Den svåra poesin

I svallvågorna efter Poesifestivalen i Västernorrland:

"Om någon skulle fråga mig
vad en dikt är,
skulle jag tveka ett ögonblick.
Och dock vet jag det så väl!"

Jaroslav Seifert (Översättning: Gulli Michanek)

Grattis Günter Grass

Idag fyller Günter Grass år. Det är bara att säga grattis. Ingen personifierar som han det tyska 1900-talets moraliska dilemman och historiska uppgörelser - eller brist på desamma. I sina bästa stunder en lysande författare, i sina sämsta...


Det finns författare som är som årgångsvin, blir bara bättre med åren. En del försvinner bara in i tystnaden, åter andra mal på som vanligt. Och så har vi den lilla skaran som på gamla dar störtdyker i alla avseende, konstnärligt, intellektuellt, moraliskt.

Det blir allt mer uppenbart att Günter Grass tillhör den sistnämnda kategorin. Efter att hans litterära karriär inleddes med en absolut höjdpunkt i form av romanen ”Blecktrumman”, har det gått upp och ner. Sedan kom avslöjandet att han hade ljugit om sin tjänstgöring i Waffen-SS.

Och nu (september 2011) har Grass i en intervju jämfört Förintelsen med behandlingen av tyska krigsfångar, där han bland annat gör det bisarra påståendet att sex miljoner tyskar ”mördades” i sovjetiska läger.

Grass får svar på tal, inte minst i Tyskland

Det senaste litterära beviset på Grass förfall är hans självbiografiska bottennapp ”Lådan”.

Lådan
Günter Grass
Övers: Lars W. Freij
Bonniers, 2011

När fan blir gammal blir han intetsägande. Den snart 84-årige Günter Grass fortsätter att sammanfatta sitt liv med en fortsättning på den självbiografiska ”När man skalar lök”. I den avslöjade han den stora sensationen att han har varit soldat i Waffen-SS, i den nya avslöjar han ingenting, utom möjligen att han håller på att tappa det litterära stinget.

Här finns inte mycket av Grass överdådiga fantasi eller schvungfulla stil. Han låter alla sina barn – och de är många – pladdra på om oväsentligheter, vilket förväntas ge en bild av Pappan, Författaren och Samhällsmedborgaren Grass från tiden efter publiceringen av ”Blecktrumman”. Men det blir bara en kakofoni av röster som aldrig bildar någon helhet, och inte heller belyser något särskilt.

Några romaner skymtar förbi, viktiga politiska händelser antyds, platser skiftar och vi får veta att Grass minsann inte var någon ”vanlig lekpappa”.

Det enda som vagt påminner om den gamle Grass är den mystiska fotografen Marie som dyker upp överallt med sin gamla lådkamera – därav bokens titel. Kameran har efter traumatiska upplevelser under kriget fått en del speciella egenskaper, och det kan här och där bli lite kul. Tyvärr tycks linserna vara skevt inställda, så att alla bilderna blir kvar i lådan.

Allt annat svamlas bort.

Nationalekonom med sinne för humor

Idag har ekonomipriset till Alfred Nobels minne delats ut. Jag brukar inte skriva om det i vanliga fall, det vore som att ta ställning till en tävling i alkemi, men i år sammanfaller dagen för utdelningen av detta udda "Nobelpris" med årsdagen av Kenneth Galbraiths födelsedag. En ren tillfällighet naturligtvis, men visst ser det ändå ut som en tanke.
Galbraith var en amerikansk (dock född i Kanada) nationalekonom. Han var mycket inflytesrik under åtminstone två presidenter – Kennedy och Johnson, och framför allt var han en person med ett stort sinne för humor, ett sällsynt drag bland nationalekonomer annars.

Under en middag var Galbraith bordsgranne med Österrikes kansler Bruno Kreisky. Denne frågade: ”Vad är enligt er förklaringen till Österrikes stora ekonomiska framgångar under efterkrigstiden?” . ”Det är enkelt”, svarade Galbraith, ”alla nationalekonomer har stuckit från landet före kriget”.


Han påstås vara den som myntade uttrycket ” Then the shit hit the fan”, och kunde säga saker som “Den enda funktionen som ekonomiska prognoser har är att få astrologin att verka respektabel.”

Veckan från hyllan 2012-42

Veckan har inte saknat komiska och dramatiska poänger. Ibland var det svårt att veta vilket var vilket. Som när Saudiarabien genomförde en kampanj mot bröstcancer – utan kvinnor. Istället med fyra glada män.

Men det visar nog bara att alla anklagelser mot Saudiarabien om religiös fundamentalism är ingenting annat än ont förtal. Landet styrs uppenbarligen av människor – män givetvis – med stort sinne för humor.

