Riksdagen har tagit ett beslut som konstaterar att folkmordet på armenier 1915 var ett folkmord. Det hängde dock på håret. Beslutet togs med en rösts övervikt, tack vare att några borgerliga ledamöter struntade i partipiskan. Tur var det, hade omröstningen utfallit annorlunda skulle det få förödande konsekvenser både i nutiden och i det förflutna.
Ett nederlag i riksdagen borde rimligen innebära att folkmordet inte var ett folkmord, ja kanske till och med att det inte har inträffat.
Vad blir nästa steg i riksdagens omsorg om den historiska sanningen? Årtalet för Gustav Vasas kröning? Har Kalmarunionen verkligen existerat? Vi ser fram emot med spänning.
Tack och lov är inte alla historiska fakta underkastade våra folkvaldas omröstningar. Det är ett fastslaget faktum att den 22 mars för 115 år sedan hade bröderna Lumiére, Auguste och Louise, den första visningen av rörliga bilder. Det räknas ändå inte som filmens födelse, eftersom bröderna inte tog pröjs av den utvalda publiken. Och film utan svindyra biljetter är ingen film alls.
Den första visningen med betalande publik fick vänta till mellandagarna i december samma år.
På tal om film så är det tisdag 100 år sedan Akira Kurosawa föddes. SVT visar just nu den japanske mästerregissörens filmer, och det bör ni inte missa.
På onsdag är det 105 år sedan Jules Verne gick bort. För fem år sedan, med anledning av 100 årsdagen av hans bortgång, skrev jag följande text:
I år, närmare bestämt den 24 mars, är det 100 år sedan Jules Vernes död. Trots att det under året infaller jubileer i Frankrike förknippade med storheter som Montesquieu, Tocqueville, Nerval, har 2005 förklarats som ett Jules Verne-år. Det är ett postumt erkännande som säkert skulle ha glatt Verne. Under sin livstid var han förvisso en mycket populär författare, som nådde mycket höga upplagor och oräkneliga översättningar, men han fick aldrig ett litterärt erkännande bland de riktigt stora.
Jules Verne föddes 1828 i Nantes. I hans födelseattest finns en osannolik felskrivning - födelseåret anges till 1928! Man förflyttar den nyfödde hundra år in i framtiden, en tidsresa som senare kom att bli ett grundtema i hans litterära verksamhet. Vernes far var en aktad landsortadvokat som ville att sonen skulle följa i hans fotspår. Den unge Jules gjorde sin far till viljes och tog juridikexamen, men hans håg stod tidigt till litteraturen. Han skrev melodramatiska versdramer, noveller och operettlibretton, det mesta blev refuserad, några dramer blev antagna. Det stora genombrottet kom när en av hans äventyrsberättelser hamnade i händerna på förläggaren Hetzel, som direkt insåg den unge författarens potential. Ett otroligt kontrakt skrevs mellan de två: Verne skulle leverera två romaner om året i tjugo års tid! Något han inte bara uppfyllde utan också passerade med god marginal, han skrev inte mindre än 68 romaner.
Jules Vernes kvaliteter som äventyrsberättare är obestridliga. Hans överdådiga fantasi, fast förankrad i ett vetenskapligt och teknologiskt underlag har emellanåt visat sig förutseende på ett nästan kusligt sätt. Resan till månen, bara för att ta ett exempel, startar i Florida, inte långt från den plats vi känner under namnet Cape Kennedy, och landning sker i Stilla havet i stort sett på samma sätt som vår tids kosmiska färder brukar göra. Han förutser flygplan enligt principen tyngre än luften, helikoptern, teven också, även om den sände via tråd. Vernes "ingenjörspoesi", som Hetzel kallade det, har roat generation efter generation, och kommer säkerligen att fortsätta att göra det. I början på 1900-talet framhölls han som ett föredöme för ungdomen i Sverige, i kontrast till Nick Carter-böckerna som då hade introducerats i landet, och ansågs fördärvliga av kultureliten.
Jules Vernes omfattande produktion håller en mycket ojämn kvalitet, en del böcker är helt okända för den läsande allmänheten och bör nog så förbli. Genomgående i hans verk är att människoskildringar inte är alltför djuplodande. Undantaget är porträttet av den gåtfulle kapten Nemo. Kvinnor är oftast helt frånvarande, de få kvinnogestalter som uppträder är rakt genom stereotypa. Mänskliga kontakter präglas av den viktorianska moralen, något som renderade Verne påvens välsignelse. Vernes personteckning är som bäst i hans livliga skildringar av tjänsteandar, alla har väl tjusats av den driftige och lojale Passepartout.
