Direktrapport från katastrofens tid

 

Oppermanns
Lion Feuchtwanger
Övers: Karl Fägersten
Nilsson förlag/Absint

 

Lion Feuchtwangers roman ”Oppermanns” publicerades redan i slutet av 1933, alltså samma år som Hitler och nazistpartiet tog makten i Tyskland. Romanen är därför ett levande ögonvittnesbörd av en skarpsinnig iakttagare som finns på plats medan det som han skildrar pågår som bäst. Eller som värst snarare.

Handlingen börjar någon gång i november 1932 och sträcker sig ungefär ett halvår framåt i tiden.

Den första tiden andas en hel del optimism. Nazistpartiet har backat stort i valet, många initierade bedömare tror att de är slut, deras roll är överspelad, demokratin kommer att segra. Det kommer som en chock när Hitler utses till rikskansler, men inte ens det väcker större farhågor. Förutom den österrikiske gaphalsen har NSDAP blott två ministerposter, och alla räknar man att extremisterna enkelt kan kontrolleras av högern.

Det kan möjligen vara ett världsrekord i självbedrägeri.

För oss nutida läsare som sitter med facit är det fullständigt häpnadsväckande, hur kunde de vara så naiva och så länge sitta still i båten, trots att det inte saknades varningstecken och röster som påtalade faran?

Men kanske det ändå inte är särskilt överraskande. Det bildade medelklassen, inte minst de med judisk härkomst, resonerar rationellt och logiskt, medan motståndaren beter sig synnerligen irrationellt och styrs av en egen logik.

Bröderna Oppermann och deras gelikar är hederliga och ärliga, nazisterna spelar fult. Demokraterna tror på det tyska folkets andliga styrka och den tyska kulturens motståndskraft mot barbariet. Det visar sig att en och samma person kan mycket väl både lyssna på Beethoven och tortera politiska motståndare.

Bildade borgare må göra sig lustiga över nazisternas torftiga vokabulär och Hitlers grammatikaliska vurpor, skrattet fastnar snart i halsen.

Stora delar av folket dras med i den nationalistiska yran och Führerkulten. De som inte gör det skräms enkelt till tystnad. Utlandet bryr sig inte, om det rent av inte applåderar nazisternas verkliga eller inbillade framgångar.

De judar som känner sig som tyskar och identifierar sig starkt med landet, och därför tror sig vara oumbärliga för Tyskland överskattar paradoxalt nog sin egen betydelse och styrka, framför allt underskattar de nazisternas irrationella hat och beslutsamhet.

Med små steg som kombinerar politisk list med brutalt våld har Hitler och nazisterna manövrerat sig fram till en odiskutabel maktposition, och väl där raserar de i ilfart Weimarrepubliken och etablerar en hänsynslös nazistisk diktatur. Och vi vet vad som väntar snart.

Vi som vet vad som hände sedan kan inte heller undra över huvudpersonernas öde? Hur många hann sätta sig i säkerhet och undgå döden i nazisternas dödsläger?

Bokens protagonister är förstås välbärgad övre medelklass, med finansiella medel och ett brett kontaktnät, även utomlands, som kunde göra det möjligt för dem att lämna Tyskland och finna en fristad i ett annat land. Så var inte fallet för de mindre bemedlade.

Feuchtwangers roman är inget litterärt mästerverk, långt därifrån. Många uttryck och vändningar känns mycket mossbelupna, karaktärerna är ganska tillrättalagda, det flyttas mycket text. Men det är länge bra nerv i berättelsen, men framför allt är det ett oumbärligt tidsdokument och en nödvändig påminnelse om faran med nynazism, men också en aggressiv nationalism och populistiska krav på hårda tag.

Det gäller inte minst i våra dagar. Hur kommer vår egen samtid att bedömas i framtiden? Kommer de också att häpna och förundras över vår godtrogenhet?

Romanen består av tre delar: Igår, idag och imorgon. Andra delen inleds med ett Nietzschecitat: ”Tyskarna har den kulturvidrigaste sjukdom och oförnuft som tänkas kan på sitt samvete: nationalismen, denna névrose nationale av vilken Europa lider; de har berövat Europa dess mening och förnuft.”

