Romskt från Näsåker på jubilerande Svanö

Svanö Kulturförening fyller 25 år, och man firar jubileumsåret med ett starkt program. På lördag kväll gästades Svanö Folkets hus av Mustat Silmät, en grupp från Näsåker som spelar finsk-romsk musik.

Det började 1986 när ett gäng inflyttade och besjälade av en ”nybyggaranda” efterfrågade ett annat kulturutbud än dåtidens Kramfors kunde erbjuda.

- Vi ville ha något annat än Lasse Lönndahl på Parken, säger Inga-Britt Sparring, som var med ända från början.

Mycket viktigt för föreningens verksamhet var tillgången till Folkets hus, en levande mötesplats på ön. I-B Sparring vill också lyfta fram den betydelse som ABF:s Rolf Eriksson hade.

- Han tog emot oss nykomlingar med öppen famn, och sa ja till i stort sett alla våra förslag.

Föreningen fick bra respons från början. I-B Sparring tror att det delvis berodde på att det då bodde fler människor på Svanö, delvis gav närheten till Sandöskolans dåvarande u-landsutbildning ett bra tillskott av potentiella besökare.

Tittar man på programmet från premiäråret är det svårt att inte imponeras. Teater av högsta kvalitet, filmvisningar, konst, musik, fester och danskvällar. Det finns mycket minnesvärt från de gångna åren, men en konsert med Ahmadu Jarr har lämnat de starkaste avtrycken.

- Det var jättemycket folk, hela lokalen gungade, vi trodde inte att golvet skulle hålla, säger I-B.

Föreningens verksamhet har haft en inriktning mot världsmusik, och lördagens konsert var helt i linje med det. Mustat Silmät betyder ”svarta ögon”, en melodi som är mest känd som rysk folkmusik, men är i själva verket en zigenarromans från början. Gruppen framförde mest romsk musik från Finland, men också några finska sånger, dock med svensk text. Det var mycket hjärta och smärta, och alla låtar, också de glada, gick i moll, frejdigt framförda av gruppen från Näsåker
.
Nästa program på Svanö är en Vysotskijkonsert med Dan Fägerquist på söndag.
Operaföreställningen med gruppen ConVoce som planerades till maj är tyvärr flyttad till hösten.

Veckan från hyllan 11

I början av veckan kunde vi läsa om en björn som anföll en pojke. Det var ren desinformation. I själva verket var det precis tvärtom. Björnen låg och sov när ett gäng pojkar kom åkandes på skidor där de definitivt inte borde.

Björnen väcktes, vilket man ska som bekant inte göra, och när en av pojkarna körde rakt över skallen på nallen, surnade hon till på riktigt, drog ner grabben i idet, bet honom, måttade in ett par rejäla slag och drog iväg från eländet.

Jag klandrar inte henne, jag skulle ta mig fan ha gjort likadant.
Tyvärr blev det tre små björnungar kvar i idet. Beslutet att vänta på björnmamman innan man gjorde något var väl klokt, chansen var säkert stor att hon skulle komma tillbaka. Men varför avlivades de små sedan, trots att Orsa björnpark var beredd att ta emot dem, och enligt flera experter skulle det vara möjligt att transportera dem fram till parken även om de var i dåligt skick? Luktar byråkratiskt själlöst krångel och tröghet lång väg. Synd på de små.

Hela händelsen får mig att tänka på "Djungelboken". Kiplings bok alltså, inte den filmatiserade Disneysmeten. Trots sin moraliserande ton förmedlar "Djungelboken" en bred kunskap om djurens värld, och en djup känsla av både respekt och förundran. Att människor framställs i tämligen ofördelaktigt dager är bara logiskt.

Kipling är annars mest känd som det brittiska imperiets främste skald och besjungare. Men visste ni att han också arbetade för den brittiska krigspropagandan under första världskriget?
Här en text i ämnet från 2005:

Rudyard Kipling var en man med många strängar på sin litterära lyra: sin tids mest läste engelske författare, imperiets hovskald, Nobelpristagare (1907), skapare av en de mest populära barnböckerna någonsin. Dessutom tycks han ha arbetat i den brittiska krigspropagandans tjänst under första världskriget. Det finns egentligen ingenting förvånande i det, många intellektuella har genom historien vässat sina pennor i maktens tjänst. Vad beträffar första världskriget läs gärna Svante Nordins "Filosofernas krig" (Nya Doxa 1998).

I Times Literary Supplement (13/1-2005) publicerades, tydligen för första gången, ett PM som Kipling har skrivit till lord Beaverbrook, chefen för informationsministeriet. Problemet som behandlas i skrivelsen är att de anställda i fabriker som tillverkar vapen, flygplan och andra krigsförnödenheter inte förstår användningen för och nyttan av det de producerar. "Okunnighet och misstänksamhet är ett bekymmer som utnyttjas." Lösningen är informationskampanjer främst med hjälp av filmer, och dessutom föreläsningar, helst av personer utan direkt regeringsanknytning.

