Gränsöverskridande möten som imponerar

Månmors gästabud

Bothnia Rhytm Orchestra & Ulvens döttrar

Bothnia Rhytm Orchestra är ett storband med svenska och finska musiker från framför allt Väster- och Österbotten. En av medlemmarna är Örnsköldsviksbördige saxofonisten Peter Nordwall. Ulvens döttrar är en trio bestående av tre systrar från Åland, som sjunger folkmusik med influenser från både öst och väst.

Deras gemensamma skiva Månmors gästabud är en imponerande uppvisning i hur fruktbart det kan bli med gränsöverskridande möten. Det blir en fin blandning av jazz, rock och folkmusik, som skapar ett helt eget sound.

Skickliga professionella musiker, det bjuds på flera härliga solon, med bland annat Peter Nordwall, och sång som verkligen tar vara på rösten som ett instrument.

Ambitiöst om uppväxt i Nazityskland

En värld att vinna

Anna Fröding

Visto förlag

Hur var nazismen möjlig, är en fråga som ofta ställs. Även om Anna Fröding inte har ambitionen att ge något uttömmande svar, lämnar hon ändå ett litet bidrag genom sin skildring av Karls uppväxtår i Tyskland under 1920- och 30-talen.

Karl föds 1919 till en värld där tyskarna lider svårt av nederlagets trauma efter första världskriget, ekonomins sammanbrott och politikens kaos. Hans föräldrar är arbetare och kommunister, de har det fattigt och besvärligt, arbetslöshetens mörka skugga hotar hela tiden, pengarna räcker inte till, barnen får ofta gå hungriga. Samtidigt pågår det en politisk kamp, med våld på gatorna, ständiga trakasserier mot kommunister, och arresteringar.

Det är Karls mamma som i heroisk undanskymdhet, som så ofta var kvinnornas lott, håller ihop familjen. Ända tills nazisterna tar makten 1933.

Också Karl dras med i den kommunistiska ungdomsrörelsen, en verksamhet som blir allt farligare, och vid 16 års ålder hamnar Karl i koncentrationsläger, och där tillbringar han hela sin ungdom. Han överlever, mirakulöst nog, och kommer efter kriget till Sverige.

Det är en levande bildningsroman, men Anna Frödings hjälte skiljer sig åtskilligt från de flesta huvudpersonerna i vår tids individualistiska litteratur. Han är besjälad av ett ideal, kämpar för en bättre värld, i gemenskap med likasinnade.

Titeln ”En värld att vinna” är hämtad ur Kommunistiska manifestet. Frågan är vad Karl vinner och vad han förlorar. Men kampen i sig ger livet mening. Och den upphör inte utan fortsätter att vara nödvändig. För också i det fredliga Sverige flera decennier efter andra världskrigets slut börjar nazismens hydra åter visa sitt otäcka anlete.

Och hur är det möjligt?

Det är en oerhört ambitiöst upplagd roman, med ingående kunskaper i tysk nutidshistoria, vänsterns alla komplicerade turer under den perioden, och inte minst imponerande insikter i tidens vardagsliv.

Det är som en inifrånskildring av en som varit med. Bättre betyg än så kan knappast ges åt en författare.

Romanen är första delen i en planerad trilogi. Det finns all anledning att se fram emot fortsättningen.

Poesifestivalen i Västernorrland förnyar sig

Poesifestivalens final under lördagen bjöd på rejäl förnyelse. Efter att ha trampat i samma spår under flera år vågade arrangörerna i år att experimentera med nya former. Resultatet blev ganska lyckat.

Programmet komprimerades något, vilket gav publiken bättre överblick och större möjlighet att vara med under hela dagen. Istället för bara en programpunkt åt gången fanns det fler att välja på samtidigt. Programmet var dessutom befriande gränsöverskridande, med dans, musik, workshops, föredrag, film och drop in-samtal med litteraturvetare.

Och sist men inte minst skippades i år den stora finalen med alldeles för många poeter som under alldeles för högtidliga former läste alldeles för många dikter alldeles för länge. Det var säkert bra på sin tid, nu var det dags att gå vidare, och all heder åt arrangörerna som vågade ta steget.

