Mentorn från Białystok - eller vem blir bjuden

Mer om ambivalensen gentemot Ryssland/Sovjet. En berättelse om min far och hans flykt österut 1939. Den heter "Mentorn från Białystok" och ingår i boken "Familjeminnen"

Mentorn från Białystok

/../

 ”En ensam till”, sa den första rödarmisten, ”se till att ta hand om honom.”

   ”Förstår du ryska?” frågade soldaten som hette Sergej. ”Lite grann” svarade han, och det var sant, många ryska ord var samma som på polska, en del andra kunde man gissa sig till betydelsen, han tyckte om ryskans mjuka och melodiösa intonation, det var ett språk som han skulle säkert kunna lära sig med lätthet.

   Han följde med Sergej till byn, där fanns redan några andra barn, som tydligen hade kommit ensamma över gränsen. Han fick ett glas mjölk, den var kall och tjock, en skiva svart bröd med späck på. Det var definitivt inte kosher.

   På morgonen kom en militär lastbil och körde alla barnen till Białystok. Det var en stor stad, fast inte lika stor som Warszawa så klart, och ganska snabbt förstod han att den inhyste en omfattande judisk befolkning.

   Barnen togs först till ett glåmigt kontor i centrum, där en argsint kvinna av obestämd ålder förhörde sig om deras personuppgifter och förde in dem i ett register. Särskild vikt verkade hon lägga vid deras fäders namn, något de inte begrep till en början, innan de lärde sig att i Ryssland presenterar man sig och tilltalas med sitt förnamn och fadersnamn.

   Det var inte slut på konstigheterna, ”h” blir i ryskan till ”g”, och hastigt och lustigt förvandlades han från Herszl Flekier till Gerszl Gillelovitj, hans far hette ju Hillel. Flekier fick han förvisso behålla, men det var bara i officiella dokument. Och så såg det lite konstigt ut när det skrevs med kyrilliska bokstäver, men klarade man av det hebreiska alfabetet var ryskan ingen match.

   De placerades på ett barnhem, stora sovsalar med gnisslande järnsängar, torftig miljö, och sträng disciplin. Men personalen, som tilltalades med ”medborgare lärare”, var ganska vänlig och brydde sig, maten var lite enahanda – och definitivt inte kosher – men riklig, det snålades inte på portioner, och man fick gärna ta mer. Det ordnades också många olika fritidsaktiviteter, idrott, sång, musik, utflykter.

   Och så började han i skolan. Det om något markerade tydligt att hans liv nu hade gått in i en fas som kunde beskrivas som normal. Så normal som det kunde bli under omständigheterna. Han nåddes av skärvor av rykten om vad som hände i Polen, och det lät allt annat än bra. Men rykten ska man inte tro på, eller hur? Och ingenting bekräftades av de officiella nyhetskanalerna, som knappt rapporterade något alls från det ockuperade landet, det var som om det inte fanns längre.

   Han var fullt på det klara med vad som gällde, det bästa han kunde göra av situationen var att härdas, att bli stark och klok, skaffa bra utbildning, för att kunna återvända hem och hjälpa de sina. Det var målet, och skolan var medlet att förverkliga det.

   I början klarade han inte språket så bra, och hade lite svårt att hänga med, men det tog inte lång tid förrän han hade kommit i kapp. Helt och hållet på egen hand. I skolan var klasserna stora, upp till 40 elever, lärarna var stränga och disciplinen hård.

   ”Ni har av Sovjetmakten fått en enastående chans till förkovran, och det är er förbannade plikt att ta vara på den chansen”, upprepade vid varje tillfälle skolans rektor, en ryska med det osannolika namnet Anna Karenina, men som hennes vice ständigt påpekade ”Stepanovna, inte Arkadijevna”, som om det skulle vara nödvändigt att försäkra att rektorn var en högst verklig person och inte någon fiktiv figur som hade klivit ut ur en roman.

   Han uppskattade plikten och pluggade hårt, var uppmärksam på lektionerna, gjorde sina läxor, och läste gärna lite extra, lånade böcker på stadsdelsbiblioteket, tog sina första trevande steg på väg till en livslång bekantskap med klassisk rysk litteratur, läste också böcker om natur och geografi, och var lika road av matematik, mindre av naturvetenskapliga ämnen.