Det som är lite anmärkningsvärt i Kiplings aktstycke är frånvaron av förslag till "upplysningsåtgärder" medelst det skriva ordet, något som borde falla sig naturligt för en författare. Det öppnar onekligen mycket intressanta perspektiv på vilka medier lämpar sig bäst för propaganda, och vilka som inbjuder till kritisk eftertanke.

Vid poolkanten

Hälsar på min far som på gamla dagar har blivit Floridapensionär utanför West Palm Beach. Här ser man med all önskvärd tydlighet hur sol och semester har färg. Alla som ligger vid poolen är vita, ingen är svart, det är däremot flera av dem som arbetar där.

Den behagliga tillvaron har också språk och etnicitet. De vid poolen talar engelska, de som arbetar, och inte är svarta, talar spanska och kommer från Centralamerika.

Och jag kan höra Maud Olofsson mästra: ”Det är ingen mänsklig rättighet att ligga vid poolen”. Nej, de som ligger där är förstås smarta och företagsamma medan de som sköter ruljansen runt om är dumma och oföretagsamma.

Och en hel kör borgerliga röster mässar: ”Det är i alla fall bättre att de har ett jobb”.

Ja, det är definitivt bättre för dem vid poolen.

Kulturtorget vecka 13

1. Det är första april i dag. Något bra kulturellt aprilskämt du vill lura läsarna med?

Kulturministern talar ut: Kultur är viktigt!

2. Astrid Lindgren Memorial Award gick i år till Shaun Tan. Stärks barn och ungdomslitteraturen av priset?

Jag kan inte mycket om barnlitteratur, och Shaun Tan är tyvärr ett okänt namn för mig. Men det är roligt att priset går till en visuell berättare, och att döma av kommentarerna är det ett modigt och kontroversiellt val. Självklart skänker en stor prissumma och Astrid Lindgrens strålglans en särskild prestige åt barn- och ungdomslitteraturen. Kanske så småningom så pass mycket att den kan bemötas på samma villkor som den så kallade vuxenlitteraturen.

3. Kan snaps vara kultur? Torgny Lindgrens roman ”Norrlands akvavit” – spelas på lördag som teater i Örnsköldsvik – beskriver Norrlands akvavit som ett kulturarv. Nya s-ledaren Juholt skämtade om att Sverige sålt ut snapsen Skåne till Finland och ansåg uppenbart att den var ett svenskt kulturarv.

Det är klart att dryckesvanorna är en del av ett kulturmönster. Och i Sverige är det särskilt tydligt då allt som har med alkohol att göra är så traumatiserat. Jag har alltid misstänkt att alla dessa sånghäften som regelmässigt delas ut i samband med diverse kräftskivor och andra fester är just ett medel att förvandla tillfället till något finare - man kan inte bara supa, det gäller att göra kultur av det också.

Fortsatt oro vid stormöte

Debattens vågor fortsätter att gå höga om placeringen av ambulansen mellan Kramfors och Ullånger. Centerpartiet bjöd in till stormöte om saken i Centrumhuset i Ullånger igår kväll.

- Det är viktigt att det blir så bra som möjligt för kommuninvånarna, och att alla kan känna sig trygga, sa Birgitta Widerberg.
- Det är också mycket viktigt att alla parter får komma till tals.


Ansvariga politiker, tjänstemän och anställda fanns på plats. I panelen som informerade och besvarade frågor satt kommunchefen i Kramfors Peter Carlstedt, landstingsrådet Hans Hedlund (C), Lars Norberg från ambulanssjukvården, flankerad av ambulansföraren och sjuksköterskan Lennart Fahlén, och chefen för vårdcentralen i Ullånger Margareta Sundberg Westin.

Mötet började med att bakgrunden till dagens situation skissades av de ansvariga. Kraven på ambulanssjukvårdens kompetens har skärpts under de senaste 10-15 åren, samtidigt har en ny arbetstidslag tillkommit som har gjort verksamheten betydligt dyrare, utan att organisationen har fått motsvarande resurser. Den relativt låga utnyttjande graden i kombination med krav på större effektivitet har lett till behovet av en ny organisation.

Redan 2003 inleddes samverkan mellan ambulanssjukvården, primärvården och kommunerna. De nya kraven på ambulanspersonalen har resulterat i nödvändigheten av större flexibilitet och effektivitet. De flesta platserna inom primärvården finns inom Kramfors-, Bollsta- och Nylandsområden, och då efterfrågan där är som störst på eftermiddagar och tidiga kvällar, beslutades att den ambulans som tidigare har varit placerad dygnet runt i Ullånger skulle nu utgå från Kramfors mellan klockan 16 och 22.

