Vi står i mörker, omgivna av ljus

Idag är det Ryszard Kapuscinskis födelsedag.
En sammanfattning av hans gärning i samband med hans död:

Om det fanns ett världsmästerskap i resereportage skulle han vara en skyhög favorit till guldmedaljen. Han slog genom internationellt med "Kejsaren"(1985), en bok om Haile Selassies Etiopien, sedan kom "Shahernas shah"(1986) om Iran, "Imperiet"(1993) om Sovjetunionen, "Fotbollskriget"(1998) om kriget mellan Honduras och El Salvador, "Ebenholts"(200) om Afrika och nu senast med metareportaget "På resa med Herodotos".

Var och en av dessa böcker är ett litet mästerverk. Utomordentligt välskrivna på en enkel och effektiv prosa, med en intuitiv känsla för betydelsefulla detaljer som skapar insikt i de större sammanhangen.

Vad som är hemligheten bakom Kapuscinskis framgångar kan man naturligtvis bara spekulera i, men det är säkerligen ofrånkomligt att hans uppväxt i det mångnationella Pinsk (ligger i nuvarande Vitryssland), och hans erfarenheter från krigsåren under den nazistiska ockupationen har lämnat bestående spår. 

Dels som en upplevelse av konflikt och krig som normaltillstånd - han har under sina år som reporter undgått arkebusering minst fyra gånger, men också, och kanske viktigast, att se olikheter och skillnader mellan människor och kulturer som något självklart. Han själv kallar sig för kulturernas uttolkare, och hans böcker utmärks av kunskap - han har sagt att för att skriva en sida behöver man läsa hundra sidor, ödmjukhet, tolerans och en vilja att förstå.

Han gjorde sig ett namn med reportaget om Nowa Huta 1955. Nowa Huta - som betyder "Nya smälthyttan" - är industrisamhället uppbyggt under 50-talet utanför Kraków.  Det var ett reportage om primitiva, omänskliga levnadsförhållandet, slit, smuts och hunger. Skakande och mästerligt skrivet i stor kontrast till den entusiastiska verklighetsförfalskningen som hade varit förhärskande så länge under stalinismen.

Det går inte att komma ifrån att den unge Ryszard hade tur. Hans reportage blir till när det politiska tövädret börjar, och mycket blir tillåtet. Han får till och med en utmärkelse för Nowa Huta-artikeln.  Men makthavarna tog det säkra för det osäkra, och för att hålla honom borta från kontroversiella ämnen, skickade man honom utomlands.

Inte för att han hade något emot det. Som ung i 50-talets Polen hade han en dröm att "överskrida en gräns", oviktigt vilken, och blir hux flux till sin egen stora förvåning skickad till Indien som korrespondent för ungdomsförbundets tidning med det osannolika namnet "Ungdomens Standar".

Han har aldrig varit utomlands, han kan inte ens engelska, men han har med sig ett tummat exemplar av Herodotos Historia, en bok som kommer att följa med honom på alla hans senare resor. Under en mellanlandning i Rom köpte han Hemingways Klockan klämtar för dig, och läste den med hjälp av lexikon för att lära sig engelska.

Han bevittnar Tredje världens födelse, envåldshärskarnas undergång i Iran och Etiopien, Sovjetunionens sammanbrott. Översatt till otaliga språk, har han höjts till skyarna av John le Carré, Susan Sontag, Norman Mailer, Salman Rushdie och har faktiskt gett ut ett par diktsamlingar. Han har fått mängder av olika utmärkelser och priser, både i Polen och utomlands.  Flera gånger nämns han som kandidat till Nobelpriset i litteratur. Sista kapitlet i På resa med Herodotos har den talande titeln "Vi står i mörker, omgivna av ljus."

Hans eget bidrag till att sprida ljus i mörkret kan aldrig nog uppskattas.

Operornas opera

Idag är det 143 år sedan Carmen hade sin urpremiär i Paris. 2012 spelades operan i Umeå.

Det är ingen överdrift att påstå att opera uppfattas som något högst borgerligt, ett nöje för överklassen. Det vilar en tung doft av champagne över en operapremiär, där galaklädda samhällets stöttepelare ser till att synas i vimlet.

