En resa till den samiska föreställningsvärlden

Giron Sami Teáhters föreställning Håll elden levande/Doala dolat heakkas är en hyllning till Ailo Gaup. Han var en norsk-samisk journalist, författare, teaterpionjär, kulturell medlare, en respekterad noaidi, shaman. Som ung skiljs han av samemissionen från sin familj och adopteras bort till en familj i södra Sverige för att garanteras en ”kristen” – och får man förmoda civiliserad – uppfostran.

Tillvägagångssättet är inte ovanligt bland kolonisatörer och erövrare, samma fenomen drabbar aboriginer i Australien och tillämpas som en del av Lebensborns-projektet av nazisterna i det ockuperade Europa.

Pjäsen hade urpremiär i Kiruna den 3 maj, och har sedan dess varit på turné. På torsdag kväll spelades den på Mannaminne.

Föreställningen som baseras på Ailo Gaups diktsamlingar Under dobbel stjernehimmel, I Stallos natt, Joiken og kniven samt böckerna Sjamansonen och Inn i naturen är en berörande skildring av hans resa tillbaka till rötterna och ursprunget, till språket och kulturen.

Det är samtidigt en levande presentation av den samiska föreställningsvärlden, ett animistiskt, mytiskt universum med starka arketyper: Renen, Björnen, Vargen, och där allt är besjälat och kan samtala med varandra. Människa och naturen är en enda helhet, det mytiska finns i vardagen, vardagen finns i myten. Och Drömtiden finns i oss alla.

En värld onekligen fjärran från vår egen, och just därför högst aktuell skulle nog många tycka. Så länge man inte faller in i nostalgins och exotismens fälla, vill jag tillägga.

Musiken är en aktiv del i föreställningen, med jojk, stämsång och instrument av horn och renklövar. Inte minst sången och dansen gör Håll elden levande till bra teater.

I föreställningen talas fyra språk; nordsamiska, lulesamiska, svenska och norska. Norskan kommer man snabbt in i, men efter en stund tror jag mig också förstå samiska. Det gör jag naturligtvis inte, men som bekant kan förståelse ske på olika plan.

Med det mångspråkiga briserar föreställningen som en provokativ sprängladdning mitt i integrationsdebatten.

Det som lite slappt kallas mångkultur – finns det överhuvudtaget någon annan sorts kultur? – har alltid funnits i Sverige. Det har alltid talats olika språk här, som meänkieli och de olika samiska språken, de sistnämnda dessutom långt innan svenskan började talas på dessa breddgrader.

Flera olika kulturer sida vid sida och tillsammans är ingenting nytt. Förtryck och diskriminering – och krav på assimilering ska definitivt räknas dit – har historiskt haft förödande konsekvenser för människor och samhällen, och det är tragiskt att åter tycks bli en gällande norm.

Det är fel väg att skapa ett vitalt samhälle som håller ihop, det måste istället byggas på respekt och öppenhet.

Foto: Ilkka Volanen

Pär och Tesse tolkar skapelsen i Lidgatu

Pär Andersson är Sveriges meste kyrkokonstnär, han har utformat ett 50-tal kyrkorum med Visby domkyrka som en absolut höjdpunkt. Sedan 1980 fram till sin död förra året bodde han i Lidgatu utanför Näsåker tillsammans med hustrun Astrid Theselius, Tesse kallad. Nu har de två en gemensam retrospektiv utställning i Sollefteå konstförenings regi i Konstsalongen på Storgatan i Sollefteå.

För Pär Andersson innebar flytten till Lidgatu en möjlighet att utveckla landskapsmåleriet, frigöra sig från den klassiska konstutbildningens bojor och skapa en egen stil.

Han var en troende person och i konsten uttrycker han sin förundran över Guds skapelse. De tavlor som finns på utställningen, det är litografier förutom två akvareller, finns samma utsikt från huset i Lidgatu. Perspektiven skiftar, årstiderna växlar. Färgerna är matt bleka, här framhävs små nyanser och svaga skiftningar.