Öppen scen fick delvis ny form också, vilket inte var inte ens planerat. Men eftersom listan där hågade poeter skriver upp sig för framträdande var mycket kort, uppmanades publiken att kliva fram och läsa sina alster. Och se där, en efter en reste sig personer ur publiken, det blev ganska många så småningom, de flesta osäkert och blygt, och de framförde en härlig blandning av olika stilar, genrer och även tonarter. Det blev bland annat jazzimprovisationer, sångtexter på engelska, kärleksdikt på arabiska, poem om fred och gud, och en hel föreställning om skilsmässoångest.

Det finns så otroligt mycket levande lyriskt skapande, det skulle behövas fler öppna scener i olika sammanhang.

Årets tema för festivalen var i anknytning till Norrdans 20-årsjubileum ”Ord i rörelse”, med många inslag med och kring dans. Finalen bjöd på en fantastisk vattendiktperformance med Elin Kristoffersson, en mångbottnad dansföreställning under suggestiv tystnad om människans komplicerade förhållande till naturen.

Hon följdes av poeten Aase Berg som läste ur sin senaste diktsamling ”Hackers”. Det handlade om parasiter, hästar och datorer, en poetisk radikalfeminism, listigt subversiv, med Aase Berg vanliga oväntade ordvändningar och dunkla referenser. Men ovanligt klangfullt, med många musikaliska ljudassociationer.

Kvällens andra poet var Leif Holmstrand, skåning med rötter i Sundsvall, som mässade – bokstavligen – fram sina civilisationskritiska dikter. Underhållande och annorlunda.

Underhållande var också den dansanta avslutningen med Lars T. Johansson och hans orkester Någonstans i Sverige som bjöd på en annan sorts poesi.

Samhällskritisk Rigoletto imponerar

Rigoletto är den klarast lysande blomman i den mogne Giuseppe Verdis Treklöver med Trubaduren och La Traviata som de två andra yppersta blomstren. Efter ett mindre krig med censuren fick operan premiär i Venedig 1851 och blev omedelbart en sällan skådad succé. Det påstås att kvällen efter nynnade varenda gondoljär på arior ur operan. Sedan dess har Rigoletto spelats mer eller mindre oavbrutet på all världens scener.

En nyuppsättning av Rigoletto är på samma gång en satsning på ett säkert kort och en chansartad utmaning. Norrlandsoperan klarar balansgången med den äran, här förenas tradition med nyskapande på ett fruktbart sätt.

Handlingens förödande kritik av patriarkalt våld är uppenbar. Redan i inledningen bärs en kvinna in till hertigen som ett djur till ett slaktoffer, ackompanjerat av den mäktige mannens cyniska sång som i sexistisk anda hyllar den hejdlösa konsumismens lov med dess infantiliserade omedelbara behovstillfredsställelse som livets högsta mening. Valfrihet!

Men här finns också ett tydligt klassperspektiv. Även om alla sitter fast i hierarkins hämmande tvångsmönster är det skillnad på folk och folk, en del – ett fåtal – är vinnare, de många är förlorare.

Hovnarrens skenbara frihet straffas på det mest grymma sätt, den sårade och förödmjukade fadern var en känsla som var Verdis egen, och gestaltningen har smärtans alla nyanser av svärta och förtvivlan.

Den enda ljuspunkten i denna ytterst mörka historia är dottern Gilda, men också hennes rena och oskuldsfulla kärlek är omöjlig och hon får betala för den med sitt eget liv.

Linus Fellboms scenografi är kongenial. Inspirerad av Holocaustmonumentet i Berlin går den i intensivt svart, med massiva block som snurrar runt, flyttas fram och tillbaka, bara för åter bilda samma klaustrofobiskt oöverstigliga mur.

Sånginsatserna är blandade. Teresia Bokors Gilda är föreställningens klart lysande stjärna med den rika värmen i sin koloratursopran. Hon drillar fram de mest änglalika toner så den gode Giuseppe ler brett i sin himmel.

Joachim Bäckström gör en imponerande insats som Hertigen med sin fenomenala förmåga att ligga högt hela tiden, även om han är nära att spricka ett par gånger.

Jag var inte lika förtjust i Fredrik Zetterströms Rigoletto. Hans dramatiska agerande är skickligt, men det är för mycket andningsteknik, och för mycket sångteknik över huvudtaget, och alldeles för lite personlighet.

