Atombombens fader, hans uppgång och fall

 

Under ett par decennier efter kommunismens fall var det lätt att glömma bort det hotfulla begreppet ”terrorbalans”, den ömsesidiga förmågan att utplåna varandra, och som därför fick kärnvapenmakterna att avstår från att anfalla. Kriget i Ukraina och Rysslands förtäckta hot om användning av kärnvapen blev en smärtsam påminnelse om att ingenting egentligen har förändrats, flera länder sitter på en kärnvapenarsenal som kan förgöra vår planet flera gånger om. Filmen ”Oppenheimer” är en berättelse om hur det hela började.

Det är 30-tal och det händer stora saker inom den akademiska världen. Nya upptäckter har öppnat hittills oanade möjligheter att frigöra gigantiska krafter och nya energislag, kvantfysiken gläntar på dörren till smått osannolika verkligheter.

Det är en internationell värld, men den krymper, inte minst på grund av den politiska utvecklingen i Tyskland. Flera av tidens ledande vetenskapsmän tvingas i exil till USA, men snart nås man av nyheter om de tyska fysikernas oroväckande framsteg med att klyva atomer. Ny gäller det att komma i kapp och ligga steget före, det väldiga och superhemliga Manhattan-projektet sätt i gång och Robert Oppenheimer blir dess chef.

Genom att skickligt skifta tidsplan berättas historien om Oppenheimers uppgång och fall. Från hyllad vetenskapsman, atombombens fader, med sin nuna på Times omslag till undanskuffad icke-person, mer eller mindre öppet anklagad för spioneri för Sovjets räkning.

Filmen är som väntat otroligt välgjord, massor av fina skådespelarinsatser, bra dramatiskt tempo och ett fantastiskt soundtrack av Ludwig Göransson som borde ge honom en ny Oscar.

Däremot saknar jag en djupare reflektion kring moraliska frågor, det antyds visserligen, flera av vetenskapsmännen inser vilket fruktansvärt vapen man har satt i händerna på mänskligheten, i varje fall några av dess politiska representanter, men att dessa inte sätter etiska överväganden först, allt handlar om maktpolitik.

Misstanken smyger sig in att bomberna över Hiroshima och Nagasaki inte var avsedda att framtvinga Japans kapitulation, den var ändå på gång, utan snarare en maktdemonstration gentemot Sovjetunionen, då fortfarande en allierad, men snart dödsfiende.

Och Oppenheimers fall berodde knappast som filmen vill ha det till på en hämndlysten politiker som givetvis spelade ojuste, utan på den sjunkande temperaturen i det kalla krig som snart blev verklighet efter andra världskrigets segerrika slut.

Det framkommer också i filmen, även om perifert, att rädslan som drev fram kapplöpningen gällde mer Sovjet än Nazityskland.

Några av vetenskapsmännen protesterar mot användning av kärnvapen, andra försöker rationalisera sitt stöd för atombomben, det är ett vapen så fruktansvärt att det kommer avsluta alla krig. Naivt? Det fanns värre, några förespråkade att man skulle dela med sig av sina kunskaper till Sovjet, det fanns till och med förslag på att bjuda in japaner till provsprängningen!

Albert Einstein är den som trots en liten biroll får sista ordet, som vetenskapsman måste man ta konsekvenser av sina teorier, det ansvaret kan inte överlåtas på politiker. Den inställningen är i allra högsta grad aktuell än idag, bland annat när det gäller just kärnkraft, men även på flera andra områden.

Det är filmens största behållning.

 

Oppenheimer

Regi och manus: Christopher Nolan
Baserad på: ”American Prometheus” av Kai Bird och Martin J. Sherwin
Produktion: Emma Thomas, Charles Roven och Christopher Nolan
I rollerna: Cillian Murphy, Emily Blunt, Matt Damon, Robert Downey Jr. Michael Angarano, Josh Hartnett, med flera
Originalmusik: Ludwig Göransson
Foto: Hoyte van Hoytema
Klippning: Jennifer Lame
Distribution: Universal Pictures

Ett olycksdrabbat datum

 

Den 11 september är ett olycksdrabbat datum. Årsdagen av mordet på Anna Lindh, 9/11 i New York och kuppen i Chile. Vi tar det kronologiskt.