   Men om klasstorleken, undervisningsmetoderna och disciplinen var i stort sett identisk som i den polska skolan, fanns det en avgörande skillnad. Den sovjetiska skolan bedrevs i ett slags tvåskift. Halva dagen i skolan, den andra halvan i lära på fabriken, varannan vecka började han i skolan, varannan fick han lov att bege sig till fabriken som låg en bit längre bort. Morgonskiftet på fabriken började tidigt, mycket tidigare än skolan, och då fick han kliva upp i ottan, men det hade aldrig varit ett problem för honom, han var morgonpigg, tyckte om de tidiga morgontimmarna, innan solen hade gått upp, allt var så tyst och stilla, som om världen dröjde med att ge sig tillkänna.

   På fabriken tilldelades han en mentor. Han hette Gleb Michajlovitj. Han såg ut som en riktig rysk björn, stor och kraftig, bred om axlarna, med en yvig ljus kalufs, och lätt sneda ögon i det runda, godmodiga ansiktet. Han talade med en djup basröst, det lät som en björn brummade. Snäll var han också.

   Han skulle vara en vuxen förebild, en slags reservförälder. Han uppfyllde sin uppgift med den äran. Han började morgonen med att förhöra sig noga om hans skyddsling hade ätit ordentligt och höll sig hel och ren. Den proceduren upphörde snart, då han insåg att den unga pojken skötte både maten och den personliga hygienen på ett föredömligt sätt.

  Likadant gick det med läxförhören, det var meningen att Gleb skulle kolla att han gjorde sina läxor och klarade skolarbetet på ett bra sätt, men det blev snabbt uppenbart att pappa var en duktig och flitig elev, och tog skolan på stort allvar. Varje morgon i fabriken visade han upp sina skrivhäften med räknade matteuppgifter och prydligt skrivna uppsatser i olika ämnen, tills Gleb sa åt honom att det inte behövdes.

   ”Du är en klipsk och rejäl grabb, du ska få se, en vacker dag blir du professor”, sa han med ett skratt, ”fast det skadar ändå inte att lära sig ett yrke, den som kan arbeta med sina händer klarar sig alltid, och nu är tiderna som de är.”

   Gleb såg också till att han upplystes om tiderna och tillståndet i världen. Då och då läste han högt artiklar ur Pravda eller Trud. Pappa lyssnade uppmärksamt utan att bry sig om de ilska blickar som kastades åt deras håll från de andra arbetarna. Ingen sa dock någonting.

   Hans ryska hade nu blivit i det närmaste perfekt, även om det hände någon sällsynt gång att han snubblade på något ord eller ett uttryck. Använde ett ord som lät likadant på ryska som på polska men hade en annan betydelse. Eller så översatte han direkt från antingen polska eller jiddisch, oftast polska, och även om det kunde vara begripligt lät det komiskt på ryska. Då drev Gleb lite med honom, men snällt, utan hånfull elakhet.

   Men Glebs viktigaste uppgift var ändå att lära ut ett yrke. Han var mästersvarvare och en obestridlig virtuos vid svarven, om det var med trä eller metall. Den form existerade inte som han inte kunde få fram vid sin maskin, minsta lilla detalj hamnade på exakt rätt ställe när han var i farten. Och nu lärde han upp sin unga adept.

   ”En stadig hand, koncentration och precision, kraft och känsla”, förmanade han när han visade hur det skulle göras. Det gick så där, det var tämligen uppenbart att min blivande far inte bara klarade skolan bättre än svarven, han var utan tvekan betydligt mer road av algebra och rysk litteratur än precisionsdelar till komplicerade industrimaskiner.

   Men han var ambitiös och ihärdig, och lärde sig grunderna så sakteliga. Efter ett tag gav Gleb honom till och med ansvaret att helt självständigt tillverka vissa enklare delar. Märkligt nog hade han lättare att svarva i metall, trots att det ansågs allmänt att det var mycket svårare jämfört med trä.