Detta har väckt en stor oro bland de boende i Ullånger och övriga Höga Kusten-området. I frågestunden som följde var det flera personer som uttryckte tvivel på att ambulansen verkligen skulle hinna fram inom 30 minuter i 95 procent av fallen, som det är tänkt. Det påpekades att i fråga om patienter med hjärtbesvär är tiden en avgörande faktor, och åtminstone en person, Bengt Johansson, berättade om egna erfarenheter i samband med hjärtproblem då väntetiden uppgick till minst 45-50 minuter.

Det framhölls också att sommartid ökade befolkningen i Höga Kusten avsevärt, och att det krävdes då större resurser, något som de ambulansansvariga sa sig inte märka av i sin verksamhet.

Trots att frågorna besvarades mycket utförligt var det påtagligt att det fortfarande finns en stor oro och en känsla av bristande trygghet bland många boende i Höga Kusten.

Inte tillräckligt flexibelt

Finansminister Anders Borg vill sänka ingångslöner för ungdomar inom vård och omsorg. Tidigare har Centerpartiet framfört liknande förslag. Dags att löpa linan ut:

Det finns en sak jag inte förstår i centerns förslag om mer flexibla anställningsformer för ungdomar.

Allting har ju stötts och blötts, argument för och emot har uttryckts med stor hetta, det har till och med kastats stenar in genom fönster. Så allting är hur klart som helst, utom en sak. Varför bara ungdomar?

Det finns en stor grupp till som har påtagligt svårt att komma in på arbetsmarknaden, och det är invandrare. Varför kan inte de anställas så där lite flexibelt? Åtminstone de utomnordiska. Och egentligen bara de utomeuropeiska. Varför vill inte Maud Olofsson och centerpartiet göra det lättare för DEM att komma ut i arbetslivet?

Jag har funderat och funderat, och jag kommer inte på någonting. Utom att det då skulle kallas för apartheid.

Jag hatar telefonförsäljare

Ger igen för alla gånger som de har stört med denna lilla berättelse från 2006:

Jag hatar telefonsäljare. Intet ont anande lyfter man på telefonluren och istället för någon av mina döttrar eller en god vän är det någon fjäskande, servil typ som försöker kränga på mig något som jag inte behöver. Något som jag faktiskt inte ens visste att det existerar. Fjäsktypen anstränger sig dessutom att tala någon slags norrländsk dialekt trots att det är helt uppenbart att han är född någonstans inom tullarna. Och dum som man är, väluppfostrad heter det visst, ber man dem inte att dra åt helvete och slänger på luren, nej då, det passar sig inte, utan man lyssnar artigt på hans välinrepeterade ramsa för att därefter påbörja det föga dialektiska meningsutbytet där man säger att nej tack jag behöver inte, och han envisas och jag säger nej tack jag behöver inte, och så där håller vi på tills någon ger upp. På senare år har det blivit lite bättre, och det är inte lika ofta jag som kapitulerar.
Ibland hamnar man i situationer som gör att man kan uppbringa inte bara en gnutta förståelse utan rent av en hel del sympati för vem som helst, till och med en telefonförsäljare.

Norrländska litteratursällskapet har fått möjlighet att trycka en extra upplaga av Provins och skicka den utan kostnad till intresserade läsare. Styrelsen tyckte att olika skrivarskolor skulle vara lämpligast att bearbeta och jag fick det hedersamma uppdraget.

Inga problem, så klart, det var bara att kolla på Internet, ta kontakt och ge den ett erbjudande de inte kunde motstå. Jag säger bara: släng dig i väggen Don Corleone! Enkelt hittade jag en institution som tillhandahåller skrivarkurser över hela landet, och la upp en listig plan. Först mejlar jag, för att förbereda marken, låter dem i lugn och ro inse betydelsen och generositeten i vårt erbjudande. Sedan ringer jag upp, och så att säga knyter ihop säcken. Naturligtvis skickar jag mitt mejl på torsdag och inte på fredag, på fredagar tänker alla bara på att få komma hem och vill definitivt inte bli störda av några nya förslag att ställning till. Och eftersom jag kan mina saker ringer jag inte på måndag, då försöker ju alla att begripa vad som händer och varför, och har en stark benägenhet att säga nej till allt och alla.