1973 störtade en militärjunta den demokratiskt valde presidenten socialisten Salvador Allende, som ledde en bred vänsterregering, Unidad Popular. Kuppen genomfördes med stöd av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA, och det är högst troligt att det skedde med den högsta amerikanska ledningens vetskap och välsignelse.

Tusentals människor fängslades och torterades. Tre tusen dödades brutalt. Flera tusen flydde landet, en del av dem kom som flyktingar till Sverige.

2001 inträffade det nästan ofattbara inträffade då två kapade passagerarflygplan flög in i tvillingtornen i New York. Tre tusen människor omkom. Al-Qaida tog på sig skulden. Men det finns de som tror att det egentligen var USA:s regering som låg bakom. Eller judarna. Eller frimurarna…

Oavsett vad all världens dårfinkar tror var händelsen en stor tragedi.

Och den följdes av fler tragedier. USA invaderade Afghanistan för att få tag på Usama bin Laden, trots att han inte var där. Sedan invaderade de Irak, trots att de hade ingenting med saken att göra, och inte heller hade de några massförstörelsevapen som USA lögnaktigt påstod.

Sedan bombade man fram frihet i Libyen, vilket inte verkar uppskattas av frihetskämparna, som tog livet av frihetens ambassadör.

Dessförinnan hann man stoppa friheten i Bahrain. Med hjälp av Saudiarabien, en av världens värsta diktaturer, som annars är frihetens och demokratins stöttepelare i alla lägen, bara inte hemma. Nu senast i Syrien.

Så där håller det på. Om det inte var så tragiskt skulle det vara riktigt komiskt. Tur att vi har begreppet ”tragikomiskt”.

2003 knivhöggs Sveriges utrikesminister Anna Lindh på varuhuset NK i Stockholm, och avled dagen efter av sina skador.

Ingen idealisering av partisanerna

 

Stigen där spindlarna bygger bon
Italo Calvino
Övers: Johanna Hedenberg
Natur & Kultur, 2016

Italo Calvinos debutroman ”Stigen där spindlarna bygger bon” publicerades 1947. Det är en tid i Italien då debattens vågor går höga kring motståndsrörelsen. Den utsätts för kritik från högerhåll, samtidigt som den idealiseras starkt av vänstern. Calvinos roman är ett av flera litterära bidrag till att hyfsa debatten.

Calvino hade egna erfarenheter av motståndsrörelsen, han tvångsvärvades till den fascistiska milisen men flydde och anslöt sig till partisanerna. Han väljer att förmedla de erfarenheterna genom ett barns blick på skeendet.

Hans huvudperson Pin är föräldralös, han lever med sin äldre syster som är prostituerad. Han är streetsmart, ägnar sig tidigt åt små brott, han drömmer om en sann vän men är förvisad till de vuxna sällskap och deras lika obegripliga som motsägelsefulla värld.

Pin hanterar sin tuffa uppväxt genom att alltid förvänta sig det värsta och förekomma genom att själv vara elak och ful i mun. ”Snälla människor har alltid gjort Pin generad, man vet aldrig hur man ska behandla dem och får lust att hitta på något busstreck för att se hur de reagerar.” Nu är det inte ofta han riskerar att bli generad.

Hans situation förändras inte nämnvärt när han hamnar i ett partisanförband.

Skildringen av partisanerna är varken en hyllning eller ett fördömande. Enhetens medlemmar tecknas med känslig hand i all sin komplexitet, de är oftast människor sprungna ur enkla förhållanden, med liten och bristfällig skolgång, deras ideologiska övertygelser är genomgående ganska förvirrade och tämligen vaga.

Styrkan i Calvinos skildring ligger i närmast total avsaknad av dömande, alla karaktärerna får en så att säga rättvis och allsidig beskrivning och får komma till tals med sin egen unika röst.

Romanen förmår att gå bortom sitt ämne, och blir till en insiktsfull humanistisk skildring av människor och deras relationer.