   Och vem vet, kanske hade han kunnat bli en fullärd svarvare med tiden, om inte idyllen i Białystok hade fått ett abrupt slut. Det var en het dag i juni nästan två år efter flykten från Warszawa. Artillerikanonaden mullrade i väster som ekot av ett åskväder, och himlen svartnade av tyska bombplan som spred död och förstörelse från luften.

   De var här igen! Han hade turen att komma med ett tåg som avgick på kvällen samma dag, och som klarade sig undan flygbombardemanget. Sedan bar det av på en lång och äventyrlig resa österut, över den oändliga stäppen, bort till den väldiga floden Volga, ända fram till en gudsförgäten kosackby vid det stilla Don.

   Vad som hände med Gleb Michajlovitj visste han inte, högst sannolik delade han öde med miljoner andra unga sovjetiska män som stupade för Stalin och fosterlandet, kanske blev han som så många andra tillfångatagen och hade han turen att överleva blev han i stället trakasserad och förföljd vid hemkomsten. Eller så kanske överlevde han bara, det fanns de som gjorde det också. Han fick aldrig reda på det.

   Men visst lämnade Gleb Michajlovitj spår i hans liv. Han var världens taffligaste, mest opraktiska, extremt ohändiga, människa, med tummen mitt i handen som det heter. Men svarva nästan som en mästare, det kunde han!

Att höra till - eller hur ska vi ha det med Ryssland

 

Ryssland står inte högt i kurs nu, och det är egentligen ingenting nytt. Själv har jag en högst ambivalent attityd till det stora landet i öster. (För undvikande av onödiga diskussioner: jag tar bestämt avstånd från invasionen i Ukraina!)

Jag har skrivit om min inte helt okomplicerade relation till Ryssland och det ryska, bland annat i berättelsen "Att höra till", som ingår i boken "Familjealbum"

ATT HÖRA TILL

/../

" Men det var ändå inte det värsta.

   Det som särskilde mig mest från mina kamrater var det här med ryssarna. Varje anständig polack ser det som sin patriotiska plikt att hata ryssar.

   I min familj älskade man ryssar.

   I majoritetssamhällets ögon var ryssarna de nya ockupanterna, en smutsig, semiasiatisk, barbarisk hord som drog in i landet, förmodligen lömskt insläppt av de förrädiska polska kommunisterna, som alla förstås var judar och alltså egentligen inte polacker, och här ägnade sig de hemska ryssarna åt att sno alla armbandsur de kom åt och begå hänsynslösa massvåldtäkter, för att sedan försänka vårt lidande fosterland i kommunismens eviga mörker.

   Vi såg dem som befriare.

   Den obligatoriska undervisningen i ryska språket som började i årskurs fem väckte allmän harm, och manade till passivt motstånd. Inte nog med att de tar sig rätten att bestämma i vårt land, vi ska också tvingas att lära sig deras löjliga språk och skriva med deras hieroglyfer till bokstäver. Aldrig!

   Nivån på undervisningen var erbarmligt usel, och efter åtta år av tragglande av Pusjkins tungomål kunde de flesta knappt få ihop en enda korrekt mening på detta språk.

   Jag låtsades utåt att dela min omgivnings upprördhet och motvärn, jag var inte främmande för att under rysklektionerna låta bli att svara på en fråga som jag kunde svaret på, eller rent av att svara fel på frågan även om jag mycket väl kände till det korrekta svaret, men innerst inne gladde jag mig åt ryskundervisningen. Det var roligt med språk, det kyrilliska alfabetet var fascinerande, ryskan var så vacker och melodiös, men framför allt gav mig de nyförvärvade kunskaperna åtminstone tillfälligt en möjlighet att förstå vad mina föräldrar sa när de talade ryska då de inte ville att barnen skulle begripa.

   För min pappa var ryskan som ett andra, eller möjligen tredje, modersmål, och också min språkbegåvade mamma talade språket flytande. Liksom mormor.

   I ett anständigt polskt hem ansåg man att tala ryska var att jämställa med grovt landsförräderi.