Sedan finns en stor akrylmålning på kortväggen som föreställer ett par – Pär och Tesse? – vid bordet i en trädgård. Stämningen är paradisiskt idyllisk, och skuggspelet gör de två till en del av naturen.

Liknande intryck får man av konstnärens lilla självporträtt, där han tycks framträda ur växtligheten.

En distinkt växlighet i form av färgstarka lövverk finns på de få skulpturer och möbler som finns med på utställningen. Här kan jag inte låta bli att undra om inte det är lika mycket kamouflage, naturen som gömställe, en tillflykt.

Astrid Tesse Theselius stod länge i makens skugga, fångad som hon var i kvinnofällan. Hon födde fem barn mellan åren 1954-58, och det är först kring de 50 som hon får möjlighet att släppa loss sin konstnärliga ådra.

Hennes verk är också mest litografier, ett par akvareller och ett tryck på lin. Det är stilleben med en antydan till landskap i bakgrunden och en stämning av längtan och främlingskap. Det finns något vagt sorgset över hemtrevnadens idylliska perfektion.

Samtidigt besitter hennes måleri en helt annan musikalitet än makens. Här finns linjer som rör sig harmoniskt och fritt tillsammans, medan hans uttryck är trots allt fortfarande mer strikt klassicistiskt.

Och ändå är det alla skillnader till trots så påtagligt hur de två influerar, inspirerar, följer och berikar varandra.

Utställningen pågår fram till den 7 augusti.

På Hamnmagasinet med vår allsidigaste artist

Klas Norberg är en av Västernorrlands absolut allsidigaste artister. Ingen musikgenre är honom främmande. Hans enorma bredd uppskattas av publiken, något som märktes mycket tydligt under onsdagens konsert på Hamnmagasinet i Nyland.

Den lilla pärlan från 1800-talets början vid Ångermanälven rymmer som mest 100 personer. Tillströmningen av besökare var långt större än så, och ett 50-tal bänkade sig helt enkelt ute i solgasset.

Det här var årets femte arrangemang, och hittills har publiken svikit.

-          Men Klas drar alltid mycket folk, säger veteranen Gunnel Mattsson från arrangerande Hamnmagasinets vänner.

Kvällens repertoar visade upp Klas Norbergs hela register. Han själv kallar det ”spretigt”, och man kan inte annat än instämma: 50-tals rock, visor, med bland annat Margareta Hallins gamla Svensktoppsjuvel ”En etta på Söder”, schlager med Lill-Babs klassiker ”Leva livet”, Allan Edwall, allsång med Evert Taubes ”Fritjof och Carmencita” och så Snoddas. Och lite av vad Klas benämner ”70-talsjox”.

Klas Norberg är dessutom klassiskt skolad, han har gått på Operahögskolan i Göteborg, och tillsammans med frun Sanna bjöd han på några populära Bocellisnyftare.

Riktigt roligt var det med ”Guld och gröna skogar” på helt fel dialekt. Men som någon ur publiken som tydligen har svårt med skånskan kommenterade: ”äntligen kan man förstå vad de sjunger om”.

Under kvällen kompades Klas av Holmsten Trio, en eminent orkester som har blivit lite av Hamnmagasinets husband.

Sommarkonserterna i Hamnmagasinet närmar sig 20-årsjubileum. I år är det 19 gången som man håller sin sommarunderhållning där älv möter hav i Nyland. Som vanligt är det tio onsdagar, och hittills har det tyvärr varit lite klent med publiktillströmning, men nu tror arrangörerna att det ska vända.

Man kör samma beprövade koncept som tidigare år med underhållning och fika. Arrangörsstaben består av sex-sju entusiaster som börjar bli till åren men som tycker fortfarande att sommaren på Hamnmagasinet är det roligaste som finns.

-          Och nu laddar vi redan för nästa år, säger Gunnel Mattsson.

Filmfestival med tonvikt på personligt konstnärligt uttryck

På fredag startar den första upplagan av Höga kusten Filmfestival på Mannaminne. Festivalgeneralen, initiativtagaren, filmmakaren, med mera, Jonatan Brixel Petré, har lagt ner närmare två tusen timmar på att alla bitarna ska falla på plats. Men han betonar att det har varit ett roligt och stimulerande arbete.