Vänstern har länge stått i harnesk mot operan som sådan. På 1970-talet när ett nytt operabygge diskuterades i Göteborg, knep dåvarande KPML(r) många politiska poänger på sitt konsekventa och högljudda motstånd mot borgarnas kulturpalats – eller vilket förklenande uttryck man nu använde.

Operans föga folkliga karaktär i Sverige äger säkert sin riktighet, men så behöver det inte vara. I andra länder, inte minst i operans förlovade land Italien, är den folklig på ett helt annat sätt, och inte minst de stora tenorerna har stjärnstatus bland breda folklager.

Just i Italiens fall kan det till en del förklaras av den roll operakonsten i allmänhet, och Giuseppe Verdis operor i synnerhet, spelade för landets enande. Det är för övrigt långt ifrån det enda exemplet på opera som emancipatorisk kraft, andra kända fall är enskilda verk som Barberaren i Sevilla och Figaros bröllop, vilkas betydelse för att påverka den allmänna opinionen på tröskeln till Franska revolutionen kan inte överskattas.

Att berätta en historia från scen till musik är det mest ursprungliga konstuttrycket, som har fascinerat människor sedan urminnes tider. Det är ingen tillfällighet att när vänstern firar sin största konstnärliga triumf på 1970-talet med Tältprojektet, sker i form av just musikteater, där, om jag inte minns fel, nyckelordet var ”allkonstverk”, ett begrepp som ansågs revolutionärt.

Nu finns det ingen annan konstform som kommer så nära allkonstverkidealet som opera: teater, musik, sång och dans, dessutom scenografi, ljud och ljus, och nuförtiden också film i form av video, alla dessa inslag medverkar i skapandet av en total konstupplevelse.

Vad är då problemet? Jag ställer frågan till Samuel Jarrick, frilansande operaartist och klimataktivist.

– Operan förmedlar och reproducerar stereotyper. Men i traditionen finns också en lek med till exempel könsroller. Sådant är mycket spännande att utforska, vilket ofta sker i moderna uppsättningar.

– Samtidigt låter det klassiska sångidealet gammalmodigt för många idag. Man moderniserar inte sällan miljön där operans handling utspelar sig, men inte musiken och sättet att sjunga.

Hur mycket som får ändras i klassiker är en ständigt aktuell fråga, som inte lär få sitt svar i första taget. Jag hoppas få återkomma till den en annan gång.

Samuel Jarrick berättar att det viktiga trots allt är att operainstitutionerna har ett uppdrag att bredda sig, för att bli mer tillgängliga för nya grupper, och för att skildra angelägna samhällsproblem.

Ett aktuellt exempel är Norrlandsoperans uppsättning av Carmen. (För er som inte är så hemma norr om Dalälven – Norrlandsoperan håller till i Umeå.) Här har man flyttat handlingen in i Ålidhem, ett miljonprogramområde, för att, som man skriver i programbladet, ”det är viktigt att göra dessa historier så relevanta och begripliga som möjligt för dagens publik”.

Valet av just Carmen är knappast en slump. Den betraktas inte bara som operornas opera, med sin syntes av komedi och tragedi, sin suggestiva musik, och några av de mest berömda arior, dessutom var den banbrytande vid sin premiär 1875. Det var framför allt den socialrealistiska miljön som var helt ny i operasammanhang och upprörde både kritiker och publik. Inte nog med att huvudpersonen är en romsk kvinna – zigenerska – hon arbetar dessutom på en cigarettfabrik! Sceneriet befolkas av arbetare, smugglare och prostituerade, istället för grevar och baroner.

En pikant kuriositet i sammanhanget är att den kanske mest kända arian, La Habanera, var i själva verket en då populär spansk schlager. Kompositören Georges Bizet inkorporerade den i sitt verk i tron att det var en folksång.

I Norrlandsoperans uppsättning blir Carmen än mer en vanlig människa. I inledningen sitter hon i ett kök, i morgonrock och tofflor. Handlingen växlar mellan Ålidhem och det moderna företaget, präglat av patriarkala hierarkier och latenta övergrepp. Don José är en hunsad tjänsteman, som av kärlekens kraft drivs till att göra uppror mot sin chef, översittaren Zuniga.