   Jag såg gärna sovjetiska filmer, vilket ingen annan gjorde, det var närmast en vetenskaplig sanning att amerikanska filmer var bäst, och bland mina jämnåriga stod också barnförbjudna franska och italienska filmer högt i kurs eftersom, påstods det, det var alltid nakna kvinnor med.

   I den sovjetiska filmen ”Grönt ljus”, en finstämd skildring av taxichaufförer i Moskva, fanns det inga nakna damer. Inte heller några fler åskådare i publiken än jag. Naturligtvis berättade jag inte för kompisarna att jag hade sett filmen.

   Alla läste Sienkiewiczs historiska romaner om ädla och tappra polska adelsmän som stred för ära och fosterland mot vilda kosacker, obildade svenskar och lömska turkar. Det gjorde jag också. Men dessutom läste jag mängder med böcker om Stalingrads belägring, sovjetiska stridsvagnsoldaters list och hjältemod, och heroiska partisanförband som utförde självmordsuppdrag bakom fiendens linjer.

   Det var fina böcker.

   Kriget, det andra världskriget alltså, var på många sätt en vattendelare som skiljde de suspekta judiskt-kommunistiska agnarna från det äkta patriotiska polska vetet. Medan våra polska grannar och bekanta vid blöta tillfällen, och de är många i Polen, sjöng de då politiskt synnerligen inkorrekta patriotiska sångerna om vallmoblommor på Monte Casinos sluttningar som lyser rödare än rött då de har vattnats med polska soldaters blod, misshandlade man i min familj ryska folksånger, jag minns fortfarande hur morbror L. tjatade om att det var ”en halv ton för högt”, när till och med en totalt tondöv person kunde höras att det bara lät för jävligt.

   Folksångerna var bara en halv olycka, efter ett par omgångar vodka övergick allsången från smäktande toner från de vida stäpperna till mer ideologiskt färgade marschtakter från Det Stora Fosterländska Kriget, som min pappas favorit ”Artileristi Stalin dal prikaz”, om hur den store ledaren ger artilleristen order att för våra mödrars tårar Ge eld! Ge eld! Ge eld!

   Det är fina sånger."

/../

Motsägelsefull särling på händelserik resa

 

Sven Haralds äventyr
Jonatan Petré Brixel
Vulkan

Så vitt jag vet arbetade Jonatan Petré Brixel samtidigt med filmen ”Sven Haralds äventyr” och romanen med samma titel. Filmen blev klar för något år sedan, och nu är boken också publicerad. Man ska aldrig jämföra två skilda medier, men jag kan i alla fall konstatera att romanen står sig väl i sin egen rätt.

”Sven Haralds äventyr” är en pikareskroman. Den tar sin början med ett plötsligt uppdykande av huvudpersonen i ett ödsligt hus i en trakt som starkt påminner om Nordingrå, han söker sig sedan ut i världen, först med ett kort mellanspel, inte särskilt lyckat i Stockholm, tiden där tycks mest som en parentes, vilket är säkert avsikten, för att snart hamna i den tyska metropolen Hamburg. Och där händer det grejer!

Det uppdagas så småningom att Sven Harald ursprungligen kommer från helvetet. Det är en märklig plats som består av ett gigantiskt kontorslandskap där förslavade tjänstemän ägnar sig åt meningslösa uppgifter vid föråldrade datorer. Kanske inte så underligt att man vill söka sig därifrån.

Särskilt om man är som Sven Harald. Han har ett visst släktskap med tidigare litterära figurer, Till Eulenspiegel, Mikael Ludenfot och den gode soldaten Svejk. Han är lite av var och en av dem, samtidigt ingen av dem, han är bara Sven Harald.

En frihetstörstande streber, lite av en moralistisk skurk, kreativ lätting, insiktsfull och ignorant, ja så där motsägelsefull som folk är mest, fast på ett högst säreget och inte så lite charmigt vis.