Middag hos kosacker - eller saker och ting är sällan vad de ser ut att vara

 

Middag hos kosacker

"Saker och ting är sällan vad de ser ut att vara. Vi bär med oss så många föreställningar om hur saker inte bara är utan också om hur de borde vara. Ibland misstänker jag att hela vårt medvetande är ingenting annat är en motsägelsefull väv av förutfattade meningar. Vi är homo praeiudicius – den fördomsfulla människan. Och som ni säkert har blivit varse fler än en gång som stämmer de vanföreställningarna ibland och ibland inte, oftast inte. Vilket inte spelar någon större roll så länge vi med öppna ögon vågar konfrontera våra ingrodda föreställningar och det som med en försonande eufemism beskriver som ”det första intrycket”. Som om det inte var det sista intrycket som var mest betydelsefullt.

   Kosacker är ett släkte som jag visserligen inte har ägnat alltför mycket tid och uppmärksamhet men som jag har mycket bestämda uppfattningar om. Jag har ju läst ”Stilla flyter Don”!

   Framför allt har jag min pappas berättelse, och det är bara att medge att den har rubbat mina cirklar. Ordentligt.

   När andra världskriget bröt ut den första september 1939 med det tyska anfallet mot Polen, flydde min far tillsammans med sin tvillingbror på sina föräldrars uppmaning österut undan de faror som man var alltför medveten om hotade från den nazistiska angriparen. Förutseende nog, han skulle aldrig få återse sin familj igen.

   Som ett förebud om framtidens katastrofer dog tvillingbrodern i tyfus på vägen. I flyktingströmmararnas spår härjade epidemier som kompletterade dödskvoten redan fylld till brädden av de tyska styrkornas överlägsna eldkraft och deras understöd från luften.

   Efter en förvirrad vandring lyckades ändå pappa ta sig över den tysk-sovjetiska demarkationslinjen, och blev väl omhändertagen. Ett enkelt och strävsamt men lugnt liv följde. Ända fram till sommaren 1941 då den eviga vänskapen mellan Nazityskland och Sovjet plötsligt tog ett abrupt slut med det tyska anfallet.

   Än en gång gällde det att fly för livet. Det var tydligt att nazisterna var fast beslutna att inte ge upp förrän han, och alla andra judar, skulle utplånas från jordens yta för att ge plats åt tyskarnas Lebensraum, där de kunde andas ren, oförgiftad, arisk luft.

   Tillsammans med tusentals, eller snarare miljoner, andra civila evakuerades han österut.

   Resan genom det väldiga landet skedde med tåg. Krigets virrvarr, de första månadernas kaos och det väldiga trycket från alla flyktingar satte tågtrafikens förutsägbarhet totalt ur spel. Sanningen att säga fungerade inte tidtabellen före kriget särskilt smidigt heller, ovissheten var stor redan då, men nu hade den förvandlats till fullständigt mörker. Ingen, verkligen ingen, inte ens kamrat Stalin, hade den avlägsnaste aning om när tågen kom och gick.

   Människomassor trängdes på järnvägsstationerna, kvinnor med barn, gamlingar, överlastade med så mycket av sina jordiska tillhörigheter som de orkade bära med sig hemifrån, de väntade ofta i flera dagar på tåg som inte kom, de åt och sov direkt på stationsgolven, den fräna odören av otvättade kroppar låg lika tungt över vänthallarna som det kakofoniska oväsendet av människor som ropade efter varandra, grälade med sina tillfälliga olycksgrannar, barn som klagade och grät, högtalare som med raspigt ljud påannonserade ohörbara meddelanden.

   Bland förtvivlade flyktingskaror i hopplös väntan på torftiga järnvägsstationer visade kriget upp sin föga heroiska baksida.

   Stanken vande man sig vid, och sova gick också an när tröttheten till slut blev övermäktig, men hur gjorde man med mat och dryck? Många hade med sig matsäck hemifrån, men det förslog inte långt. Familjemedlemmar skickades ut till närbelägna fält för att skaffa mat, alltså stjäla den, men de lokala bönderna försvarade ettrigt sina skördar, med våld om så krävdes, och det ryktades också om dödsfall, resoluta bönder kunde vara nog så pricksäkra med ett jaktgevär.