Nietzsche har naturligtvis fel, det är långt ifrån bara tyskarna som lider av denna ”kulturvidrigaste sjukdom”, den är mycket utbredd i stora delar av världen, där den mycket riktigt har berövat oss ”dess mening och förnuft”.

Vardagsnazism under tredje rikets sista dagar

 

Allt förgäves
Walter Kempowski
Övers: Rebecka Kärde
Albert Bonniers Förlag

Det är vintern 1945. På det lilla godset någonstans i Ostpreussen känner man stark ovisshet. Kanonmullret kommer allt närmare, förtvivlade flyktingar undan de framryckande ryska arméerna anländer i allt större skaror, ryktesspridningen tilltar för var dag. Genom skildringen av att antal människoöden fångar den tyske författaren Walter Kempowski hela vidden av det nazistiska Tyskland fullständiga katastrof. Och de så kallade vanliga människornas totala oförmåga att inse vad som håller på att ske.

Visst förstår man att kriget går dåligt, men ingen kan ta till sig tanken om ett definitivt nederlag, det kommer säkert att vända, och även om man tvingas fly nu tvivlar ingen på att de ska återvända snart.” Führern var väl ändå det sista bålverket?”

Så blev förstås inte. Ostpreussen tillföll efter kriget Polen, numera ett populärt semesterområde, jag har själv tillbringat åtskilliga somrar där. En kuststräcka med staden Kaliningrad, forna tiders Königsberg, kom att tillhöra Sovjet, numera Ryssland.

Herrn i huset är liksom alla andra inkallad, och ägnar sig åt den till synes föga krigiska uppgiften att säkra försörjningen i Tyskland, man vill till varje pris undvika den katastrofala bristsituationen från förra kriget. I klartext betyder det att han plundrar ockuperade länder på allt som går att stjäla.

Under en permission berättar han för frun, eller rättare sagt antyder, om hemska saker som händer där i öst…med det är bäst att inte tala om det!

Arbetet på den lilla orten sköts huvudsakligen av tvångsarbetare och krigsfångar. De betraktas givetvis som mindervärdiga, opålitliga, tjuvaktiga och i avsaknad av kultur. Judar är ”smutsiga spyflugor och förbrytarpack”, och i samtal som man för viskande är alla oroliga att de ska hämnas, alla förstår för vad utan att det sägs rakt ut.

Det är vardagsnazism bortom partidagar, pompösa tal, diskriminerande lagstiftning och folkmord.

Frun i huset har inte tappat alla begrepp om medkänsla och anständighet, vilket leder till fatala konsekvenser för henne. Medan det nazistiska tusenårsriket rasar ihop fortsätter förtryckarapparaten sitt mordiska värv. In i det sista jagar man verkliga eller inbillade fiender.

Med ett expressionistiskt stackato skildrar Kempowski nazismens sista dödsryckningar, det slutliga förfallet i ett avlägset hörn av tredje riket. Det blir som en prisma som belyser nazismens själva väsen.

En nödvändig bok.

Grattis Günter Grass

Idag fyller Günter Grass år. Det är bara att säga grattis. Ingen personifierar som han det tyska 1900-talets moraliska dilemman och historiska uppgörelser - eller brist på desamma. I sina bästa stunder en lysande författare, i sina sämsta...


Det finns författare som är som årgångsvin, blir bara bättre med åren. En del försvinner bara in i tystnaden, åter andra mal på som vanligt. Och så har vi den lilla skaran som på gamla dar störtdyker i alla avseende, konstnärligt, intellektuellt, moraliskt.

Det blir allt mer uppenbart att Günter Grass tillhör den sistnämnda kategorin. Efter att hans litterära karriär inleddes med en absolut höjdpunkt i form av romanen ”Blecktrumman”, har det gått upp och ner. Sedan kom avslöjandet att han hade ljugit om sin tjänstgöring i Waffen-SS.

Och nu (september 2011) har Grass i en intervju jämfört Förintelsen med behandlingen av tyska krigsfångar, där han bland annat gör det bisarra påståendet att sex miljoner tyskar ”mördades” i sovjetiska läger.

Grass får svar på tal, inte minst i Tyskland

Det senaste litterära beviset på Grass förfall är hans självbiografiska bottennapp ”Lådan”.