Men det är en föreställning som bär upp sig själv. Den innehåller flera enastående arior, Questa o quella och Caro nome, bara för att nämna ett par mest kända, men det är duetterna som är operans musikaliska motor. Gilda! Mio padre och Hämndduetten mellan Gilda och Rigoletto lyfter operakonsten till helt nya nivåer.

Och direkt efter ariornas aria, La donna é mobile – den som enligt skrönan gondoljärerna gnolade dagen efter urpremiären – kommer en kvartett, fyra röster i fulländad harmoni som frambringar de mest sublima toner som en människa någonsin förmått att skapa.

En fullträff av Norrlandsoperan. Och för oss i Ångermanland ännu en anledning att vara tacksamma för Botniabanan. Föreställningen spelas fram till den 7 november.

Rigoletto av Giuseppe Verdi

Libretto: Francesco Maria Piave, efter ett drama av Victor Hugo

Norrlandsoperan, Umeå, premiär den 1 oktober

Dirigent: Rumon Gamba

Regissör: Kristofer Steen

Scenograf och ljusdesigner: Linus fellbom

Kostym: Behnaz Aram

Norrlandsoperans symfoniorkester

Norrlandsoperans kör

I rollerna:

Rigoletto: Fredrik Zetterström

Gilda: Teresia Bokor

Hertigen: Joachim Bäckström

Sparafucile: Michael Schmidberger

Maddalena: Elisabeth Jansson

Giovanna, Page, Grevinnan: Susanna Levonen

Monterone: Peter Kajlinger

Marullo: Johan Hallsten

Borsa: Fredrik af Klint

Ceprano: Kosma Ranuer

Monterones dotter: Frida Blommé 

Lättillgänglig, berättande konst med lokala motiv

Intresset ökar med kvadraten på avståndet. Det är först när man har lämnat sin hembygd som man inser dess betydelse. Det gäller i varje fall konstnären Helena Sundin, bördig från Käxed utanför Docksta och sedan länge bosatt i Stockholm. Hennes konst präglas av barndomens minnesbilder och är starkt inspirerad av landskapet kring Skuleberget.

Helena är född i Härnösand men flyttade som tioåring till Käxed. Länge stod hennes håg till musiken och hon hade tänkt söka in till Musikhögskolan, men någon gång under gymnasietiden kom hon underfund med att det där med att öva flera timmar om dagen var nog inte hennes melodi. Det blev istället konst, friare och med bildens mer direkta uttryck.

Det blev konststudier i Holland, först i Breda och sedan i Amsterdam, och hon avslutade sin utbildning i Umeå. Hon är också bildlärare, en bra kombination, tycker hon, det blir så ensamt annars.

Det är första gången som hon ställer ut i Kramfors. Hon själv presenterar sin konst som lättillgänglig, med berättande historier, och det är bara att instämma.

Helena Sundin arbetar mycket med blandteknik, akvarell, gouache, akryl. Färgskalan är nedtonad, stämningen eftertänksam. Det är mycket landskap, och inspirationen från Höga kusten är påtaglig. Så gott som alla tavlorna har ett ansikte, oftast ett flickansikte, eller andra gånger personer, flickor, i helfigur, infällda någonstans i bilden.

Det skapar dubbla perspektiv, bilden ses både inifrån och utifrån, och betraktaren blir själv sedd!

Utställningen har titeln ”Mot fyren” och blinkningen mot Virginia Woolf är explicit. Helena Sundins bilder har ett existentiellt tema, och referensen till Woolf skänker det ytterligare en dimension.

Och som hon själv påpekade, utställningen hålls i en lokal intill ett bibliotek, i ett rum för berättelser.

Men det är mer än så. Det finns flera bilder av fyren på Högbonden, och det visar sig att Helenas farmor har levt där under många år. Så knyts samman generationer, platser och teman. Det sker på ett finkänsligt, nästan diskret sätt, utan stora åthävor, med försiktiga penseldrag.

Utställningen i Kramfors konsthall pågår fram till den 7 november, och alla intäkter från försäljningen skänks till SOS-barnbyars katastroffond till hjälp för barn på flykt i Europa.

Jazzstipendium till ung trummis från Härnösand

Onsdag kväll på Metropol bjöd Öbacka Jazz & Blues på förstklassig ung jazzmusik och stipendieutdelning.