-          Kul att få jobba med något annat än sig själv, säger Jonatan.

Han har läst teoretisk filosofi på universitet och skrivit en uppsats om kunskapsteori. På min fråga varför han började göra film svarar han att han faktiskt inte vet, ”jag började bara”.

Han gjorde sin första film 2008, det var en 15-minuters spelfilm. 2011 påbörjade han studier i filmregi vid Konsthögskolan i Hamburg, där en av lärarna är legendaren Wim Wenders. Han håller på som bäst att bli klar, och ska snart presentera sin examensfilm, en långfilm med manus som bygger på en novell som han har skrivit själv.

Idén till filmfestivalen kommer från flera olika håll. Jonatan har tillbringat sin barndoms somrar i Bäckland i Nordingrå, hans mamma, den inte helt obekanta konstnärinnan Margareta Petré, har sina rötter där, och han känner sig väl hemma i Höga kusten. Och eftersom Margareta har en utställning varje sommar vill han också ha något eget att visa upp. Till exempel en filmfestival.

En annan impuls fick Jonatan genom sitt flitiga resande på olika filmfestivaler runt om i världen. Många gånger tyckte han att kvalitén var tämligen undermålig. Ofta var det de små festivalerna på mindre orter som höll hög klass.

-          Då var beslutet enkelt: en filmfestival i Nordingrå, på Mannaminne, med tonvikt på personligt konstnärligt uttryck, säger Jonatan.

Festivalen pågår under tre dagar, fredag till söndag. Varje kväll visas en långfilm, det blir i tur och ordning: Expedition Sweden, Sverige, Losers från Bulgarien och Paranoid Girls, Spanien.

Lördag och söndag bjuds det på kortfilmsprogram, med ett 30-tal filmer från 20 olika länder från hela världen.

Kortfilmerna beskriver Jonatan som genomgående experimentella, medan långfilmerna präglas mer av en ”striktare dramaturgi”.

På söndag kväll blir det prisutdelning till dels festivalens bästa film, dels bästa film i respektive kategori. Guldkråkan?

Förhoppningen är att festivalen ska vara årligen återkommande.

För mer info om filmfestivalen se: http://hogakusten-filmfestival.com/

Sosua - i Förintelsens skugga

Den som turistar i Dominikanska republiken har stora möjligheter till många rika kulturhistoriska upplevelser.

I huvudstaden Santo Domingo finns världsarvet Ciudad Colonial, de gamla kvarteren, med spännande och skiftande exempel på kolonialarkitektur. Här finns den äldsta katedralen i Amerika, byggt 1512-40 i stram gotik, helt ignorerande renässansen, med en tung anda av kärv och syndatyngd katolicism, med dunkla målningar i de flamländska mästarnas tradition, allt i en så oerhört stark kontrast till den soliga och lättsamma omgivningen.

Vicekungens residens, Alcázar de Colón – det äldsta i Amerika så klart – med sina minutiöst återskapade 1500-talsmiljöer är också värt ett besök.

Men den riktiga pärlan finns på andra sidan ön. Lilla turistorten Sosua vid Atlantkusten ligger en kvart från flygplatsen i Puerto Plata och en knapp mil från surfingparadiset Cabarete. Platsen är idag tyvärr mest känd för sexturism, men i decennieskiftet 1930/40 utspelade sig här något så ovanligt som en lycklig episod i skuggan av Förintelsens annalkande katastrof.

En parentes kan det tyckas, en marginell företeelse, i den tragedins bok som äger rum i Europas förintelseläger, men just därför unik och värd att lyftas fram.

I juli 1938 sammankallades på initiativ av USA:s president Roosevelt en konferens i den franska semesterorten Evian för att diskutera hur man kunde undsätta den allt mer utsatta judiska befolkningen i Tyskland och Österrike. 32 länder var på plats, bland annat Sverige, 33 var inbjudna från början men Italien tackade nej. Vid den tiden accepterade fortfarande nazistregimen att judar fick emigrera, under förutsättning att de överlät sina tillgångar på den tyska staten.