Att förvandla originalets tjurfäktningsarena till dagens näringsliv är onekligen lika aktuellt som slående. Det finns inte en toreador så långt ögat eller örat når, och Escamilio är i Umeåuppsättningen ”koncernchef”, dryg och självsäker, van att ta för sig, det finns alltid någon mer bonus att få.
Man tar ut de humoristiska svängarna också. Smugglarna flänger omkring i en risig Volvo, med en sunkig husvagn, och smugglar smör till Norge!

Huvudpersonen är inte längre en exotisk femme fatale som är en förblindad slav under sina drifter, och därför går under, utan en självständig och fri kvinna som inte avstår från sin rätt att välja väg genom livet. När det kolliderar med manlig fåfänga, reagerar männen som alltid när de inte kan hantera känslor – de tar till våld. Också dödligt våld, den traditionella mansrollen är direkt livsfientlig.

Norrlandsoperans Carmen är en genomtänkt föreställning, konsekvent genomförd, och den håller hela vägen.

Till syvende och sist är operans stora attraktionskraft att dess huvudsakliga uttryck är
det vackraste instrumentet som någonsin har skapats – den mänskliga rösten. Samuel Jarrick håller med:

– Rösten har en otrolig kraft att påverka och beröra.

En helt unik jiddischpoet

Detta är natten

Anna Margolin

Övers: Beila Engelhardt Titelman

Ellerströms

Anna Margolins liv är som ett enda långt rastlöst sökande efter en plats i tillvaron, hon flyttar fån stad till stad, från land till land, från kontinent till kontinent. Det gäller i lika hög grad hennes relationer. Och hennes poesi är som hennes liv, rastlöst, sökande, olyckligt.

Hon föddes 1887 i vitryska Brest i Tsarryssland i en relativt välbärgad judisk familj. Fadern var en modern man, men hade i sin ungdom varit chassid, medan modern var mycket from och djupt religiös. Redan här finns det en dubbelhet som så starkt kom att prägla Anna Margolins liv och skapande.

Familjen bor ett tag i Königsberg och Odessa, senare flyttar Anna till Warszawa med sin far. 1906 åker hon till New York, där hon umgås i litterära kretsar, och där hennes första berättelser publiceras i jiddischtidskrifterna Di Tsukunft (Framtiden) och Fraye arbeter shtime (Fria arbetarrösten).

Hon flyttar tillbaka till Warszawa, efter stopp i London och Paris. Med sin första man bosätter hon sig i Palestina, men efter en tid återvänder hon till Polen. Våren 1914 åker hon än en gång till New York, och stannar där resten av sitt liv.

Hon får arbete som journalist med att redigera en kvinnosida i dagstidningen Der Tog (Dagen), en syssla som hon avskydde. Men hon publicerar poesi i olika tidningar och tidskrifter, och tar aktivt del i New Yorks mycket vitala jiddischspråkiga kulturliv. Hon anses stå nära poesigruppen Di Junge, men hennes poesi är helt unikt hennes egen.

1929 publicerade Margolin sin enda diktsamling, Lider (Dikter). När hon nu introduceras på svenska är de flesta dikterna hämtade från just den diktsamlingen.

Dikternas grundtema är Mörker och Tystnad. Det kommer till pregnant uttryck i titeldikten ”Detta är natten”:

”Detta är natten, sorgen, ickevarandet,

/../

Var kall, var klok. Vänd dig bort från stjärnorna,

Från lek med skuggor, dagg och doft,

Var tyst, var tyst. /../

Margolins poesi saknar inte klassiska referenser, det märks att hon är grundligt bildad, och även direkta hänvisningar till konkreta poeter: Rilke, Baudelaire, Lasker-Schüller. Det är också tydligt att de har varit inspirationskällor, inte minst Baudelaire och hela den mörka stämning som talar ur hans diktning.

Dikten ”Femte avenyn, kväll” är precis som Baudelaire skulle ha skrivit om han någonsin diktade om USA:

”/../

Bärande natt i sina ögon,

natt och förstörelse och guld i ögonen.

stapplande som dikter, vandrar unga kvinnor,

och breder nervöst ut sina små vingar

över avenyn

som vansinniga fjärilar.”

