Grisarna slår tillbaka

Vi är vad vi äter. Det är ingen tilltalande tanke i nutiden, vi vet mer än väl om alla hemskheter som den moderna matindustrin ägnar sig åt. Närmast sadistisk djurhållning, hormon – och antibiotikabehandlingar, alla tillsatser, besprutningar, den listan kan göras mycket lång.

Scenkonstgruppen försöker i sin monologföreställning Grismanifestet att vända på perspektiven. Tillvaron framställs ur djurens synvinkel, och där framstår ju människan som en hänsynslös och egoistisk barbar som förstör, förslavar och hotar hela planetens existens.

Pjäsen ingår i Naturskyddsföreningens miljöprojekt som består av pjäsen och samtalet kring den efteråt.

Det är en form av idéteater där det alltid finns en risk att idéerna blir ganska tunna och teatern håller inte riktigt måttet.

Skådespelaren Nadja Franke framför monologen väl med bra inlevelse, men texten är alldeles för smidig och motståndslös, den bara rinner fram utan något utrymme för överraskning eller eftertanke.

Förutsägbarheten är dessutom total. Så fort det kan börja hända något oväntat, som när Grisen/Huvudpersonen river de trånga boxarna, stramas allting upp omedelbart med ett ideologiskt korrekt brandtal.

Vägen ut är en patetisk idealisering av naturen. Nej, naturen eftersträvar ingenting, allra minst några ädla ideal. Och även om den inte är ”grym”, som människor ofta beskriver den, är den inte heller någon fri och vild idyll.

Pjäsen tenderar hela tiden att förmänskliga både naturen och djuren, och det är i själva verket just ett sådant övergrepp som monologen anklagar människorna i det moderna rationella samhället för.

Maktfrågor lyser samtidigt med sin frånvaro. Det är någon som kontrollerar och tjänar pengar på dålig djurhantering. Om detta just ingenting.

Visserligen kan man se föreställningen som en djupare metafor för samhället, jorden, mänskligheten. Men det ändrar inte det faktum att maktfrågorna fortfarande pockar på svar.

Det blir inte bättre av att låta ärkeskurken gå under namnet Dansken, det blir nästan som att peka finger åt de där andra som missköter sig, annat skulle det vara med oss hederliga svenskar. (Att härma danska är inte heller Nadja Frankes främsta tillgång som skådespelare.)

Avslutningen med Änglamark hade en omisskännlig anda av nordkoreansk partikongress – med Naturen som Den Store Ledaren.

Text & regi: Patrik Franke
Skådespelare: Nadja Franke
Scenograf: Lars Jansson

Härnösand 21 november – Lilla scenen, Härnösands Teater

Sollefteå 22 november – Hullsta Gård

Örnsköldsvik 23 november – Nolaskolans aula

Sundsvall 24 november

Skriet från avgrunden

I år är det 100 år sedan Jack London gick bort. Hans litterära berömmelse grundar sig på hans vildmarksromaner, men han var framför allt en samhällskritisk författare som skrev romaner och berättelser med en tydlig socialistisk tendens. Dessutom skrev han sociala reportage och politiska pamfletter, och var aktiv inom socialistiska partier i USA.

Varghunden, Skriet från vildmarken, och Varg-Larsen är klassiker lästa över hela världen, och, åtminstone för bara någon generation sedan, var alla barn och ungdomar i många länder bekanta med Jack London och hans berättelser från guldruschens Klondyke.

Jag slukade Londons vildmarksromaner i tidiga tonåren, men minns så gott som ingenting av dem, mer än att det handlar om hundar i exotiska vintriga miljöer. Däremot har flera av hans politiskt färgade noveller gjort bestående intryck som jag bär med mig än idag. Det gäller i ännu högre grad hans delvis självbiografiska roman Martin Eden, ett verk som jag inte tvekar att ställa jämsides med arbetarlitteraturens klassiker som Gorkijs självbiografiska trilogi eller Andersen Nexøs Pelle Erövraren.

1896 gick Jack London med i Socialist Labor Party. 1901 lämnade han partiet och anslöt sig istället till Socialist Party of America. Han ställde två gånger upp som partiets kandidat i borgmästarvalet i Oakland, men med klena resultat.

Han turnerade runt i USA med föreläsningar om socialismen och fackföreningsrörelsen. London var inte i första hand en teoretiker utan hans socialism grundade sig i första hand på hans egna erfarenheter och kontakter med arbetande människor. Han hade grävt guld i Klondyke, haft olika jobb, bland annat som sjöman, och hade under en längre tid varit på luffen i USA. 1894 avtjänade han 30 dagar i fängelse för lösdriveri.