Under konferensen uttryckte alla länder sin starka sympati för de diskriminerade judarna och sin totala ovilja att ta emot dem.

Argumenten var att man redan hade tagit emot så många, USA och Kanada ville ”istället” inrikta sig på sina flyktingkvoter – som man inte fyllde, Holland och Belgien hänvisade till att länderna var tättbefolkade, andra var oroliga för arbetsmarknaden – 30-talskrisen gjorde sig fortfarande gällande, många trodde att en ny emigrationsvåg skulle skapa en ”rasfråga”, vissa var storsinta nog att vilja skydda sin judiska befolkning från faran för antisemitism som de nya flyktingarna kunde orsaka.

En del låter onekligen kusligt välbekant.

Konferensen blev ett praktfiasko som hånades öppet av Hitler.

Men det fanns faktiskt ett undantag i detta monumentala hyckleriets sammankomst.

Det var Dominikanska republiken. Landets bisarre och blodbesudlade diktator Rafael Trujillo erbjöd att ta emot 100 000 judiska flyktingar. Siffran var uppenbarligen tilltagen i överkant, och förmodligen mest avsedd som en markering att Trujillo menade allvar.

Det är inte helt klart vilka motiv Trujillo hade för sitt erbjudande. Troligen handlar det om flera samverkande faktorer. Han var ute efter att bättra på sitt skamfilade rykte efter massakern ett par år tidigare på invandrade haitier, och även hans framfart mot inhemsk opposition. Diktatorn var mån om att stärka sina band med USA, något som också lyckades.

Dessutom fanns det säkerligen rasistiska skäl, genom den tysk-judiska emigrationen strävade Trujillo efter att göra befolkningen i Dominikanska republiken ljusare!

Och slutligen kan han ha påverkats av de allmänna fördomarna om judiskt affärssinne.

Hur som helst, resultatet av Trujillos generösa erbjudande blev att omkring 650 judiska flyktingar kom till Sosua. Det var på den tiden en tämligen öde plats, och området som de hade tilldelats var en övergiven bananplantage.

Varje flyktingfamilj fick drygt 30 hektar mark, tio kor, en mula och en häst. Hela situationen var onekligen en stor utmaning då de judiska emigranterna bestod av välutbildad, urban medelklass, som var avgjort bättre på att citera Goethe än att mjölka kor.

Men de hade just inget val, det fanns ju ingenstans att ta vägen, så det var bara att kavla upp ärmarna och sätta igång. Så småningom kom det lilla samhället att blomstra, mest framgångsrik blev man faktiskt inom mejeribranschen.

Relationerna till lokalbefolkningen var från början goda, och fördjupades med tiden. Det förekom allt fler äktenskap över etniska gränser, vilket hade till konsekvens att en del övergav sina judiska traditioner och assimilerades helt i det nya samhället. Delvis kompenserades det av att åtskilliga ingifta dominikaner konverterade till judendomen.

En kuriositet i sammanhanget är den lilla grupp av tyska emigranter från den fortfarande ekonomiskt och politiskt instabila Förbundsrepubliken som kom till ön i början av 50-talet på jakt efter ett bättre liv. Här fann de ett litet tyskspråkigt samhälle med ett vitalt tyskt kulturliv. Och mötet mellan de två grupperna blev faktiskt oväntat hjärtligt.

Efter kriget minskade den judiska gruppen successivt. Den stora dödsstöten kom med 80-talets turistboom, då markpriserna sköt i höjden, och många valde att sälja, för att sedan dra vidare till framför allt USA, och i viss mån Israel.

Idag lever 25 judiska familjer kvar i Sosua som en integrerad del av det dominikanska samhället.

Kvar finns också den lilla synagogan i trä, och bredvid den ett litet museum, där man kan beskåda en bildkavalkad över det judiska livet i Sosua.

Där kan man också läsa följande inskription: ”Sosua, ett samhälle fött i smärta och framväxt i kärlek, måste i slutändan representera livets ultimata triumf.”

