75 år sedan Babij Jar

För 75 år sedan den 29 september 1941, första dagen för Jom Kippur, den judiska försoningshelgen, beordrades judarna i det av tyskarna ockuperade Kiev i Ukraina av nazisterna att samlas på särskilt anvisade ställen, och ta med sig värdesaker och varma kläder, vilket antydde en längre resa. I grupper om 100 personer bevakade av SS och ukrainska trupper fick de marschera till Babij Jar – Gummornas ravin – i utkanten av staden där de avrättades med maskingevär tio åt gången. Dödandet pågick fram till den 3 oktober och enligt tyska rapporter tog man livet av drygt 33 000 judar.

Massavrättningar i Babij Jar fortsatte ända tills Kiev befriades av Röda Armén. Det upprättades där också ett koncentrationsläger där förutom judar, också kommunister, partisaner, civila ukrainare och polacker, och romer dödades. Man uppskattar antalet avrättade till minst 100 000, och en del källor uppger mycket högre siffror.

Eftersom Babij Jar användes under 30-talet som begravningsplats för NKVD:s offer omgavs det länge, också efter kriget, med stort hemlighetsmakeri. Tystnaden bröts 1961 av den sovjetiske ”poppoeten” Jevgenij Jevtusjenko med dikten ”Babij Jar”. Det kan vara värt att citera de första raderna:

Vid Babij Jar finns ingen minnessten
Tvär som en skrovlig gravskrift är ravinen

Och den högstämda avslutningen:

I mina ådror finns inget judiskt blod
Men de som hatar judar
hatar mig
krampaktigt i sitt hat
som vore jag en jude själv
och därför
är jag en äkta ryss!

En del av dikten ingår som en viktig del i Sjostakovitjs mäktiga 13:e symfoni. På svenska finns dokumentärromanen med samma namn av Anatolij Kuznetsov utgiven 1967.

En röd dröm med Rosa

Nina Björk har skrivit en bok om Rosa Luxemburg, den socialistiska politikern, debattören och teoretikern som mördades brutalt 1919 av högerns frikårer. Boken har den poetiska titeln *Drömmen om det röda* och är ett försök till dialog över tiden kring samhällskritik, politisk praktik och ekonomisk verklighet.

– Jag vill ingjuta mod hos vänstern och samtidigt få debatten på rätt köl igen, säger Nina Björk i en telefonintervju.

”Rätt köl” betyder att hitta tillbaka till en systemkritik som analyserar drivkrafter för hur varor och tjänster producerar i vårt samhälle och vi fördelar frukterna av det som har tillverkats.

Det betyder också ett avståndstagande från en kritik grundad i moralism. Kapitalister agerar inte som de gör därför att de är elaka, de kan i själva verket vara hur snälla och trevliga som helst, och det är totalt poänglöst att klaga på deras girighet, att eftersträva mer vinst och högre profit är systemets grundbult.

Nina Björk inleder boken med att beskriva och förklara marxismens elementa. Hon gör det på ett lättillgängligt och pedagogiskt sätt utan att vara akademiskt och inomvetenskapligt nördig. Enkelt uttryckt handlar det egentligen om en enda sak: det är arbete, och bara arbete, som skapar vinst, och därmed får ekonomin att växa.

Rosa Luxemburgs största bidrag till den marxistiska teorin är hennes beskrivning av hur kapitalet ständigt söker nya marknader och nya områden att lägga under sin logik. Hon avsåg nog närmast den imperialistiska expansionen i det geografiska rummet, men det går alldeles utmärkt att tillämpa på det som har skett i Sverige med privatiseringar inom välfärdssektorn.

Vård, skola, omsorg, vad blir nästa område som kapitalismen lägger beslag på?

– Det finns ingen gräns för kapitalet, det kan bli vad som helst, våra kroppar, hem, barn, säger Nina.

Det leder till ökade klyftor i samhället, och till att verksamheter som skulle tillfredsställa mänskliga behov blir föremål för krassa vinstmaximeringskalkyler.

Och det finns ytterligare ett stort problem. Under en täckmantel av valfrihet undandras ännu fler områden från den demokratiska sfären. Rosa Luxemburg såg inte kapitalismen, inte ens då allmän rösträtt skulle vara genomförd, som en demokrati fullt ut, då ett stort och viktigt område, nämligen ekonomin, inte låg under demokratisk kontroll.