   Det dök upp skumma försäljare på stationerna som till hutlösa ockerpriser bjöd ut magra matvaror. De stadda vid kassa kunde förse sig, de andra, och det var de flesta, knöt näven i fickan, om de inte tog upp den ur fickan och använde den mot de avskyvärda spekulanterna. Smockan hängde ständigt i luften, och våldet urartade ibland i gigantiska masslagsmål enligt principen allas krig mot alla.

   En och annan naiv Sovjetmedborgare ropade på milis. Och det hände faktiskt att de uppenbarade sig från ingenstans med myndig uppsyn och hotfull attityd. Eftersom det var helt omöjligt att fastställa skuldfrågan löste lagens män problemet salomoniskt genom att arrestera ett par fullkomligt slumpvist utvalda människor.

   Protester bemöttes med ett flegmatiskt konstaterande att den som har rent mjöl i påsen har ingenting att frukta. Förmodligen ett Stalincitat.

   Någon gång ibland, dock mycket sällan, kunde det komma förbi ett militärt fältkök som förbarmade sig över de stackars flyktingarna på väg mot ingenstans, väntande på gudvetvad, stannade en stund och slevade upp het soppa åt dem som lyckades tränga sig fram. Här gällde den starkes rätt.

   Hur klarade sig en främmande 13-åring i denna helvetiska villervalla? Han hade inte haft med sig någon mat, pengar hade han inga, han kände ingen här, hade ingen chans i trängseln, var inte stark nog att ta till nävarna. Han vågade inte försöka sig på stjäla, alltför medveten om de ödesdigra konsekvenserna. Det hände att någon kvinna ömkade den ensamme främlingen och stack åt honom en bit bröd eller lite mat, men folk hade ont om föda till sig själva och sina egna så även om varje gång det hände upplevde han det som en riktig högtidsstund, maten lika mycket som gemenskapen, stod det helt klart för honom att det inte var en framkomlig väg till överlevnad.

   Efter några dagar av hunger, då kroppen i stället för kalorier fylldes med tilltagande desperation, gav skräcken honom en knuff till ett förtvivlat försök att ta tillvara och utnyttja de resurser han faktiskt förfogade över.

   Han började sjunga för mat. Han visste med sig att han hade en vacker sångröst. Inte för inte var hans fars högsta dröm att han skulle bli kantor i den stora synagogan i Warszawa. I skolan, i Polen, var det alltid han som kallades fram till katedern och ledde det högtidliga framförandet av nationalsången vid nationalhögtiderna, både den 3 maj och den 11 november. Just nu kändes det som en helt annan värld, en helt annan tid. Vilket det också var.

   Men han hade också uppträtt helt nyligen i Pionjärpalatset i Białystok på Revolutionsdagen då han rev ner entusiastiska applåder övergående i ovationer med en sång till den store Stalins ära.

   Så visst kunde han.

   Och det fungerade.

   Han hade hunnit lära sig några ryska sånger, inte bara sådana om Stalin, utan folkvisor, stämningsfulla melodier med nostalgiska texter fulla av längtan och vemod. Och eftersom publiken var svältfödd på lite underhållning, en stund av upprymd glädje då man åtminstone för ett kort ögonblick kunde glömma allt det hemska och fula runt omkring sig, lyssnade de lika gärna på jiddischsånger och polsk populärmusik. Han var ändå hopplöst dålig på att memorera texter så de flesta sånger övergick ganska snabbt i nynnande lalala.

   Det var lika uppskattat.

   Han vandrade längs med perrongerna, runt bland människomassor och sjöng sina sånger. Ibland ropade man på honom, ”Hej du grabben, kom hit och sjung en bit!” Ofta hade de önskemål, en del mycket specifika, den och den sången, och det var svårt för honom, hans repertoar var trots allt ganska begränsad, men de flesta nöjde sig med att önska lite allmänt, ”Det ska vara nåt med riktig känsla!”, ”Om kärlek, det ska handla om kärlek!”

   Ingen frågade efter sånger om Stalin.