Serier om växande klyftor

Mats Jonsson är serietecknaren vars självbiografiska serier utspelar sig huvudsakligen i ångermanländska Bollstabruk, en liten industriort strax utanför Kramfors. Nu under sommaren har Mats utställning på hemmaplan, i alla fall nästan, det är på Mannaminne i Nordingrå, i hjärtat av Höga kusten.

Mannaminne är ett mycket speciellt ställe, ett friluftsmuseum som är en kulturby, med ett 50-tal hus, dittransporterade eller byggda på plats, från världens alla hörn. I husen finns föremålssamlingar och hålls utställningar och konserter.

Mannaminne skapades av konstnären Anders Åberg, och nyligen hade han och Mats en utställning tillsammans i Stockholm. Två konstnärer från olika generationer som har gjort en motsatt resa, Anders är stockholmaren som flyttade till Ådalen, Mats ångermanlänningen som flydde till storstaden så fort han var klar med gymnasiet.

Utställning på Mannaminne är en utvidgning av de serier som Mats visade upp i Stockholm.

Bildsekvenserna börjar med skylsöndagen i Bollsta och året är 1984. Tidpunkten är inte vald på måfå, men Mats är snabb att påpeka att det har ingenting med Orwell att göra, utan det året hade filmen War Games premiär, och Mats såg den just på biografen i Bollstabruk – jo det fanns en där då!

Men det mest frapperande är ändå hur bilderna sjuder av liv och rörelse, och att det finns så många olika affärer och butiker.

-          Det var den bästa skyltsöndagen i mitt liv, jag minns än den fantastiska stjärnhimlen den kvällen, säger Mats Jonsson.

Han är tillbaka 2015, går samma runda, det är samma stjärnor som glittrar på himlen, men Bollsta är inte sig likt, det är ödsligt och stilla, med gamla hus som spökar. Det enda som är som förr är Bollstasågen – ja den har rent av utvecklats och blomstrar ekonomiskt.

Orten förfaller medan det går bra för sågen, vad är sambandet, finns det något? Och vart tar pengarna vägen?

Som vanligt hos Mats Jonsson går det lilla och det stora, det privata och det politiska, ihop på ett intrikat sätt. Han kontrasterar läget i Bollsta mot utvecklingen i Midsommarkransen där han numera bor, och ställer därmed frågan om inte han själv är en del av problemet.  Det gamla förfallna industriområde där telefonjätten Ericsson en gång i tiden höll till har förvandlats till hippa kvarter för välbeställd medelklass.

Åter ställs den stora frågan: var uppstår välståndet och vart tar det vägen?

Mats menar att det finns en enorm spricka mellan stad och land, som växer hela tiden. Klyftan är lika mycket ekonomisk som kulturell.

-          Globaliseringsprocessen i kombination med internet och billigt flyg har kopplat ihop medelklassen med världen, samtidigt som det har avskärmat den från resten av Sverige. I Stockholm har man dåligt koll på Sverige, och huvudstaden hör mer ihop med andra storstäder i Europa och världen än sitt eget land, säger Mats Jonsson.

Han är orolig att det som en gång var en gemensam offentlighet är på väg att lösas upp. Det är sällan – om någonsin – som medelklassen i Stockholm ser resten av Sverige ”poppa upp”. I förlängningen hotar att nationalstatens kontrakt sägs upp av storstäderna – där makten och pengarna finns.

Mats är rejält arg på kulturmedeklassens bristande insikt om sin egen priviligierade ställning. De serierna som är nya på utställningen på Mannaminne handlar just om det.

Resten av utställningen kompletterar och fördjupar frågeställningen, som i ett kronologiskt kalejdoskop.

Formmässigt fortsätter Mats att utveckla sin säregna expressionistiska stil.

-          Det är den enda stil som jag kan, och jag försöker att maximera den, säger Mats Jonsson.

Han jobbar också med en större verktygslåda, och blandar bild med text, seriestripparna får skiftande former, och han använder olika typsnitt.

Med sina dubbla – och allt som oftast ambivalenta – perspektiv, med ett ben i Ådalen och ett i Stockholm, förskräcks Mats av hur skillnaderna växer och antar allt mer groteska dimensioner.

-          I Midsommarkransen planeras det för en 70 våningar hög skyskrapa, i Bollsta gläds man åt att ett gatukök har rivits, säger Mats.