Vem behöver kvinnor när det finns bröst?

Och eftersom de är våra trogna allierade i kampen mot terrorismen och för frihet, demokrati och marknadsekonomi vill jag å det bestämdaste betona att landet har gjort betydande framsteg när det gäller demokratiska rättigheter.

Så länge de inte gäller kvinnor. Och deras bröst. Det har någonting med deras traditioner att göra. Man ska slå vakt om traditioner. Som Bosse Hansson.

Telias vd ska tvingas avgå i förtid. Men det ska han inte alls, meddelar Telia. Hans avgång var planerad för länge, länge sedan, och har absolut ingenting med den senaste tidens anklagelser om mutbrott att göra.

Kul på ett sätt. Men ändå allvar. Det gäller nämligen att motivera grabbens astronomiska fallskärmsavtal.

Aktivister från Greenpeace bröt sig in på Forsmark och Ringhals. Några av dem till och med övernattade där. Säkerheten är inte alls hotad, meddelar respektive kärnkraftsverks talespersoner. Så ock miljöminister Lena Ek.

Centerpartiet har därmed fått sin egen Bagdad-Bob. Ringhals-Lena?

Veckans viktigaste händelse har emellertid varit Nobelpriset i litteratur. I år tilldelades det en kinesisk författare. Jag har tyvärr inte läst honom, men att döma av kommentarer var det nog ett bra val.

Det där med Nobelpriset är inte alldeles oproblematiskt. Här en liten text i ämnet:



Själva idén att tävla i litteratur är inte alldeles okomplicerad och Nobelpriset har genom åren lett till många upprörda diskussioner och åtskilliga kontroverser. Listan på dem som inte har fått priset är imponerande, det räcker att nämna namn som Strindberg, Kafka, Proust, Ibsen och Woolf.

Av dem som har fått priset har två tackat nej, Boris Pasternak (1958) som tvingades därtill av de sovjetiska myndigheterna, och Jean-Paul Sartre (1964) som ansåg att mottagande av priset skulle innebära en oförlåtlig eftergift åt borgarklassen. 24 författare har inte kommit till Stockholm för att hämta sitt pris, och sju har inte velat hålla det brukliga Nobeltalet. Den notoriskt skygge Samuel Beckett (1969) accepterade priset på villkor att han inte behövde hämta det.

En gång har man tilldelat priset postumt. Den svenske poeten och Akademins mångårige sekreterare Karl-Axel Karlfeldt ansåg sig jävig i egenskap av akademiledamot, men 1931 efter sin död kunde han inte längre protestera, och blev därmed Sveriges tredje Nobelpristagare.

Knut Hamsun är bara en i raden av pristagare som har komprometterat sig politiskt. En annan är tyske Gerhart Hauptmann (1912) som stödde Hitler 1933 (han drog dock tillbaka sitt stöd senare).

Nobelpristagarna har det mesta skiftande sociala bakgrund, Bertrand Russell (1950) och Winston Churchill (1953) härstammade från den engelska högaristokratin. Från betydligt enklare omständigheter kom Harry Martinsson, liksom Grazia Deledda (1926) och Albert Camus (1957) vars mödrar var analfabeter. Derek Walcotts (1992) mor- och farföräldrar var slavar!

Två Nobelpristagare bär samma namn men var inte släkt, chilenskan Gabriela Mistral (1945) och fransmannen Frederic Mistral (1904).

Fyra gånger har Nobelpriset delats mellan två författare. F. Mistral – som skrev på provencalska – och spanjoren José Echegaray (egentligen bask) delade på priset 1904, liksom senare danskarna Karl Gjellerup och Henrik Pontoppidan 1917, Nelly Sachs, judinna bosatt i Sverige som skrev på tyska och Josef Samuel Agnon, jude född i Ukraina som då var en del av Österrike-Ungern, senare bosatt i Tyskland och Palestina/Israel, skrev på hebreiska, delade på priset 1966, och sist men inte minst Eyvind Johnsson och Harry Martinsson 1974.

Som framgår är frågan om pristagarnas nationalitet inte alltid alldeles enkel. Irländaren Beckett bodde i Paris, skrev på franska och översatte sedan själv sina verk till engelska. Maurice Maeterlinck (1911) var flamländare, belgisk medborgare, skrev på franska och bodde under lång tid i USA. V.S.Naipaul (2001) är barn till Indienättlingar på Trinidad, bosatt i Storbritannien, och mer engelsk än någon engelsman. Josip Brodsky (1987) rysk jude utvisad ur Sovjet skrev på både ryska och engelska. Och naturligtvis Elias Canetti (1981), jude född i Bulgarien, brittisk medborgare, skrev på tyska, anses tillhöra den österrikiska litteraturtraditionen.