Men det finns också återklanger från Lasker-Schüllers expressionism och Rilkes sorgsenhet och längtan.

Framför allt är det påtagligt att poeten är en olycklig människa. ”/../Jag är inte nöjd med mitt möblerade rum,/jag är inte nöjd med någonting./../”. Färgsättning är grå och lila, och Margolin diktar om svårmod, sorg, svek och skam.

Olycklig och dessutom ensam:

”/../

Hon är ensam. På en främmande fest.

Hon var aldrig sammanvävd med dem.

Hon levde aldrig sitt liv.”

Känslan av utanförskap är mycket stark: ”/../Och lyckan böjde sig förälskat över oss,/lämnade oss ensamma och flög bort, flög bort./../”

Samtidigt vill hon så förtvivlat gärna tro på att livet inte har varit helt förgäves: ”/../Något måste, måste finnas kvar på jorden:/../”.  Och en förhoppning om att hennes poesi inte har saknat betydelse: ”Jag har blott en dikt-/om förtvivlan och stolthet./../”

På hennes gravsten, hon dog 1952, finns följande rader ur dikten ”Hon med de kalla marmorbrösten”:

/../

hon slösade bort sin skönhet

På skräp, på ingenting.

/../

Ni som går förbi, ha medlidande och var tysta –

Säg ingenting.”

Samtliga dikter finns i jiddischoriginal på varannan sida transkriberat till det latinska alfabetet.

Översättaren Beila Engelhardt Titelman har också skrivit ett förtjänstfullt förord och värdefulla kommentarer.

Det var en gång - men det är ingen munter saga

A mol iz geven med Louisa Lyne & di Yiddishe Kapelyes

Musik: Louisa Lyne

Livelooping: Jenny Nilsson

Text: Salomon Schulman

Arr: Louisa Lyne & Di Yiddishe Kapelye /Jenny Nilsson

Stråk arr: Anna Thorstensson

Label: MaestroMusic

Film: Joen Bergenrud

Produktion ass: Fredrik Tillberg, Viktor Iversen

Dans och koreografi: Kyrie Oda, Love Hellgren, Adrian Skjoldborg

”A mol iz geven” är jiddisch för ”Det var en gång”, och är en klassisk början på en populär judisk barnsaga om en judisk kung. Men Louisa Lyne & di Yiddishe Kapelyes sång med samma titel och med text av Salomon Schulman är ingen munter historia, och den handlar inte heller om en judisk kung. Singeln som släpptes på Förintelsens minnesdag den 27 januari berättar om Sveriges svek under andra världskriget.

Salomon Schulman har tagit sin utgångspunkt i sin mors dramatiska öde, och han skräder inte orden.

Hon genomlevde och överlevde koncentrationslägrens fasor, och hon minns den förtärande elden och det svenska stål som hjälpte till att hålla igång den.

Hon kom till Sverige med Folke Bernadottes vita bussar, men hon är inte tacksam för de svenska allmosorna. Bussarna drevs med bensin och inte kärlek, hon minns de dödas skrik, och de sena hjälpinsatsernas hyckleri kan aldrig tysta deras röster.

Och som en bitter frukt vars giftiga kärnor man spottar ut upprepas refrängen med en dräpande syrlig ironi – men nu på svenska, inte jiddisch:

"Hylla allas vän

På oss kan ni lita

Folke, Siv och svenske Sven

Älskar alla lika"

Louisa Lyne träffar som vanligt klockrent rätt i sin sång. Här finns klezmers ständiga vemod, men också en förtvivlan som är mer klagande än anklagande. Det är sorg över alla förspillda liv, en längtan efter en utplånad värld.

I refrängen blir rösten ljusare, och så där idyllisk som ett vykort från ett Dalarna som aldrig har funnits.

Det är avskalat, genuint, utan minsta antydan till känslomässig överdrift eller falsk sentimentalitet.

Musiken är tätt och distinkt, och går naturligtvis i moll.

Musikvideon fördjupar känslan ytterligare. Det är berörande bilder på en björkskog som kan lika gärna vara en karg idyll i den svenska naturen som en bortglömd begravningsplats som döljer tusentals döda.