Så jag ringer på tisdag, lite lagom på förmiddagen, inte för tidigt och inte för nära lunchdags. SAAKTA och TYYDLIGT, som när man talar med småbarn och invandrare, presenterar jag mig, och naturligtvis så uppfattar hon inte mitt namn, så jag får ta om det. Jag lägger fram mitt ärende, föredömligt kortfattat, och hon har ingen aning om vad jag talar. ”nää, det har jag inte hört något om, vad sa du, var det en tidskrift?” Just det, Provins, du kanske känner till den? ”ja ja, visst.” Och vi tänkte att…”vad för slags tidskrift var det sa du?” (Sa hon inte att hon kände till den!?) Det är alltså en norrländsk litterär tidskrift, ”norrländsk, då kommer den ut i Norrland?” Jajamän, det är klart att den kommer ut i Norrland, jag menar hur skulle det se ut med en norrländsk tidskrift som kommer ut i Svealand, hahaha (hon tyckte inte att det var roligt.

OK, jag förklarar tålmodigt en gång till. Flickan i växeln, som egentligen inte hade någon som helst anledning att ställa alla dessa frågor till mig, konstaterar att det här är Pelles bord, och kopplar mig till honom. Pelle har inte en susning om vad det rör sig om. Så jag förklarar igen, Pelle ställer några frågor – till hans fördel kan sägas att han har helt klart för sig den geografiska tillhörigheten för norrländska tidskrifter – och säger att sådana frågor har Kajsa hand om. Fint säger jag, koppla mig till Kajsa. ”det går inte”, jaha och varför inte det då? ”det går inte att koppla intern”. (Men hallå, när installerade ni telefonväxeln? Början på 1700-taöet, slutet på 1600?) Som tur är kommer Svante in på Pelles rum och han vet hur man kopplar intern ”hehe det gick visst att göra”.

Kajsa vet inte heller något –varför blir jag inte förvånad? – och hennes röst andas förvåning ”det har ingen sagt någonting om”. Utan några långrandiga diskussioner hänvisat hon mig till Muhammed ”som hjälper till med biblioteket”.

Muhammed är inte heller bekant med mitt mejl, men när jag berättar att jag ringer från Norrland blir han full av entusiasm. Han ÄLSKAR Norrland, sin första tid i Sverige tillbringade han på en flyktingförläggning i ett norrländskt Tjotaheiti. ”vi kom dit en vinterkväll, det var kallt och mörkt, och jag tittade ut genom bussfönstret om undrade om det finns några människor här, eller några hus, eller…ja någonting överhuvudtaget” Men jodå, det fanns det ju förstås, och alla människor var så fantastiskt vänlig, och han kände sig SÅÅ välkommen, och så naturen, ja NATUREN, ”att det finns sådan skönhet i världen”. Tyvärr fanns det inga jobb i den lilla kommunen, och inte någonstans i närheten heller, så Muhammed fick flytta iväg till kungliga huvudstaden, ytterligare ett norrländskt öde, och ett steg i hans integrering. Och visst är hans nöjd nu, ett plusjobb som biblioteksassistent, det motsvarar, nästan i alla fall, hans kompetens - han är sociologiprofessor.
Provins känner Muhammed mycket väl till. De nummer han hann läsa under sin tid i Norrland kan han praktiskt taget utantill. När jag berättar om mitt lilla projekt blir Muhammed eld och lågor. ”vad handlar numret om? Den nya litteraturen? Men det är alldeles perfekt, det kan vi använda i undervisningen för att initiera ett samtal om litterärt identitetsskapande, och hela problematiken med den kreativa motsättningen mellan tradition och nyskapande…” Han riktigt sprudlar av idéer och nya uppslag. ”och utan någon kostnad för oss? Men då är det klart, då är det bara att köra. Hur många kan du skicka? Så många som vi behöver, men det är helt fantastiskt.”

Men, nu är det som så, som plusarbetande biblioteksassistent kan inte Muhammed fatta det beslutet på egen hand, i själva verket kan inte fatta några egna beslut alls, men han ska med en gång tala med Thomas och Elisabeth, och kanske också med Stig, om inte han är alltför upptagen, och då blir allting klart. Han ringer imorgon. Han avslutar samtalet med att fråga om jag inte anser att Eyvind Johnsson är underskattade som naturskildrare. Jag måste medge att jag har inte tänkt så mycket på just den aspekten av hans författarskap.

Dagen därpå väntar jag förgäves på samtal från Muhammed. Han ringer inte, men sent på eftermiddagen får jag ett mejl, från någon som heter Elisabeth. ”arbetsmaterialet för alla kurser är redan fastlagd”, ”lärarnas stora arbetsbelastning” och ”inte tillräcklig hänsyn till genus, dativ och ackusativ” eller något liknande.

Det var det det. Jag får leta fram nästa skrivarskola på Internet, och lägga upp en listig plan.

Jag hatar telefonsäljare!