Mycket av Jules Vernes berättarglädje grumlas av hans svaghet för uppräkning av vetenskapliga fakta. Lite i tid och otid bjuder han på en tröttande ström av tekniska och matematiska data, enligt uppgift är hans beräkningar oftast korrekta i detalj men sällan i sin helhet.
Alla personerna hos Verne är "hederliga gossar" oavsett nationalitet. Ett olyckligt undantag är nidporträttet av en judisk procentare, som klart antyder antisemitiska fördomar, ingenting ovanligt i Frankrike vid den tiden. Efter nederlaget mot Preussen 1870-71 blir också bilden av tyskar, som alltid är militaristiska, mörkare. Men annars präglas Vernes böcker av en stark tro till det internationella samarbetets gränslösa möjligheter, och övertygelsen om att forskare och vetenskapsmän står över nationella konflikter. Likaså kännetecknas en stor del av Vernes litterära produktion av framstegsoptimism, en fascination inför teknikens och vetenskapens potential och den väg till lycka och välstånd som de utlovar att medföra för mänskligheten.
1886 inträffar en rad händelser som får författaren att inta en attityd av tilltagande pessimism och en mörkare syn på världen. Han blir beskjuten av en förvirrad släkting, med en viss invaliditet som följd, och samma år dör först hans förläggare Hetzel och senare hans åldriga mor. Ytterligare en bidragande orsak var också den stämning av sekelskiftespessimism som gjorde sig alltmer gällande i Europa. Dessutom tror jag inte att man kan bortse från Vernes medvetenhet om teknikens och industrialismens inneboende problem. Också i det avseendet visade han sig mycket förutseende och profetisk. Till sin familjs stora fasa började han på gamla dagar vurma för den ryske anarkisten Krapotkins läror, kanhända inte helt så profetiskt men alldeles klart symptomatiskt.
Jules Verne dog 1905 i Amiens. En fransk tidning skrev "det känns som om jultomten var borta". Lyckligtvis har vi julklapparna kvar i form av alla hans böcker.
Ett urval av Jules Vernes romaner:
En världsomsegling under havet
Från jorden till månen
Jorden runt på 80 dagar
Till jordens medelpunkt
Kapten Grants barn
Den hemlighetsfulla ön
Tsarens kurir
Begums femhundra miljoner
Två års ferier
På torsdag är det Greklands nationaldag. Trots stormig historia och ogynnsamt geopolitiskt läge har landet varit självständigt sedan någon gång av början på 1820-talet - med avbrott för den tysknazistiska ockupationen bland annat. Det är en anmärkningsvärd framgång, snart blir det 200 år. Om det nu blir det.
Ett EU-medlemskap, högerregeringens trixande med budgetsiffror och nyliberalismens kvävande strupgrepp riskerar att i praktiken åstadkomma det som inte ens Hitlers divisioner förmådde.
Bangladesh firar sin självständighet på fredag. Ni kan historien: vid Indiens självständighet 1947 ansåg muslimerna att hinduerna förtryckte dem och bildade därför en egen stat, Pakistan. Den bestod av två delar, Väst- och Östpakistan. De hängde inte ens ihop, vilket inte hindrade östpakistanier för att anklaga västdelen för förtryck. De förklarade sig självständiga, vilket naturligtvis ledde till en invasion. Som i sin tur ledde till en humanitär katastrof av sällan skådade dimensioner. Indien intervenerade och såg till att Östpakistan blev självständigt under namnet Bangladesh, vilket lär betyda "Bengalens land" på bengali.
På lördag är det Earth Hour. En symbolisk handling för miljön. Under en timme mörkläggs städer för att visa sin vilja att spara energi och minska utsläppen av växthusgaser. Förra året deltog en halv miljon svenskar. Var med i år du också! Släck mellan 20.30 och 21.30. Det tänker jag göra.
Och var rädd om miljön resten av året också!
Natten mot söndag börjar sommartid. För er som har svårt att komma ihåg om ställer fram eller drar tillbaka klockan - och vi är många! - rekommenderar jag mitt gamla knep med trädgårdsmöblerna. Ni vet, på sommaren ställer man fram...
Publicerat i Tidningen Kulturen 2010-03-21