Demokrati var ett centralt begrepp för Luxemburgs politiska tänkande. Med det avsåg hon folkets aktiva medverkan i politiken, inte politik genom ombud. Hon trodde på en spontan organisering när arbetare tillsammans tar upp striden för ett gemensamt mål, revolutionen kommer nerifrån, utan ledare, utan strikta organisatoriska strukturer. All historisk förändring måste ha masskaraktär.

Hon var mycket kritisk mot bolsjevikerna, även om hon stödde Oktoberrevolutionen. Luxemburg är närmast profetisk i sin kritik mot bolsjevikpartiets centralisering och den nyfödda Sovjetstatens byråkratiseringstendenser.

Men hon var lika skoningslös mot sitt eget socialdemokratiska parti som hon menade höll på att förvandlas till en förvaltare av det kapitalistiska systemet och tappade socialismen ur sikte. För Luxemburg var inte frågan reform eller revolution, för henne fanns det ett oupplösligt samband mellan de två begreppen, reformerna var medlet, revolutionen var målet. Den tyska socialdemokratins reformistiska revisionism hade däremot förvandlat medel till mål.

Med gillande citerar hon nestorn August Bebel i ett tal i Erfurt 1891: ”Det viktiga inte är om vi uppnår det ena eller det andra, för oss är huvudsaken att vi ställer vissa krav som inga andra partier kan ställa”.

– Jag önskar Stefan Löfven läste det citatet! utbrister Nina Björk.

Och jag kan inte låta bli att lägga till: och Jonas Sjöstedt också!

Rosa Luxemburg kom aldrig över chocken från augusti 1914 när den tyska socialdemokratin röstade enhälligt i riksdagen för beviljande av krigskrediter. Det var ett oerhört svek, och om hon tidigare såg övergången till socialism som en långsam, utdragen process, börjar hon nu sväva på målet.

Socialdemokratins andra svek när de kompromissade ihop sig med reaktionens krafter mot den revolutionära rörelsen i kölvattnet av första världskrigets slut kom att kosta Luxemburg livet. Det är inte uteslutet att SPD:s ledning kände till, eller var rent av inblandad i, mordet på henne.

Sedan dess har den nationalistiska lösningen på kapitalismens kriser, ”ut med judarna!”, ”ut med utlänningarna!”, med nazismen som en tragisk kulmen, varit förhärskande i västvärlden.

”Att sparka neråt”, kalla Nina Björk det.

*Drömmen om det röda* är en mycket politisk bok, men som inte desto mindre gör en ansats att teckna hela människan Rosa Luxemburg.

 – Hon har en levande röst i sina skrifter som berör både hjärna och hjärta, säger Nina.

Luxemburg var främmande för vad vi idag skulle kalla för identitetspolitik. Hon framhävde aldrig att hon var kvinna, judinna, invandrare. För henne var klass ett avgörande begrepp i analysen av kapitalismen som ett produktionssätt.

Därmed inte sagt att hon ansåg feminism och antirasism som oväsentliga, en uppfattning som Nina Björk delar.

Rosa Luxemburg såg nederlag, misslyckanden, som en lärdom, kampen i sig var för henne en seger.

–         - Det finns en tradition och en stolthet att knyta an till för vänstern, säger Nina Björk.

       Drömmen om rättvisa, jämlikhet och demokrati lever kvar. Drömmen om det röda.

      

       Texten har tidigare publicerats i Flamman.

Djur som berättar historier

Flockar med besjälade djur har dragit in i Kramfors konsthall. Det är hästar, kor och renar, alla täljda för hand av Eva Nordangård, som berättar historier för oss.

-          Djur har alltid stått mig nära, och jag tror att alla människor blir berörda av dem, säger Eva.

Hon är Svanöbo sedan många år men uppvuxen i en liten småländsk by med tre kor och en ilsken ardenner som hette Pärla. Den har inspirerat henne, en stark känsla som är levande än idag. Och kärleken till Pärla har överförts till andra hästar.

-          De låter sig både tämjas och täljas, säger Eva Nordangård.