Sven Haralds äventyr skildras med bra driv i språket, och med många lekfulla blinkningar och referenser. Den första ovanjordingen som Sven Harald möter på sin vindlande resa är en enslig kultursnobb som heter Dorian och som fördjupar sig i Heideggers ”Varat och tiden”. En viktig person heter osannolikt nog Herr Nilsson, kanske för att han genomgår en evolutionsliknande metamorfos. På något ställe fälls det repliker som är direkt kopierade ur klassikerfilmen ”Casablanca”.

Det finns säkerligen många fler som jag har missat. Hur som helst går det inte att ta fel på hur lustfyllt författarens arbete har varit under skrivprocessen.

Sven Haralds händelserika resa mynnar ut i en stilla hyllning till livet i sann humanistisk anda.

Amoklöpning som det växer mossa på

 

Amok
Stefan Zweig
Övers: Hugo Hultenberg/reviderad av Anna Bengtsson
Ersatz

Novellen ”Amoklöparen” är nog jämte romanen ”Världen av igår” Stefan Zweigs mest kända verk. Nu när den österrikiske författaren har fått en renässans är det naturligt att den återpubliceras i novellsamlingen ”Amok”. Men det vore synd att påstå att berättelsen har åldrats med värdighet.

En läkare verksam i ett avlägset hörn av det nederländska kolonialväldet får en dag ett oväntat besök av en engelsk kvinna som underförstått vill att han ska utföra en abort, även om själva ordet ”abort” nämns inte en enda gång i hela texten.

Det är också uppenbart att barnet inte är den gifta kvinnans makes, som har varit bortrest en längre tid, men är snart på väg hem.

Uppeggad av kvinnans svalt arroganta och överlägset nedlåtande attityd vill läkaren gå med på förslaget mot att hon går i säng med honom. Det hör till saken att han länge har levt ganska isolerad och ”inte haft en vit kvinna” under en längre tid.

Med infödda kvinnor är det minsann inte alls samma sak, de är alldeles för sorglöst fogliga. Den inhemska befolkningen avhumaniseras totalt och beskrivs rakt ut som djur, ”detta gula, tröga djur”, Det trogna djuret”, och så vidare.

När den gravida kvinnan vägrar att gå med på läkarens villkor blir han som besatt av henne, hans själsliga tillstånd löper amok. Inte särskilt trovärdigt.

Inte heller den bisarra avslutningen är övertygande, snarare tvärtom långsökt och konstruerat.

Det koloniala och borgerliga 1800-talet när det är som sämst.

 

Besattheten schack matt

 

Foto: s/a - http://www.castalie.fr/photo-2668-stefan-zweig_jpg.html ; http://lewesternculturel.blogs.courrierinternational.com/tag/stefan+zweig, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6403783

Schacknovell
Stefan Zweig
Övers: Hugo Hultenberg/reviderad av Anna Bengtsson
Ersatz, 2015

Den österrikiske författaren Stefan Zweig har fått lite av en renässans, inte minst tack vare återutgivningen av hans ”Världen av igår”. En nostalgisk minnesbok om en förlorad värld, krossad av nazismen, upplevdes tydligen av vår samtid som aktuell.

Men även andra verk av Zweig har nypublicerats, bland annat en samling av hans noveller, förmodligen det bästa som han lämnade efter sig.

En av de mer kända är ”Schacknovell” från 1942, vilket betyder att det måste vara ett av hans sista verk innan han begick självmord året därpå.

Den yttre handlingen i novellen är ett möte på en passagerarbåt från New York till Buenos Aires mellan en apart och arrogant schackvärldsmästare – här råder ju ingen brist på verkliga förebilder – och en okänd man som bjuder mästaren ovanligt hårt motstånd.

Det visar sig att mannen hade levt en längre tid under påtvingad isolering och fördrev tiden med att i minnet spela sig genom ett stort antal schackpartier. Problemet var emellertid att schackminnet orsakade patologiska symptom och hotade direkt mannens både psykiska och fysiska hälsa.

Det är en berättelse om besatthet, och i bakgrunden finns Hitlers maktövertagande i Tyskland och Anschluss av Österrike. Det är inte svårt att se det som ett direkt angrepp på all sortens fanatism, och där har ju novellen fortfarande en aktualitet.

Därtill är det en stark psykologisk skildring av just besatthet som övertygar.

