– En reguljär armé kan inte besegra en gerilla med djup folklig förankring.

Han säger att kriget mot Gaza är ett stort misstag, och även om konsekvenserna till en viss del beror på hur kriget slutar, är han övertygad om att det som händer i Gaza nu är negativt för Israel på lång sikt. Den radikala islamismen blir starkare, samtidigt som de sekulära arabstaterna försvagas. Människorna ser varje dag på al-Jazira hur palestinier dödas och lider, och det späder på deras hat mot Israel. 

Omvärldens passivitet skärper motsättningen mellan arabvärlden och väst. Ingen press är att vänta på Israel, och USA kommer att stoppa alla FN-initiativ.

Ingen total enighet

Därför spelar den internationella opinionen en mycket stor roll. Avnery och hans organisation Gush Shalom (Fredsblocket) arbetar med att påverka opinionen i Israel. Han modifierar något bilden av total israelisk enighet. Enligt en opinionsundersökning genomförd nyligen, är 20 procent helt emot kriget, och så många som 80 procent anser att Israels aktioner är överdrivna. 

Uri Avnery berättar stolt att de i lördags anordnade en demonstration i Tel Aviv med 10 000 deltagare. Nästa lördag planeras för en ny demonstration. Dessutom äger hela tiden små demonstrationer rum, runt om i Israel. Det finns alltfler som vägrar delta i kriget.

– De är inte många, men var och en av dem är en skatt, jag är stolt över dem och beundrar deras mod.

Risk för baksmälla

Den avgörande faktorn för Israels fortsatta agerande är emellertid utvecklingen av kriget. Hittills har Israel lidit små förluster. Om förlusterna ökar, vilket de kommer att göra om man går in i Gaza City, är en minskning av stödet för kriget att vänta nästan automatiskt. Det här är regeringen rädd för, och därför har markoffensiven stannat upp.

– Om kriget slutar utan en ”ärofull seger”, säger Uri Avnery och det är inte svårt att höra en viss sarkasm i hans röst, kan det bli det som på tyska kallas ”Katzenjammer” (eg. kattjämmer, men i betydelsen baksmälla eller ånger reds anm.) i Israel. Paradoxalt nog kan det här kriget vara ett steg närmare fred.

Insikten om att en militär lösning är omöjlig kan leda till en varaktig fred. Det innebär en tvåstatslösning utifrån 1967 års gränser, en vettig lösning på flyktingfrågan, och Jerusalem som huvudstad för både Israel och Palestina. 

Jag frågar Uri Avnery om han är optimistisk eller pessimistisk.

– På kort sikt är jag pessimist. Kort sikt, det är här och nu, och det betyder att människor dör, barn och kvinnor. Det är fruktansvärt. Men på lång sikt är jag optimist. Det måste man vara.