Geografin är inte desto mindre av stor betydelse. Den förste icke-europeiske författaren att få Nobelpriset är R.Tagore (1913), en indier som skrev på bengali. Den förste amerikanen är Sinclair Lewis (1930). Den europeiska dominansen har dock bestått. Det svarta Afrika har bara en pristagare, Wole Soyinka (1986), liksom Australien med Patrik White (1973). Latinamerika har hävdat sig något bättre, men den skeva fördelningen är fortfarande ett problem. Ett tag hade Sverige fler pristagare än Asien, Afrika och Sydamerika tillsammans.

Könsfördelningen är inte ett problem utan en skandal, fortfarande är endast tolv pristagare – av över hundra! – kvinnor. Efter valet av Elfriede Jelinek, Doris Lessing, och Herta Müller under 2000-talet har Akademin haft chansen att under de kommande åren rätta till balansen ytterligare. Hittills har de inte tagit den.

Gemenskapens arbetarpalats

Den 12 oktober 1930 invigde Wiens socialistiske borgmästare Karl Seitz Karl-Marx-Hof. Det var ett gigantiskt bostadshus, som var avsett för mer än bara boende. Där skulle finnas daghem, tvättstugor, bibliotek, affärer och andra gemensamhetsutrymmen. Det skulle också vara omgivet av generöst tilltagna grönområden.
Ett sådant hus kallades för Gemeindebau, och ingick i det bostadsprogram som kallades för Arbeiterhof, alltså arbetarslott, som pågick i Wien mellan 1920 och 1934.
Allting var inte bättre förr, men vissa saker...

Nobelpristagare från landet som icke är

Den 9 oktober är ett av dessa märkliga datum: 1906 föddes Leopold Senghor, 1940 John Lennon, 1967 dödades Che Guevara, 2004 dog Jacques Derrida, och sist men inte minst föddes denna dag 1892 Ivo Andric.
Han är Nobelpristagaren från landet som inte längre finns, och förtjänar ett par ords uppmärksamhet.

1961 tilldelas Nobelpriset i litteratur Ivo Andric, den ende jugoslaven hittills. Motiveringen löd: ”för den episka kraft varmed han gestaltat motiv och öden ur sitt lands historia”. Mest känd är Andrics roman ”Bron över Drina”.


Själva bron finns ju där, den anses dessutom som den osmanska monumentalarkitekturens och civila ingenjörskonstens höjdpunkt. Men den kan också ses symboliskt. Romanen är en färgsprakande väv som på ett mustigt och pulserande sätt beskriver folklivet i Bosnien under det ottomanska riket, och senare i den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin. Den är ett förnämligt uttryck för den smältdegel av Bosniens alla nationaliteter, deras kulturer, likheter, skillnader, samvaro och konflikter, och som i våra dagar har förvandlats till en häxkittel av brodermord. ”Bron över Drina” är en nyckel för att förstå Bosnien av igår och av idag.

Ivo Andrics ställning i hans hemland (hemländer) är paradoxal och motsägelsefull. Alla, det vill säga bosnierna, kroaterna och serberna, gör anspråk på honom, han var trots allt en stor författare, född i Bosnien, som han skrev mest om, av kroatiska katolska föräldrar, bodde större delen av sitt liv i Serbien (alltså den serbiska delen av Jugoslavien), och skrev på den serbiska varianten av serbokroatiska.

Samtidigt tar alla häftigt och bestämt avstånd av hans starka övertygelse om och strävan efter sydslavisk – jugoslavisk! – enighet. Ivo Andric är utan tvekan en författare för vår tid.

Sagan om det lilla hotellet

En berättelse om ett hotells tragiska undergång. Lyckligtvis har den ingenting med verkligheten att göra, utan utspelar sig helt och hållet i sagans förtrollade värld.

Det var en gång ett hotell. Det låg inte centralt men inte heller så långt bort från allting. Det var inte stort, men man kunde inte säga att det var alldeles litet. Standarden var inte så bra, det var ganska nergånget och slitet, och i behov av renovering både här och där, men ändå fungerade det mesta, och man behövde inte skämmas för det. Beläggningen var ganska låg, och framför allt sjunkande, men faktiskt inte så helt jättedålig.


Hotellets direktör, han hade ett vanligt namn, ska vi säga att han hette Andersson, hotelldirektör Andersson, var kanske ingen stor stjärna inom sin bransch, men han hade en lång och gedigen erfarenhet, han arbetade hårt och ville verkligen göra sitt bästa.