Men även om hon säger att vad hon än gör blir det en häst av det täljer hon också andra djur, då inte bara zebror och åsnor, som trots allt räknas till hästsläktet.

Kossor fanns ju tidigt i Evas liv. De är starka karaktärer, och det finns något oemotståndligt med dem som hon inte riktigt kan formulera. Träfigurerna får tala istället. Händernas arbete ger uttryck åt det som ord inte förmår fånga.

-          Händerna minns, säger Eva.

Och så är det renarna. De kom in sent i Evas liv, det var när hon hade fått en samisk svärson. Hon tycker renar är svåra, de är som en massa som flyter fram och som lätt smälter ihop med skogen. Hornen är dessutom fullständigt hopplösa att tälja.

Men skam den som ger sig, Eva fortsätter med sina renar och tycker det är värt besväret. Det finns något mytiskt med renar, och i sina horn bär de på hemligheter. Det kanske är vårt kulturarv?

Alla djurfigurerna är handtäljda i lindträ, och målade med linoljefärg, man och svans är tillverkade av ryaull.

Som mångårig Kramforsbo tycker Eva Nordangård att det är extra roligt att ställa ut i Kramfors konsthall.

Utställningen är uppbyggd så att besökare inte ska kunna se allt på en gång. Det är mer som en labyrint, eller kanske en skog, där man måste gå runt, upptäcka saker på baksidan, nyfiket undra vad som finns längre fram.

Särskilt effektfullt är det med montersidor uppbyggda av björknäver och svartmålade sidor med fint antydda trästrukturmönster.

Här finns många spännande berättelser om djur och deras relation till människor. Men Eva vill också gärna framhålla ett praktiskt och vardagsnära budskap:

-          Utställningen är en hyllning till bonden och renskötaren för deras mod att våga göra det de gör!

Utställningen pågår till den 17 oktober.

Möten i Mellanöstern

Levanten. Mellanöstern utan gränser

Tomas Andersson & Stefan Foconi

Dialogos

Mellanöstern är kanske det område i världen från vilket det rapporteras flitigast. En bok till om regionen kan därför tyckas vara ett vanskligt företag. Men helt oförskräckt har Tomas Andersson och Stefan Foconi föresatt sig att tränga in bakom rubrikernas braskande verklighet, att demaskera stereotyper, att slå sönder fördomar och förutfattade meningar.

Boken har fokus på den del av Mellanöstern som traditionellt kallas för Levanten, och är det område kring östra Medelhavet där numera länderna Syrien, Palestina, Israel, Libanon och Jordanien ligger. 

Reseskildringar kombineras med intervjuer. Här finns förtjänstfulla historiska tillbakablickar som ger en utmärkt bakgrund till de många konflikterna i regionen – dessutom bjuder författarna på en och annan kul kuriositet, som till exempel när kameler blev ”ökenskepp”.

Dessutom ger de historiska redogörelserna ett bra tidsperspektiv, och belyser högst åskådligt historiens föränderlighet. Saker och ting har inte alltid varit som de är nu, och det finns ingen anledning att tro att de förblir så heller.

Men framför allt bygger boken på möten med människor. Andersson och Foconi är vittberesta i regionens länder, de verkar ha en unik förmåga att lära känna nya människor, och deras nätverk i Mellanösterns länder är häpnadsväckande stort.

Människorna är inte bara många, de är också olika, i ålder, nationalitet, yrke, religion, socialt status, och så vidare. Men inte desto mindre kan man invända att det finns en uppenbar slagsida åt de välutbildade, de välbärgade, de som det är lätt att hitta gemensamma referensramar med, de som är ”som oss”.

Det är möjligt att det är oundvikligt, men det hindrar inte att författarna lyckas förmedla en mer komplex och nyanserad, och delvis ny, bild av Mellanöstern.

Konflikterna är varken obegripliga eller olösliga. De flesta människor i Levantens länder är inga religiösa fanatiker, deras drömmar skiljer sig inte nämnvärt från andra människors på annat håll i världen. Religionen är mest en viktig identitetsmarkör i ett klan- och klientsystem där det råder en avsaknad av en fungerande statsapparat. (Tänk på det nästa gång ni klagar på byråkratin i Sverige.)