Kvällens första band var David Kontra Trio, som nyligen vann jazzfinalen för unga musiker på legendariska Fasching i Stockholm. Trio består av David Kontra på gitarr och Jonathan Eriksson på bas, båda från Sundsvall, och Jakob Bylund från Härnösand på trummor.

Och som av en tillfällighet var det just Jakob Bylund som tilldelades Öbacka jazzstipendium. Det delas ut en gång om året sedan fyra år till en lovande jazzmusiker med rötter i Härnösand som är under 25 år. I motiveringen lägger man framför allt märke till ordvändningen ”mångsidighet och kreativitet”.

Jakob Bylund är 19 år gammal, född och uppvuxen i Härnösand, där han gick ut estetiska linjen vid Härnösands gymnasium.

-          Musik var min grej från tidig barndom, och jag började spela trummor när jag var nio, säger Jakob Bylund.

Jakob har spelat med LUST, Länsungdomsstorbandet som blev svenska mästare 2005 och 2012, där också David Kontra var med, under ledning av Fredrik Norén, något som har betytt mycket för hans utveckling.

Han fastanade tidigt för jazzen, det är en musik där allt kan hända, säger han, spelsättet bygger på kommunikation och det gäller hela tiden att lyssna av sina medspelare.

Det var verkligen en fröjd att lyssna på David Kontra Trio med deras ungdomliga lekfulla spelglädje i kombination med stor musikalisk skicklighet. Jakon Bylunds trumspel är känsligt och fokuserat, han spelar med en självklar auktoritet utan stora åthävor, och hans smidiga övergångar binder ihop låtarna till samspelta helheter.

Jakob har nyligen påbörjat en jazzutbildning vid Skurups folkhögskola, som anses vara en av de bästa skolorna. Han gläds mycket åt Öbackastipendiet och ser det som både uppskattning och stöd och en bra motivering att fortsätta.

Efter avslutade studier planerar han att bli jazzmusiker på heltid.

-          Jag vet att det är svårt, men tror det kommer att gå om jag arbetar hårt. Ingenting är gratis, säger Jakob Bylund.

Onsdagskvällens andra band var Charlotta Burnin´ trio som spelar en gränsöverskridande jazzinspirerad av Made in Sweden, Solar Plexus och Ledd Zeppelin.

Instrument som berättar historier

Om det är kyrkorna som berättar bygdens historia, berättar orglarna kyrkornas historia. Samtidigt som de är sina egna berättelser. Orgelspelen fortsatte på tisdag i Örnsköldsviks kyrka med programmet 17 orglar – 17 berättelser.

Under året har föreningen Vox Humana gjort en rundresa i kommunens kyrkor där man på varje plats har berättat om orgeln och givetvis bjudit på generöst med orgelmusik. Man är snart på upploppet, och innan året är till ända ska man hinna med att besöka 13 kyrkor.

Den aritmetiska misstämningen beror på att det finns kyrkor som har två orglar. De är fyra stycken, och Örnsköldsvik är en av dem. Där finns en mindre kororgel från 1996, byggd av Johannes Menzel från Rö.

Johannes är den som fortfarande sköter om orgeln. Han invandrade en gång i tiden från Tyskland, och det har genom historien traditionellt varit tyskar, och i viss mån även andra kontinentaleuropéer, som har stått för orgelbyggandet i Sverige. Återväxten bland svenska orgelbyggare är tydligen dålig än idag.

Organisten i Arnäs kyrka Sven Edsfors, som är tillika ordförande i Vox Humana, berättade om orgeln och spelade två koraler av Bach. Den ena är förmodligen skrivet av Bachs favoritelev Johann Ludwig Krebs, men tillskrevs rutinmässigt enligt tidens sed mästaren.

Det var spännande att se orgelspel på så nära håll. Man använder lika mycket händer och fötter, det är lite som att spela klaviatur samtidigt som man steppar.

Lilla orgeln i Örnsköldsvik är byggd i klassisk stil från sent 1700- och tidigt 1800-tal. Den kontrasterar mot stora läktarorgeln från 1911 i senromantisk stil. Den renoverades till originalskick hundra år senare, och är ganska unikt, det finns bara tio liknande i hela landet.

Det var hemmaorganisten Niklas Jansson som med några nationalromatiska stycken gav prov på det mäktiga instrumentets enorma klangpalett med hela dess rikedom av färger och nyanser