Mats Jonssons serieskapande har alltid varit politiskt, men oftast på ett ganska lågmält sätt. De nya serierna däremot är mycket mer politiska med tydliga och konkreta ställningstaganden, fränare, mer rakt på, ”mer Agitpropp”, som han själv uttrycker det med ett ironiskt leende.

-          När jag fick barn drabbades jag mer påtagligt av samhällsutvecklingens avogsidor, med privatiseringar och nedskärningar, jag kunde se direkt hur den nyliberala politiken påverkade vardagen, säger Mats.

Samtidigt kom det en våg av politiska serier med bland annat Liv Strömquist och Sara Granér, vilket naturligtvis påverkade och inspirerade.

-          Och det kanske är så nu att man måste skrika högt för att höras, säger Mats.

Utställningens huvuddel är en serie som publicerades för drygt ett år sedan i tidskriften Galago – som Mats för övrigt är redaktör för – och som ska ingå i en kommande bok som planeras till augusti nästa år.

Boken ska bestå av tre delar: en om Midsommarkransen där han bor nu, en om Bollsta där han har sina rötter, och ytterligare en är tänkt som en journalistisk undersökning av problematiken kring stad och land, varför det blev så här och vad kan man göra åt det.

-          Oddsen är manipulerade till storstadens fördel, och jag vill förstå skevheten i systemet, säger Mats Jonsson.

Texten har tidigare publicerats i Flamman.

Louise Hoffsten förtrollade publiken på New Orleans-festivalen

New Orleans-festivalen på Mannaminne fortsätter att vidga sina vyer. Efter att ha gått från tradjazz till New Orleans-jazz, lämnar man nu jazzfållan, och erbjuder publiken ett bredare utbud av New Orleans-orienterad musik. Jazzen är förvisso kvar, även tradjazz, men det blir lika mycket cajun, country i alla dess former och blues. Att döma av publiktillströmningen under helgen uppskattas det nya upplägget.

Det fantastiskt vackra sommarvädret gjorde säkert sitt till också. Det lutade åt publikrekord på fredag med 700-800 besökare, och säkert minst lika många på lördag. Som jämförelse kan nämnas att förra året lockade fredagens program 500 personer och då ansågs det som otroligt många.

Principen för årets program var mycket enkel: publiken skulle under hela festivalen kunna välja mellan jazz eller annan musik. Under fredagen matchades Lena Stompers, Isabella Lundgren och Spicy Advice mot Cajun Blend, Swing Ling Lei, Anders Nilsson och Swing´n Hot Stuff.

Det fanns också band som inte gick att enkelt passa in i någon kategori, som Tom Eddye, med unga musiktalanger från Härnösand. De spelar förvisso New Orleans-jazz också, men mycket av deras musik, med inspiration från bland annat Kuba och Argentina, faller helt utanför ramen.

Vilket egentligen är högst tacknämligt för festivalens uttalade syfte att vara allt mer gränsöverskridande.

Fredagskvällens dragplåster var Doug Seegers, denna udda upptäckt från Jills veranda, som med sin raka och säregna country, med anspråkslös framtoning, uppbackad av ett gediget komp, gjorde en bejublad succé.

Många av banden från fredagen återkom under lördagens program.

'

En ny trevlig bekantskap var John Henry från Piteå, som spelar traditionell country i alla dess former, med vilket ska förstås ett brett register från dixie-vemod till 50- och 60-talens rockcountry, den musik som min amerikanske granne vanvördig brukar benämna ”hästjazz”.

Men kvällens, liksom hela festivalens, absoluta höjdpunkt var Louise Hoffsten.

Hon förtrollade publiken med en själfull blues, som låter känslan i uttrycket få företräde framför styrkan. Allt behöver inte låta högt, inte ens inför en storpublik utomhus.

Hon har också en innerlig röst som har en sällsynt förmåga att skapa stämningar. Rolig är hon också.

Hon lät blå toner stiga upp mot en lika blå himmel, där solen höll på att gå ner i samma takt som atmosfären på Mannaminne fortsatte att gå upp.