Direktör Andersson ägde sitt lilla hotell och kunde bestämma allting själv där. I varje fall nästan, för att hotellet var med i en kedja, vilket var alldeles nödvändigt för affärerna. Och Kedjan ställde vissa krav, som gjorde att direktör Andersson trots att han kunde bestämma allting själv, bestämde ganska lite. Kedjan krävde ovillkorligen att hotellets budget skulle vara i balans, och helst lämna ett överskott på si så där ett par procent. Annars skulle lilla hotellet inte få ta del av Kedjans marknadsföring, utjämningsbidrag, lokaliseringsstöd och andra förmåner som var helt nödvändiga för lilla hotellets fortsatta framgångsrika affärsverksamhet. Och om direktör Andersson misskötte sig alldeles så skulle Kedjan komma och tvångsförvalta hans lilla hotell, det fanns det en särskild paragraf för.

”Men hur ska det gå till?” frågade direktör Andersson de som satt i styrelsen för Kedjan.

”Man måste tänka modernt, Andersson”, svarade de, ”det handlar om successful management”. De använde alltid mycket utrikiska ord. ”Effektivisera, rationalisera, och framför allt slimma.” ”Vad heter det?” frågade Andersson.

”Men för helvete karln”, de moderna affärsmänniskorna var ingalunda främmande för kraftuttryck, ”slimma! Slimma organisationen, slimma leveranserna, slimma lagerhållningen, slimma cashflödet. Slimma!”

Direktör Andersson gick hem och slog i alla ordböcker han hade. Slimma betydde ungefär det samma som att göra mager, och översatt till vanlig svenska måste han börja spara.

Sagt och gjort. Direktör Andersson gjorde sig av med sin receptionspersonal, minskade på öppettiderna, och satt själv i receptionen. Han avskedade hela städpersonalen, och anställde en kvinna från ett afrikanskt land med ett namn som inte gick att uttala. Hon utförde ensam samma arbete som fyra personer skötte tidigare, och det till en minsta möjliga lön. Direktör Andersson tröstade sitt samvete med att hon säkert tjänade mycket mer än vad hon skulle kunna göra i sitt afrikanska hemland.

Också vaktmästaren fick gå. I stället fick man ringa en jourfirma vid akuta fall. Tyvärr blev de allt fler.

Direktör Andersson slimmade vidare, och tyckte att det gick riktigt bra. Vad som däremot inte gick så bra var det lilla hotellets beläggning, som befann sig i fritt fall. Gamla gäster kom inte tillbaka, nya var svåra att locka till sig.

Och medan direktör Andersson funderade på vad som kunde göras, mullrade det hotfullt från Kedjans huvudkontor. ”Överskriden budget, inte uppnått sparmål, dalt, slöseri och ineffektivitet, hur länge ska ni leva över era tillgångar?”

Nu var goda råd dyra. Direktör Andersson satt hela dagen och funderade. Han kunde inte somna, och satt också uppe hela natten. Tittade genom räkenskaperna, bokföringen för de sista fem åren, kontoutdragen, fakturor, ja allt som kunde hjälpa honom att komma på hur han skulle kunna spara ytterligare.

När natten övergick i dag och solen tittade blygt fram kom han på det. Allt var redan slimmat, den enda utgift av betydelse som fanns kvar var telefonräkningen. Han sträckte på sig, grep telefonluren och ringde till telefonbolaget. Där var de en smula förvånade över att han ville säga upp sitt telefonabonnemang, sanningen att säga var det otroligt mycket förvånade.

- Men, du skämtar väl, inte kan du väl stänga telefonväxeln. Hur ska då…

”Jag skämtar aldrig om allvarliga saker”, svarade direktör Andersson förnärmat. ”Successful management. Effektivisera, rationalisera, och framför allt slimma. ”

Han bekräftade uppsägningen. Det blev så förunderligt tyst, och han undrade om inte tystnad i själva verket var ingenting annat än slimmat oväsen. Han slog bort tanken som oväsentlig. Allt kändes bra, han var tillfreds med sig själv. Sparmålen var uppnådda, budgeten var i hamn, ingen tvångsförvaltning hotade längre.

Jag mötte direktör Andersson flera år senare. Det var på Frälsningsarméns soppkök, och han var inte direktör längre, bara Andersson. Nej, han ångrade ingenting, sa han. Utom möjligen att han skulle ha gått med småföretagarnas A-kassa.

”Men du vet”, sa han medan han glupskt högg in på maten, ”ersättningsnivåerna är nu så låga, så det spelar egentligen ingen roll. Jag klarar mig fint på det sociala.”