Mellanösterns konflikter handlar om politik och pengar, och kan inte så sällan återföras på tydliga klasskonflikter, inte minst i Libanon och Syrien. Vattentillgångens betydelse framgår i flera av intervjuerna. Många kvinnor får komma till tals och trots det uppenbara förtryck som finns är de inga viljelösa offer.

Och Irakinvasionens förödande konsekvenser för hela regionen framstår i skrämmande tragisk relief.

Palestina-Israelkonflikten får en relativt undanskymd plats i boken, men är förstås omöjlig att förbigå. Andersson och Foconi döljer inte var de har sina sympatier, ”Israels apartheidliknande system är så dumt att det är svårt att ta till sig”, men låter givetvis alla sidor ge sin syn på saken, och det är lika skrämmande som sorgligt vilken total oförmåga det finns att ens på minsta lilla vis förstå den andra sidan.

I stark kontrast är det mest tilltalande med boken just författarnas respekt för både sina samtalspartner och läsare – trots klara sympatier och tydliga ställningstagande. Det är som en vacker mosaik i en bysantisk kyrka med starka färger och distinkta mönster som berättar en lång och komplicerad historia.

Några smärre saker som jag har retat mig på är dels användning av ”före och efter Kristus” istället för att vara konsekventa med ”vår tideräkning”. Dels undrar jag vad är semitiska folk för någonting? Det finns förvisso folkgrupper som talar semitiska språk (liksom germanska, slaviska och så vidare), men semiter är ingenting annat än missförstånd av 1800-talets rasbiologi.

Det är småsaker dock. Levanten är en bok som kan varmt rekommenderas. Den uppfyller på ett välskrivet och kunnigt sätt författarnas ambition att resor ska leda till att man återvänder hem förändrad och förundrad, rikare på erfarenheter och fattigare på illusioner.

Dags för ranking i arbetarvänlighet

Veckans pseudohändelse är utan tvekan publiceringen av årets ranking från Svenskt näringsliv. En intresseorganisation sprider varje år en önskelista, som ängsliga kommunpolitiker i hela landet oavsett partifärg försöker helt hysteriskt uppfylla.

Det finns en hel rad av olika rankningar som, på mer eller mindre oklara grunder, mäter ”företagarvänlighet”. Svenskt näringslivs rankning av svenska kommuner är mest känd, den väcker en hel del uppmärksamhet, och leder i många mindre norrländska kommuner som ofta placeras sig långt ner på listan till upprörda debatter och ömsesidiga anklagelser partier emellan.

Det är lika tragiskt varje år.

Och det är lika roligt varje år.

I min hemkommun är det jubel. Vi har avancerat! Klättrat 30, 40 eller om det var 50 placeringar! Champagne!

Avfolkningen fortsätter visserligen, arbetslösheten är fortsatt astronomisk, nya nedskärningar väntar, men vem bryr sig – vi har klättrat i rankingen!

I grannkommunen blir det ingen champagne. De ligger långt ner. Igen. Och om igen anmärker de på rankingens bristande vetenskaplighet. Det gör man i alla kommuner som hamnar långt ner.

Fast lite rätt har man i alla fall. I den andra grannkommunen är det också jubel och champagne. De har också klättrat uppåt. Och de har också fortsatt samma problem med avfolkning, arbetslöshet och nedskärningar.

Det hjälper inte ens att kalla det för besparingar.

Och tittar man på vilka kriterier som tillämpas i rankingen så blir det tydligt varför grannkommunen har klättrat förra året.

Ju mindre offentlig sektor, desto högre placering, nämligen. Mittuniversitetet har lagts ner på berörda ort. Vilket innebär avancering på Svenskt näringslivs ranking. Hurra!

Vilket inger hopp för den andra grannkommunen, den som alltid placerar sig i botten. Om sjukhuset där läggs ner, och det gör det säkert (kallas på socialdemokratiskt, men inte bara, nyspråk för utveckling!) klättrar de uppåt i rankingen.

Det är naturligtvis helt absurt. Varför denna fogliga ängslighet? I synnerhet som motsatsen vore egentligen fullständigt självklar.

Konstigt nog är det ingen som mäter hur arbetarvänliga kommuner och riksdagsmän är. 