Den makabra dödsdansen kring midsommarstången frammanar på ett oerhört suggestivt sätt den svenska dubbelmoralen.

Just nu går debattens vågor höga kring det bisarra beslutet i polska parlamentet att straffbelägga påståenden om polackernas delaktighet i Förintelsen. Historia kan aldrig skrivas genom lagdekret och parlamentsbeslut. Bara den som har något att dölja behöver vara rädd att konfrontera det förflutna.

Polackerna har förvisso en hel del att skämmas för. Men det är de långt ifrån ensamma om.

Musikvideon finns på Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=isWyTHfZRo8. Där finns också en engelsk översättning av jiddischtexten.

I kvinnliga kompositörers sällskap

Det bjöds på musikalisk salong med kvinnliga förtecken på måndag kväll på St Petri logen. Sånger av ett antal kvinnliga tonsättare varvades med läsning av texter av Alfhild Agrell.

Det handlade om återupptäckt, eller i de flesta fall om en ren och skär upptäckt från början. Det gäller i viss mån också Alfhild Agrell, som ju förvisso har fått lite av en renässans, men då främst som dramatiker, hennes prosa är fortfarande inte tillräckligt bekant.

Läs hela texten i Allehanda.se

Krisens skildrare

Idag är det John Steinbecks födelsedag.

Den bästa litterära skildringen av 30-talets stora kris är amerikanen John Steinbecks roman ”Vredens druvor”. När skönlitteratur är som bäst slår den med råge alla vetenskapliga verk, historiska eller sociologiska, som skildrare av samhällsproblem.

Handlingen i korthet: familjen Joad är småbrukare i Oklahoma. På grund av krisen, rationaliseringarna och sandstormar hamnar de i skuld till Banken, och vräks från gården. Lockade av färgglada flygblad med erbjudande om välbetalda jobb med goda villkor beger de sig till Kalifornien. De färdas längs med den legendariska Route 66, där de råkar ut för olika äventyr, och träffar en rad människor.

Väl framme i Kalifornien visar det sig att de har blivit lurade. Arbetslösheten är skyhög, lönerna extremt låga, och förhållanden urusla. Enda gången de kan få ett anständigt betalt jobb är det som strejkbrytare.

Under det yttre trycket splittras familjen, och dess medlemmar går olika öden till mötes.

Till formen är det vad man skulle kunna kalla en roadroman (”pikaresk” är annars en äldre beteckning). Resan längs med Route 66, som löper tvärs över hela USA är förmodligen en symbolisk färd genom Amerika. Budskapet är tydligt: krisen är inte framkallad av lättja eller oföretagsamhet, historiska och sociala orsaker har delat upp människor i fattiga och rika, och dessa klyftor är roten till det onda i världen. Samhället behöver rättvisa och jämlikhet, istället för makt och auktoritet. Egoism håller igång det system som håller de många nere, medan osjälviskhet och solidaritet hjälper de fattiga att överleva. Vi är alla en familj, där banden går utöver blodsband. Det är vreden mot orättvisorna som låter oss behålla vår värdighet som människor.

Boken kom ut i mars 1939. Från mitten av månaden fram till slutet av april sålde den i 2500 exemplar – per dag! Innan året var slut hade det sålts nästan en halv miljon exemplar. Samma år filmatiserades romanen med Henry Fonda i en av huvudrollerna som Tom Joad.

Alla var dock inte lika förtjusta. På många håll blev romanen bannlyst, och på några ställen ordnades det bokbål. Arbetsgivarorganisationer från Kalifornien protesterade våldsamt. Steinbeck fick rykte om sig att vara kommunist – helt oförtjänt visserligen, men det behövs inte mycket i USA för att få den stämpeln (Obama!). Trots sin obestridliga klassikerstatus för numera Steinbecks romaner en tynande tillvaro i USA.

Och den nuvarande krisen väntar fortfarande på sin skildrare.