Från den tiden finns det en uppsjö av berättelser och noveller. London anses som den korta berättelsens okrönte kung, novellen som form passar hans otåliga och kvicktänkta temperament. Han har lämnat efter sig inte mindre än 19 originalnovellsamlingar.

De flesta handlar om livet som luffare, och är nog så läsvärda och saknar inte en social dimension, men det finns också en annan tematik. Dels finns de direkt politiska berättelserna, som Mexikanen, om en ung man som ställer upp i en boxningsmatch mot den rutinerade mästaren för att få ihop pengar till vapen till revolutionen. Oddsen är hopplösa, dessutom misstänks han av sina kamrater för att vara spion och provokatör. Han får kopiöst med stryk, och ni får själva gissa hur det går.

Sedan finns berättelserna som handlar om strejker, fackföreningsorganisering och kamp för arbetarnas rättigheter som tar upp klassproblematiken ur olika perspektiv. Den jag minns bäst handlar om en sociologiforskare som bedriver fältstudier bland arbetare ute på fabrikerna. Han byter identitet flera gånger, och London kontrasterar skickligt de två personligheterna. Akademikern med det välordnade borgerliga livet, en fästmö av ”god familj” – svalt behärskad och blond – å ena sidan, och å andra sidan den tuffe arbetaren, med en flickvän från enkla omständigheter – temperamentsfull och mörkhårig. Han återvänder slutligen till sitt borgerliga och akademiska liv. Men av en slump blir han och fästmön vittnen till hur strejkande arbetare, bland dem den mörkhåriga skönheten, slåss med polisen som skyddar svartfötter. Åsynen av misshandeln får den korrekte professorn att med ett vilt tjut ansluta sig till de kämpande arbetarna. Därefter försvinner han för alltid ut ur sin borgerliga tillvaro – i sällskap med den mörkhåriga.

Läsvärda är också hans noveller från Hawaii, präglade av mänskligt djup och en klar antirasistisk tendens.

Jack Londons mest uttalat socialistiska roman är Järnhälen. Det är en dystopi, påstått publicerad flera sekel efter vår tid, med en ny tideräkning som kallas för Mänsklighetens (socialistiska) Broderskap. Ett manuskript har hittats, skrivet av hustrun till en arbetarledare. Det kan nämnas att det vid denna tid fortfarande var ovanligt med en kvinnlig berättare i en roman.

Handlingen utspelar sig under en tid, 1912-1932, och kallas för ”den irrationella och anarkistiska tiden”. Mannen heter Ernest Everhard, är en arbetarintellektuell av rang. Han räds inte debatten med sin tids intellektuella elit, och vinner naturligtvis med lätthet alla verbala sammandrabbningar. Han påvisar ”vetenskapligt” det rådande systemets dåraktighet och socialismens oundviklighet.
De flesta av hans borgerliga motståndare blir upprörda och slår bara ifrån sig. Men en liten hårdför kärna inser att Everhard har rätt, och skrider därför till handling för att rädda det kapitalistiska systemet. Det blir upphovet till oligarkins maktinnehav, ”Järnhälen”, som trampar ner på de arbetandes ansikten.

Århundraden av förtryck tar vid. Samhället organiseras på ett sätt som påminner en del om Platons idealstat. Den styrande oligarkin består av sju ”truster”, mycket i tradition med den amerikanska radikalismen. De delar av arbetarklassen som är verksamma inom ekonomins viktigaste sektorer mutas med förmåner och privilegier, och bildar en arbetararistokrati. Denna fara uppehåller sig London länge och upprört vid.

Resten av den arbetande befolkningen utgör ”avgrundens folk”, och lever i en ofattbar misär, en tillvaro som knappt kan kallas mänsklig. Flera upprorsförsök slås blodigt ner, innan ”arbetets världsrevolution” efter 700 år, slutligen inträffar och Förnuftet segrar.

Det är en mycket mörk skildring, även om den delvis uppvägs av Londons förtröstan på arbetarklassen och dess framtida seger. Den anses ha influerat Orwells 1984 och Kurt Vonneguts Det mekaniska pianot.

Begreppet ”avgrundens folk” som förekommer flitigt i Järnhälen återfinns i titeln på ett socialt reportage som London skrev efter att bott i Londons East End, som den tidens Wallraff. Det är ett välskrivet litterärt dokument som skoningslöst kritiserar ett ojämlikt samhälle präglat av oöverstigliga klassklyftor, utsugning, förtryck och slöseri med mänskliga resurser. Mycket träffande förutser han redan då det brittiska imperiets förestående nedgång.