Dessvärre är språket hopplöst föråldrat. Trots Anna Bengtssons heroiska försök till revidering och uppfräschning av Hultenbergs översättning från 1943 känns det väldigt mossigt. Zweig är nog trots allt en författare från en värld av igår.

Angiveri nu som då

 

Angående den föreslagna angiverilagen så är det ett fenomen som dessvärre inte är helt främmande i min familj. Jag har skrivit om det i berättelsen "Angiveriet", som ingår i boken "Familjebilder". Och som alla säkert förstår är alla eventuella likheter mellan dagens Sverige och gårdagens kommunistiska Polen helt och hållet avsiktliga.

ANGIVERIET

 

 

"Det går numera inte en dag utan att man får reda på nya teknologier för övervakning och registrering av medborgare. Häpnadsväckande tekniska prylar som inte bara kan följa vad man gör vid datorn, utan också vad man säger, och till vem, vilka böcker man läser, vad man handlade till middag igår, var man tog sin senaste promenad. Det finns avancerad teknik för ansiktsigenkänning och för att kunna läsa vår e-post, och det används oavsett om det är demokrati eller diktatur, eller något däremellan.

   Storebror ser dig, jo jo.

   Det öppnar onekligen skrämmande perspektiv. Men utifrån familjehistoriens smärtsamma annaler känner jag till att det inte alltid krävs spjutspetsteknologi och sofistikerad utrustning för att myndigheter ska kunna hålla noggrann koll på medborgarnas göranden och låtanden. Det kan räcka med betydligt enklare tillvägagångssätt.

   Något som min far fick bittert erfara.

   Efter att ha doktorerat fick pappa bara en deltidstjänst hemma i Warszawa. Därför var han tvungen att skaffa några extraknäck. Ett av dem var vid Lantbrukshögskolan i Olsztyn. Den heter på tyska Allenstein, ligger i det som fortfarande kallas för Ostpreussen, och är belägen vid Mazury, Masuriska sjöarna. Det är kanske det populäraste området för sommarsemester i Polen.

   Och tack vare extraknäcket i Olsztyn hade pappa gratis tillgång till Lantbrukshögskolans semesteranläggning vid en av sjöarna. Det var en fantastisk förmån, och vi tillbringade flera somrar där. Det var på den tiden då solen alltid sken under semestern.

   På den tiden fanns det också vid varje företag, myndighet och institution en partiorganisation, givetvis av det enda partiet, som ju hade en ”ledande roll” i samhället. Den godkände alla viktigare beslut, om den inte rent av beslutade själv. Högsta hönset vid varje partiorganisation, självaste tuppen skulle man kunna säga, var dess förste sekreterare.

   Givetvis fanns det också en partiorganisation vid Jordbrukshögskolan i Olsztyn, och den hade så klart sin förste sekreterare. Han hette S. och var en utomordentligt sympatisk person. Varje gång vi var på väg att semestra där utanför Olsztyn hälsade vi på honom, privat, i hans lägenhet. Jag minns att han var mycket snäll mot oss barn, och bjöd alltid på hemlagad lemonad. Den smakade ovanligt gott.

   Pappa och S. vecklade alltid in sig i livliga politiska diskussioner. Det var ingen hemlighet att pappa var visserligen en lojal partimedlem men samtidigt starkt kritisk till åtskilligt av partiets politik, och hans besvikelse efter vad han upplevde som sveket av löften från Oktober 1956 tilltog alltmer.

   Det var ganska tydligt att också S. delade mycket av hans kritik, även om han var noga med att inte uttrycka sig lika direkt som pappa, han var trots allt en högt uppsatt partifunktionär, på lokalplanet en av de högsta, så om pappa var öppet revisionistisk och rak på sak, var S:s kritik mycket mer inlindad, med antydningar och anspelningar. Däremot hade han sällan problem med att instämma i pappas, ofta svidande, kritik av partilinjen, även om han gärna ville släta över, mildra, förklara bort, bagatellisera, och hans tro på möjligheter till förändring var påtagligt större.