Landet som är som en enda tv-show

Ingenting är sant och allting är möjligt

Peter Pomerantsev

Övers: Djordje Zarkovic och Helena Hansson

Ordfront, 2016

Det nya Ryssland, fött ur Sovjetunionens sönderfall, fortsätter att fascinera, förundra och skrämma. Det finns en störtflod av böcker som söker beskriva och förklara vad som händer i det väldiga landet i öster, och försöker hitta svaret på hur väst ska förhålla sig till Putin och hans politik. Många av böckerna har ett metafysiskt anslag, som skulle de förklara ett förborgat filosofiskt eller psykologiskt fenomen. Peter Pomerantsevs bok har också mycket riktigt undertiteln ”Det nya Rysslands surrealistiska själ”.

Pomerantsev är barn till sovjetiska emigranter som lämnade Sovjet på 70-talet för att slippa undan förtrycket och dubbelmoralen. Han är dokumentärfilmare, och när han under 2000-talet kommer till Moskva börjar han arbeta med teve. Han är tillräckligt rysk för att bli accepterad som en av den ryska gemenskapen, men också tillräckligt engelsk för att behålla attraktionskraften hos någon lätt exotiskt främmande, och kanske också eftersträvansvärt.

Att arbeta med teve är i Ryssland inte bara fråga om oskyldig underhållning, det är att befinna sig det nya Rysslands främsta ideologiska frontlinje. ”I ett land som omfattar nio tidszoner och en sjättedel av världens landmassa/../ teve är den enda kraften som kan ena och styra och hålla ihop det här landet.”

Det första Putin gjorde när han kom till makten var att ta kontroll över televisionen. Den har blivit ett centralt verktyg i hans auktoritära maktutövning. Och han tänker inte upprepa kommunisternas misstag – teven får aldrig bli tråkig! Det som bjuds är en sällsynt skicklig blandning av underhållning och propaganda.

Kontrollen över tv-mediet är säkert en del av förklaringen till Putins starka ställning som stabilitetens väktare och den ryska nationens främste förkämpe. Men det går inte att bortse från att den stabiliteten för många ryssar är helt central i deras liv – inte minst som kontrast på den totala brist på stabilitet som rådde de första åren under Jeltsin – och att Putin förknippas med just denna stabilitet oavsett vad teve predikar.

Löner betalas ut (bara en sån sak!), viktiga samhällsfunktioner upprätthålls, kriminaliteten fortsätter inte skena iväg, ekonomin går hyfsat.

Nationalismen är inget nytt i Ryssland, och efter åren av förnedring efter Sovjets upplösning, har den fått nya vindar i sina segel. Och det är ingen tvekan om att väst i allmänhet och USA i synnerhet har genom sina okänsliga och arroganta stormaktsfasoner gentemot den besegrade fienden har kraftigt bidragit till stegringen av den ryska chauvinismen.

Genom sitt arbete med rysk teve har Pomerantsev träffat mängder med spännande människor och fått de mest fascinerande insikter i delar av det ryska samhället. Den allestädes närvarande korruptionen på alla nivåer, den makalösa rikedomen, den intima kopplingen mellan makt och pengar, Kremls bisarra kontroll över politiken – alla partier och all opposition misstänks styras av Putin och hans krets, och den desperata men ofta fåfänga jakten efter att ta del av framgångens rikliga belöningar.

Mycket av det påverkar så klart människornas liv, men, med undantag för korruptionen, är det sällan de kommer i direkt kontakt med de nivåerna av samhällslivet.

Det gäller också alla de märkliga fenomen som Pomerantsev beskriver så livligt och färgstarkt. Mc-knuttar som bär på bilder av Jungfru Maria och citerar tal av Stalin, sekter med den återuppståndne Kristus, cyniska panslavister som direkt hämtade ur en roman av Dostojevskij, före detta kriminella som offrar allt för konsten.

Efter tio år återvänder Pomerantsev till sitt trygga liv i London (där det förstås vimlar av ryssar, framför allt i de rikas kvarter). Med sig har han en skildring av Ryssland som förvisso fascinerar, upprör och till en del också skrämmer. Men förklarar den så särskilt mycket?

Det är tveksamt. Snarare är risken påtaglig att den cementerar sekelgamla fördomar om Ryssland och ryssar som någonting väsensfrämmande och även obegripligt. En sådan bild är ingen betjänt av. Utom möjligen det kära gamla militärindustriella komplexet.