Romanen Martin Eden anses vara självbiografisk, även om det finns klara skillnader mellan Jack London och bokens huvudperson. Det är historien om en sjöman som strävar efter social och ekonomisk framgång för att överbrygga klassklyftan till överklasskvinnan han är förälskad i. När han väl lyckas har det uppnådda inget värde längre, och det slutar med att han tar livet av sig.

Klassproblematiken är central, och klassresans ambivalens mästerligt skildrad. Borgarklassens fina manér och bildade förfining är blott en fasad bakom vilken döljer sig intellektuell tomhet och sociala fördomar, medan den enkle sjömannen, fri från förutfattade meningar och stereotyper är mycket mer skarpsinnig och självständig i sin bedömning av konst, politik och filosofi.

I ett brev till en annan amerikansk socialistisk författare, Upton Sinclair, skriver London att romanen var avsedd som ett angrepp på individualismen – den som lämnar sin klass och klasskampen är dömd till undergång.

Jack London själv mötte sin undergång i alkoholism bara 40 år gammal, den 22 november 1916.

Teater om vredens dagar

Det är något särskilt med siffran sju och Kramfors. Nästa år, 2017, firas 70 sedan man fick stadsrättigheter 1947. Historiska händelser uppmärksammas på olika sätt, bland annat blir det teater om de dramatiska åren 1907 och 1917.

Kommunens chef för kulturenheten Ninni Mellander har redan för ett par år sedan funderat på lämpliga sätt att fira 70-årsdagen. Eftersom det är 100 år sedan Hungermarschen var det naturligt att föreslå idén att återuppväcka teaterpjäsen om denna omskakande händelse i kommunens historia. Efter att ha förankrat förslaget hos den politiska ledningen tog Ninni kontakt med Mia Tejle på Amatörteaterns riksförbund.

Mia tog i sin tur kontakt med länsregissören Iso Porovic och bollen var i rullning.

-          Jag läste manuset från 1980 och tyckte det var alldeles otillräckligt, säger Iso Porovic.

Frågan gick till författaren Bo R Holmberg som mer än gärna tackade ja till uppdraget. Och kom dessutom på att det kunde kopplas ihop med en annan dramatisk händelse i Kramfors, nämligen Sandökravallerna. Givetvis med en sjua, året var 1907.

-          Revolutionären Fritz Ståhl var en spännande person som deltog i både händelserna och knyter på så sätt ihop handlingen i pjäsen, säger Bo R Holmberg.

Lämpligt nog har Bo R skildrat Sandökravallerna skönlitterärt i romanen Bortom saknaden. Dess huvudperson 16-årige Sixten får också äran att vara pjäsen bärande karaktär.

Bo R Holmberg är noga med att påpeka att pjäsen är ingen historielektion – även om naturligtvis en rad historiska händelser presenteras. Men de utgör enbart en fond för berättelsen om en ung mans väg in i vuxenlivet.

-          Det handlar inte om de konkreta historiska tilldragelserna utan snarare om hans uppfattning av dem. Vi vill skildra det stora genom det lilla, säger Bo R.

Pjäsen som har fått titeln Vredens dagar är en omfattande produktion. Huvudrollen kommer att spelas av en professionell skådespelare, men än så länge vill man inte släppa namnet. En lång rad amatörteaterföreningar från Ångermanlands samtliga kommuner är inblandade.

-          En riktigt stor utmaning för både regissör och producenter, säger Iso Porovic.

 Sammanlagt kommer det att medverka mellan 25 och 30 skådespelare – dessutom statister och musiker.

Konstnären Mats de Vahl är tillfrågad som scenograf.

På tisdag den 22 november håller man på kvällen ett informationsmöte på ABF i Kramfors dit alla intresserade är välkomna. Det finns fortfarande några roller som inte är besatta, framför allt för unga killar.

Premiären planeras till den 27 juni, och det kommer att spelas tio föreställningar på hamnplanen i Nyland.

I boktjuvarna fotspår

Runt om i länet uppmärksammades 250-årsdagen av tillkomsten av tryckfrihetsförordningen. I Kramfors talade författaren Anders Rydell på biblioteket om nazisternas plundring av böcker.

Anders Rydell har tidigare skrivit om plundringen av konstskatter under andra världskriget i boken Plundrarna. Den var nominerad till Augustpriset och har varit internationellt uppmärksammad.