   Hur som helst var det tydligt att han var självständig, orädd och inopportun. Deras diskussioner var mycket livliga och hettade ofta till. Jag älskade att lyssna, och hoppades att snart kunna delta själv och komma med lika kloka som kontroversiella synpunkter och dräpande repliker.

   En sommar när vi där, och som vanligt hälsade på hos S. hade pappa tidigare under året varit på en studieresa med en grupp studenter i Danmark. Nu diskuterade han med S. den skandinaviska socialdemokratin och välfärdsstaten, de kallade den för ”den svenska modellen”.

   Pappa uttryckte en viss beundran för de nordiska länderna, ansåg att de hade uppnått imponerande resultat inom en del områden, men han var ändå ganska skeptisk och pekade på systemets begränsningar, det var trots allt ett kapitalistiskt samhälle.

   Inte desto mindre förespråkade han närmare kontakter med väst i allmänhet, och den skandinaviska socialdemokratin i synnerhet, han använde med förkärlek frasen ”bygga broar”.

   Mitt i samtalet ringde det på dörren, det var grannen från lägenheten bredvid, han ville låna någonting, jag kan för mitt liv inte minnas om det var ägg eller mjöl. Det var inte ovanligt på den tiden, grannsämjan var nära och tätt.

   Alla presenterades för varandra, och grannen drogs snabbt in i diskussionen. Man var rörande överens om att öppnare gränser skulle vara något positivt, inte minst var det viktigt att unga människor gavs större möjligheter att resa till väst, få nya intryck, vidare perspektiv och fördjupad förståelse för olika samhällsmodeller. Det skulle gynna utvecklingen i Polen, framför allt stimulera ekonomin.

   Dessutom var man övertygad om att en större öppenhet, mer frihet, skulle snarare motverka att människor strävade att lämna Polen, ”glömde att åka hem”, som det sarkastiskt hette på den tiden.

   Det var mycket ”bygga broar” under det samtalet.

   Sedan vidtog några veckors härligt sommarlov i det masuriska semesterparadiset.

   Det var ungefär i samma veva som Partiet kom på att samhällsproblem och folkligt missnöje kan lösas på det klassiska sättet, nämligen genom att skylla på judarna. Nu gick det trots allt inte för sig att kalla saker vid dess rätta namn, om inte annat så hade partiet självt en historia av att beskyllas för ”judebolsjevism”, så istället tog man till diverse kreativa omskrivningar. Kampen fördes minsann mot sionism, kosmopolitism, femtekolonnare, dubbla lojaliteter, ja, kärt barn har många namn.

   ”Man kan bara ha ett fosterland”, ”Sionister till Siam”, så där höll det på.

   Personer med fel ursprung avskedades från sina arbeten, studenter relegerades från studier, de som var medlemmar i partiet uteslöts.

    Vid partimötet då pappa skulle uteslutas hade en diger anklagelseakt förberetts. De kunde ändå inte bara utesluta folk för att de hade fötts av fel föräldrar.

   En av anklagelsepunkterna var redogörelse för ett samtal vid en ”privat sammankomst” i Olsztyn då pappa påstods ha uttalat sig i mycket positiva ordalag om samhällssystemet i väst och propagerat för en övergång till kapitalism.

   Han försvarade sig tappert, men det hade han ingenting för. Han var ändå omåttligt stolt över att uteslutningen inte röstades genom enhälligt, som det annars alltid var fallet. En röstade emot, tre avstod. Det var något alldeles oerhört.

   Men alla angivelser sved. Och den som sved mest var från den ”privata sammankomsten” i Olsztyn. Det var ett sådant monumentalt svek! De hade alltid samtalat helt öppenhjärtigt, i fullt förtroende. Att det kunde föras vidare, och i synnerhet på det sättet, till den adressen, och i det uppenbara syftet, var fullständigt otänkbart. Och ändå hade han gjort det! Hans besvikelse med S. visste inga gränser.

   Han kände väldigt starkt för att konfrontera S. tala om för honom vad han ansåg om hans nedriga beteende, men stoltheten höll honom tillbaka. I alla fall i några dagar, sedan brast det för honom, han ringde upp S. och utan några inledande artighetsfraser skällde ut honom efter noter.