Inte ens LO eller något av arbetarpartierna, vare sig det stora eller det lilla, och naturligtvis inte det nya.

Kan det bero på att Gunnar Strängs gamla påstående, att det som är bra för storföretagen är bra för Sverige, har blivit till den enda stora sanningen?

Eller är det ännu värre, att det är som i Lars Ekborgs klassiska monolog Bunta ihop dem: "Vi hade skönhetstävling hemma i byn. Ingen vann."

Ådalsskolan först i Norrland att bli HBTQ-certifierad

Ådalsskolan HBTQ-certifierades officiellt under en ceremoni på onsdag kväll. Ett diplom delades ut av en representant från RFSL. Ådalsskolan är den första skolan i Norrland och den andra i hela landet att bli HBTQ-certifierad.

Rektorn Mikael Wiklund var påtagligt stolt när han tog emot diplomet.

-          Det är ett bevis för den värdegrund som vi står på.

Resan mot certifieringen började redan i december 2013 då Vänsterpartiet lämnade in en motion till kommunfullmäktige. Maria Casal var den som hade författat lejonparten av motionen.

-          Jag trodde faktiskt inte att den skulle antas i första taget, säger Maria.

Men den antogs, och av ett enigt fullmäktige. Vänsterpartiets Jon Björkman minns att han grät av glädje vid det tillfället.

Sedan dess har all personal på skolan utbildats i normkritiskt tänkande, och handlingsplaner har skrivits, och hela processen har granskats av RFSL (Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter).

-          Det handlar om alla människors lika värde, säger Maria Casal och Gudrun Sjödin (S) samstämmigt.

-          Här får du vara den du är, och bli den du vill, fyller Maria i.

Alla är överens om att Ådalsskolan är en skola som bryter ny mark i många andra avseende också, och hoppas att ribban är nu lagd och ska följas av flera.

Det var en förhoppning som också uttrycktes av RFSL:s representant Preethi Huczkowski.

-          Skolan ligger definitivt i framkant, nu hoppas vi att det blir som ringar på vattnet, säger Preethi Huczkowski, som sitter i RFSL:s förbundsstyrelse.

Innan diplomet överlämnades var det mingel, sedan hölls det flera tal, och esteteleverna bjöd på underhållning.

Klezmer med unikt uttryck

Tzeitel betyder prinsessa. Och det är den hebreiska versionen av Sara. Det är också namnet på ett klezmerband.

Tre skickliga musiker med rötter i Göteborg och Gästrikland. Sättningen är den klassiska med kontrabas, fiol och dragspel. Registret är mycket brett, och det krävs om klezmermusiken ska komma till sin rätt.

Klezmer är en folklig musik, som uppstod mer eller mindre spontant bland den judiska befolkningen i Central- och Östeuropa. Den har sin egen stil, eller flera olika stilar, influenserna är mångskiftande.

Där finns Levantens orientaliska rytmer, som ökenvindarna förde med sig till Spanien, där förenades de med Andalusiens eldiga toner, spreds vidare till Svartahavskusten och dess extatiska glädje, färdades över Ukrainas oändliga stäppvidder till den polska slättens sorgsna vemod.

Och hade alltid med sig romernas hemlöst rastlösa energi.

Tzeitel inledde sin västernorrländska turné på tisdag kväll på Babelsberg. De bjöd på en väl avvägd blandning av klezmers rika musikskatt. Klassisk klezmer varvades med egna låtar skrivna inom traditionen. De i sin tur pendlade mellan olika influenser, Krokes mörka jazz, Piazzollas modernism och en betydligt ljusare traditionell jazz. Bland andra som har påverkat Tzeitel kan nämnas Cracow Klezmer Band, John Zorn & Masada String Trio och Alicia Svigals.

Den uppmärksamme lyssnaren kan i Tzeitels unika uttryck också uppfatta nordiska toner och kammarmusikaliska inslag.

Det mesta av repertoaren är instrumentalt, de låtar som sjöngs med känsla och inlevelse av Sara Fridholm var översatta till svenska.

En spännande resa i toner genom tid och rum.

På onsdag spelar Tzeitel i Sundsvall, på fredag är de i Sollefteå och turnén avslutas på lördag i Örnsköldsvik.