I Boktjuvarna fortsätter han sin kartläggning av nazismens framfart mot vad de uppfattade som fientlig kultur.

Den vanliga bilden av nazisternas förhållande till böcker är nog framför allt bokbålen, då tusentals böcker av socialistiska, kommunistiska, judiska och andra ”otyska” författare brändes under stort jubel av entusiastiska folkmassor.

Men Anders Rydell menar att bokbålen var bara en parentes. För nazisterna stod kulturen i centrum, den var en viktig del i det ideologiska kriget som rasade mellan främst den germanska och den judiska rasen. Därför gällde det att lägga beslag på så mycket som möjligt av fiendens litteratur.

Syftet var dels att studera motståndaren, men framför allt att skriva om historien – att äga minnet.

Mellan 100 och 200 miljoner böcker plundrades av nazisterna under andra världskriget.

Helt unika samlingar stals och fördes till Tyskland från viktiga judiska centra som Vilnius och Thessaloniki. I judiska biblioteket i Rom, som var 2000 år gammalt, fanns manuskript från tiden före Kristus, de första böckerna från en tryckpress, oersättliga kulturskatter, allt är borta.

Det finns vaga spår som leder till Ryssland.

I de flesta andra fall leder spåren efter böckernas ägare till Auschwitz.

Även om ganska många böcker har återlämnats, finns det fortfarande miljontals exemplar kvar i framför allt tyska bibliotek.

Ända fram till 90-talet har bibliotekarier som var medskyldiga till plundringen arbetat kvar, och det är först nu som saken har fått uppmärksamhet i Tyskland.

Anders Rydell poängterade att det är viktigt att försöka återlämna så många böcker som möjligt. Dels kan en bok vara det enda som finns kvar av personer mördade i Förintelsen, dels blir återlämnandet till en viktig försoning för både offer och förövare. En symbolisk handling som ger tillbaka det stulna minnet.

Boktjuvarna är andra delen i en tänkt trilogi. Tredje delen kommer att handla om plundringen på musikens område, av instrument och originalnoter.

Jazzigt och folkligt med Merit Hemmingson

Merit Hemmingson bjöd publiken på Babelsberg på fredag kväll på en blandning av gammal och nytt. Ändå var det samma folkmusik i poparrangemang på orgel som alltid sedan slutet av 60-talet.

Merit slog Sverige med häpnad med sina moderna arrangemang av svensk folkmusik, och så om det inte var nog med denna revolution lyfte hon in Hammondorgeln i sitt musicerande.

Svårt att tro att det snart har gått ett halvt sekel sedan dess. Merit själv har inte ändrat sig särskilt mycket, hon verkar nästan oberörd av tidens gång.

Hon ser ut som en leende älva när hon äntrat scenen. Hon utstrålar en fullständigt självklar scennärvaro utan att göra minsta väsen av sig. Och så börjar hon spela, och också musiken är sig lik. 

Svensk folkmusik, välbekanta toner, polskor och gånglåtar från Dalarna, Hälsingland och Medelpad, tonarterna är genomgående ganska jazziga.

Knappast en tillfällighet att flera av låtarna är en hyllning till jazzpianisten Jan Johansson, ni vet han med Jazz på svenska.

Det mesta av musiken går i moll, Merit Hemminson har en osviklig känsla för det nordiska vemodet, folkmusiken har onekligen något sorgesamt längtande över sig, hos Merit förstärkts det ytterligare genom orgelns utdragna toner.

Hon använder dessutom fortfarande rösten som instrument, på ett naturligt och opretentiöst sätt.

Och hon ackompanjeras mycket följsamt på trummor av Ola Hultgren, de två har flera turnéer tillsammans bakom sig.

Merit Hemmingson förenar i sin musik det storslagna och det lättsamma på ett rakt och enkelt sätt.

Och kanske just enkelheten är det som skiljer dagens Merit från den jag hörde första gången under första hälften av 70-talet. Då var det nog mer raffinerat och utsökt – och aningen sökt. Jag föredrar definitivt hennes nuvarande enkelhet.

Annars var allting sig likt, Merit, musiken, ja också stora delar av publiken var sig lik.

Faurés Requiem i Sollefteå

Memento mori! Allhelgonahelgen är en tid att minnas de döda. Och påminnas om vår dödlighet. På söndag kväll bjöds det på Requiem av Gabriel Fauré i Sollefteå kyrka.

Requiem är ju en dödsmässa. Fauré tillhör den franska romantikens slutskede, och hans Requiem är ett särpräglat verk där sorgen ger vika för en rädsla för en straffande Gud och helvetets hemska kval, men också öppnar för själens befrielse och dess utsikter till himmelska fröjder.