   Bitterhetens kalk flödade över.

   Det var tyst i luren en kort stund, och sedan sa S. i ett staccato: ”Det- var-inte-jag!” Han svor på allt som var honom heligt, på sina barns liv, att det inte var han. ”Snälla, du måste tro mig, jag hade ingenting med det att göra. Ingenting! Jag är ingen tjallare, jag skulle aldrig nedlåta mig till något sådant. Du är för helvete min vän!”

   ”Om du bara visste hur många av mina vänner, så kallade vänner, som har gladeligen tjallat på mig”. Pappa lät inte ens bitter, bara uppgiven.

   ”Ja, jag vet. Hela den där hetskampanjen är totalt vidrig. Men jag har inte befattat mig med de där dumheterna. Här hos oss har det knappt förekommit. Jag har kunnat, om inte stoppa det det helt, så i alla fall bromsa det ordentligt. Och du, ge inte upp, det kommer bättre tider”.

   S. talade med engagemang och värme i rösten.

   ”Ge mig ett par dagar”, nu lät han hotfullt olycksbådande, ”ska jag luska lite i det här. Jag har mina kontakter. Vi ska ta reda på vem det där svinet var. Även om jag redan har mina aningar.”

   Pappa försökte tala om för S. att det inte behövdes, att det inte spelade någon roll, vem det var hade ingen betydelse, men han stod på sig. ”Jag ska nita den jäveln!”

   Han ringde tillbaka efter några dagar. ”Det var det jag visste, det var den jävla grannen”, berättade han.

   Den gynnaren skulle bara låna ett ägg, eller om det var lite mjöl, och passade på att extraknäcka som angivare.

   S. konfronterade honom, att han nekade inte till någonting, försökte inte slingra sig, utan erkände utan omsvep. Ja, han samarbetade med säkerhetsorganen. Det var sporadiskt, och hade börjat för länge sedan, redan på 50-talet. Hans farbror, hans fars tvillingbror, blev kvar i England efter kriget och bedrev där ”reaktionär verksamhet”, vilket ledde till en del obehag för hans familj i Polen.

   Han själv ville åka på stipendium till England, och sedan fick hans son chansen att studera utomlands...”Tjänster och gentjänster”, konstaterade han torrt. Han verkade inte det minsta ångerfull. ”Hade inte jag gjort det, hade någon annan gjort det istället”.

   Han till och med tillskrev sig en smula ädelmod: ”Jag försökte alltid att släta över i alla mina rapporter.”

   Han var uppriktigt förvånad över S:s oförsonliga upprördhet.

   För pappas del gjorde det varken till eller från. Han avskedades också från sitt arbete, och kände sig så småningom tvungen att emigrera.

   Men S:s oskuld och rakryggade uppträdande gav honom i alla fall tillbaka tron på mänskligheten. Och återupprättade till en del partiets anseende.

   Det var viktigt för honom. Också en obesvarad kärlek kan vara nog så äkta."

I sinnenas rike

 

Under jaguarsolen
Italo Calvino
Övers: Viveca Melander
Bonniers, 1988

Den italienske mästaren Italo Calvino planerade en bok om de fem sinnena. Projektet blev inte riktigt av, det hanns ”bara” med tre av våra sinnen: lukt, smak och hörsel. Idén är inte helt originell, och kunde lätt avfärdas som en tämligen överflödig litterär lek om det inte vore för Calvinos säregna behandling av sina teman.

Tack vare en suggestiv och absolut tonsäker prosa och en överdådigt associativ fantasi lyckas Calvino skapa fascinerande berättelser i sin egen rätt, men som också tar upp klivet till en högre nivå.

Så blir skildringen av luktsinnet en berättelse om evolutionens slingriga vägar. Smakens kryddstarka sensationer formar sig till en uppgörelse med ett äkta pars destruktiva relation. Och hörseln berättar historien om maktens förgänglighet.

Det är lika lärorikt som underhållande, och visar på de rika möjligheter som språket i en mästares skickliga händer kan åstadkomma. Hög tid att återvända till Italo Calvino.