Lådan
Günter Grass
Övers: Lars W. Freij
Bonniers, 2011

När fan blir gammal blir han intetsägande. Den snart 84-årige Günter Grass fortsätter att sammanfatta sitt liv med en fortsättning på den självbiografiska ”När man skalar lök”. I den avslöjade han den stora sensationen att han har varit soldat i Waffen-SS, i den nya avslöjar han ingenting, utom möjligen att han håller på att tappa det litterära stinget.

Här finns inte mycket av Grass överdådiga fantasi eller schvungfulla stil. Han låter alla sina barn – och de är många – pladdra på om oväsentligheter, vilket förväntas ge en bild av Pappan, Författaren och Samhällsmedborgaren Grass från tiden efter publiceringen av ”Blecktrumman”. Men det blir bara en kakofoni av röster som aldrig bildar någon helhet, och inte heller belyser något särskilt.

Några romaner skymtar förbi, viktiga politiska händelser antyds, platser skiftar och vi får veta att Grass minsann inte var någon ”vanlig lekpappa”.

Det enda som vagt påminner om den gamle Grass är den mystiska fotografen Marie som dyker upp överallt med sin gamla lådkamera – därav bokens titel. Kameran har efter traumatiska upplevelser under kriget fått en del speciella egenskaper, och det kan här och där bli lite kul. Tyvärr tycks linserna vara skevt inställda, så att alla bilderna blir kvar i lådan.

Allt annat svamlas bort.

Vilda västern - på tyska

Han är Tysklands mest sålda författare genom tiderna. Bland hans beundrare fanns både Albert Einstein och Adolf Hitler. Den 30 mars var det 100 år sedan Karl May gick bort.

Han började sin bana som småkriminell. Det var i fängelset han kom på att han ville bli författare. Men tvärtemot vad myten påstår skrev han inte sina böcker i fängelset, utan först efter frigivningen från fyra år på straffanstalt. Sant är däremot att han hade aldrig besökt alla de exotiska platser där hans romaner utspelar sig.

Exotiska var de: Vilda Västern, Orienten, Mellanöstern. Mest känd är förmodligen May för sina romaner om apachehövdingen Winnetou och hans vite vän Old Shatterhand.

Jag minns än i dag, mer än 40 år senare, hur jag andlöst plöjde genom Karl Mays romaner från pärm till pärm, och drömde om att bli som Winnetou.

May själv föredrog Old Shatterhand, med vilken han identifierade sig på ett nästan schizofrent sätt. Han poserade gärna på bild utklädd till vad som skulle föreställa denne Vilda Västern-riddare, och hemma på dörren satt det en skylt Karl May kallad Old Shatterhand.

Karl May har anförts som ett bevis på reinkarnation, i den meningen att han lyckas återskapa mycket troget en miljö där han aldrig varit i detta liv, vilket skulle bevisa att han var där i ett tidigare liv. Dessvärre är det snarare tvärtom, eftersom Mays beskrivningar av Vilda Västern har föga med verkligheten att göra. Där­emot kanske de tilltalar vår uppfattning av hur den borde vara.

Romanernas Winnetou är en uppföljning av romantikens bild av den ädle vilden. Old Shatterhand är uppfylld av kristna dygder. Han slår visserligen hårt – därav namnet – men högst ogärna och bara när han är så illa tvungen. Dessutom är han av tyskt ursprung, vilket var vanligt för Karl Mays hjältar, och uppskattades mycket i det wilhelmins­ka Tyskland.

Romanerna uttrycker stark sympati för indianerna, som ses som offer för de vita bosättarnas löftesbrott och svekfulla ränker. En positiv bild av ursprungsbefolkningen återkommer för övrigt Karl Mays andra romaner. Idag läser vi säkert hans skildringar som ganska stereo­typa och fulla av schabloner, men för sin tid var de nog så progressiva och väckte en smärre sensation.

Hur dessa kristet-romantiska personligheter skapade av en pacifistisk småtjuv till författare kunde finna en beundrare i Adolf Hitler förblir en gåta. Det bevisar nog bara att ingen är gjuten i ett stycke, inte ens Hitler. Och kanske, kanske, att litteraturen är en kraft som förmår att ta fram det bästa i oss.