Musiken pendlar mellan ljus och mörker, det överväldigande och det stämningsfulla, det mäktiga och det nyansrika.

Det var Sollefteå Vokalensemble under ledning av Mika Lidén som stod för framförandet.

Helena Holmlund spelade orgel. Trots sin ungdom är hon redan en mycket erfaren organist med ett sällsynt brett register i sitt spel, hon förmår verkligen att ta vara på instrumentets hela tonpotential.

Kvällens solister var sopranen Anna Sandström och Daniel Åberg, baryton.

Anna är välkänd för Sollefteåpubliken och det blir en sångfest varje gång hon uppträder på hemmaplan. Än en gång imponerade hon med fantastisk värme och allvar i stämma. Den lätthet med vilken hon drillar fram både höga och låga toner upphör aldrig att förvåna. Och hennes register tycks bara bli vidare och djupare för varje gång jag hör henne sjunga.

Daniel Åberg, ursprungligen från Stockholm, men numera bosatt i Piteå, var också en trevlig bekantskap. Han har en varm och fyllig baryton, och sjunger med imponerande inlevelse.

En jättefin konsert, så kongenial med helgens högtid. Memento mori!

Med humanistiskt patos om diktaturens Irak

Presidentens apelsiner

Abbas Khider

Övers: Ingrid Viktoria Kampås

Thorén & Lindskog

Det är ett välkänt faktum att om man är på fel plats vid fel tidpunkt kan det få ödesdigra konsekvenser. Huvudpersonen Mahdi i tysk-irakiske Abbas Khiders roman är dessutom i fel sällskap, och det är nära att det kostar honom livet.

I Saddam Husseins paranoida diktatur är alla människor misstänkta, och inte ens att bevisa sin oskuld är skäl nog att åter få åtnjuta friheten, eller rättare sagt slippa tortyren och svälten i fängelset, den plats som irakierna kallar ”bakom solen”.

Här har de guldskimrande apelsinerna ingenting av sin saftighet och sötma, bara en bitter smak av besvikelse och bedrägeri.

80-talet var ingen bra tid att växa upp i Irak. Det utdraget blodiga kriget mellan Iran och Irak pågick under nästan hela decenniet, och utsatte den redan svårt plågade befolkningen för ytterligare prövningar. Mahdis far stupar vid fronten och han får den tvivelaktiga äran att bli utnämnd till ”martyrson”.

Och livet ter sig inte ljusare av att hans mor dör i cancer.

Mahdi räddas mirakulöst från en säker död i fängelset av Gulfkriget, när Saddam för en kort tid verkar tappa sitt grepp om landet, och hoppet om frihet börjar gro bland folket.

Men västmakternas cyniska svek låter Saddams förtryckarregim fortsätta och det folkliga upproret slås brutalt ner.

Det enda som återstår är att fly, betala allt man har och äger till smugglare som tar flyktingar genom öknen, till säkerheten i ett flyktingläger. Där får man räkna sandkorn tills något drömland har godheten att bevilja asyl.

Skildringar av fängelsetiden varvas med bilder av vardagen i ett land under diktaturens stövelklack. Trots allt finns här utrymme för vänskap och mänsklig värme.

Det är enkelt men finstämt skrivet, med säker känsla för detaljer, men framför allt lever romanen högt på sitt starka humanistiska patos.

Abbas Khider har fått mycket uppmärksamhet i sitt nya hemland Tyskland, han skriver också på tyska, och 2013 belönades han med Nelly Sachs-priset. *Presidentens apelsiner* är hans tredje roman, och den har klara självbiografiska drag. Khider själv har suttit två år i fängelse under Saddam-regimen, och efter flykten irrade han mellan olika flyktingläger i Mellanöstern innan han kunde komma till Tyskland.

*Presidentens apelsiner* kan tematiskt inordnas under begreppet vittneslitteratur, och numera kan man också tala om en underavdelning, som skulle kunna kallas för exillitteratur. Den är inget nytt fenomen, det har aldrig rått någon brist i världshistorien på hemskheter att fly från och skildra. På 30- och 40-talen blomstrade exillitteraturen inom tyska flyktingkretsar, Jugoslaviens sönderfall på 90-talet och dess konsekvenser har skildrats av flera författare, och nu har turen tydligen kommit till arabvärlden.

De senaste årens växande främlingsfientlighet och rasism har ökat behovet av exillitteratur. Vi måste få veta och förstå.

Tidigare publicerat i Flamman.