   Folk stack åt honom en bit bröd, hade han tur kunde det också bli en korv, men oftare ister eller späck – så mycket för kosher - men det hade han gett upp för mycket länge sedan, redan i flyktens början, just nu kändes det lika avlägset som fjärran galaxer och lika oviktigt som fjolårets snö, nästan alltid bjöds det på saltgurka, ”vitaminer, pojk”, som en kvinna sa mästrande till honom.

   Inte sällan ville man bjuda på brännvin, det tycktes vara den enda produkten i det krigshärjade Sovjetunionen som det aldrig rådde någon brist på, men han tackade konsekvent nej. Det hade ingenting med moral och sånt att göra, han tyckte helt enkelt inte om alkohol, den fräna, brännande smaken som rev i halsen, och han var också rädd för det förlamande behag som det så småningom spred i kroppen, det gällde att ständigt vara på sin vakt och inte för ett ögonblick att släppa på vaksamheten.

   Det var av största vikt att hålla hungern borta och vara pigg och alert, evakueringen var en tidsödande process, som aldrig tycktes ta slut, för trots Radio Moskvas optimistiska krigsbulletiner som trumpetade ut ständigt nya segrar för den tappra Röda armén under ledning av den store Stalin, så förstod alla att de taktiska reträtter till i förväg förberedda starka positioner som våra trupper genomförde betydde ingenting annat än att Sovjetarmén åkte på kopiöst med stryk och att de tyska fascisterna ryckte fram på alla fronter.

   Det gällde för flyktingarna att hålla i gång och hinna undan.

    Militärtågen hade företräde, och alla de väntande på järnvägsstationerna tittade med lika mycket hopp och förundran som bitter avund på alla tåg som svischade förbi på väg mot södern eller östern. Med mindre avund betraktade man de på väg åt andra hållet. Men oavsett riktning suckade alla och mumlade fram den eviga frågan, ”När kommer vårat tåg?”

   Och rätt som det var kom det.

   Det väldiga lokomotivet saktade stånkande in, bromsarna gnisslade bedövande, ångan pyste ut, och med ett ryck stannade tåget. En stins uppenbarade som framtrollad och vrålade genom en bärbar megafon: ”Mot Rostov vid Don! Resande mot Rostov vid Don…” sedan hörde man inte mer. Människomassan steg upp, samlade i all hast barn och tillhörigheter, och med ett förtvivlans rop gick till samlad attack för att erövra en plats på tåget.

   Hade man tur fanns det riktiga personvagnar, med riktiga sittplatser, gott om utrymme för bagage och stora ytor där man kunde ligga någorlunda bekvämt och sova.

   Men den turen hade man sällan. Mycket oftare bestod tågen som pappa färdades med av godsvagnar, antingen boskapsvagnar, som åtminstone var täckta, och ville det sig riktigt illa tvingades man åka i fraktvagnar utan tak. Resan påbörjades i sommarens heta värme, men det gick sakta mot höst, temperaturen sjönk stadigt och hastigt och synnerligen olustigt blev det vinter och smällkallt.

   Det var en kyla som inte gick att beskriva. Man drog på sig lager efter lager av kläder, alla man hade. Kurade ihop sig så mycket som möjligt, man försökte också stå tätt ihop för att kunna värma varandra, men effekten av alla dessa ansträngningar var försumbar. Det kändes hela tiden som om man vilket ögonblick som helst skulle förvandlas till en istapp, för evigt fastfrusen, och fantasifullt skulpterad av den obarmhärtiga fartvinden.

   Vagnens innerväggar täcktes av rimfrost, man vågade inte luta huvudet mot väggen för att inte håret skulle frysa fast.

   ”När man spottade slog det en isbit i marken”, sa pappa. Förmodligen en överdrift. Men ingen kan tvivla på att det var dödligt kallt.

   Räddningen blev kipyatok, kokhett vatten som ryssarna använder till att brygga sitt te.

   Tågen stannade ofta, till synes utan anledning. Ibland ute på stäppen, mitt ute i ingenstans, utan några hus i sikte vid horisonten, men andra gånger blev det uppehåll vid riktiga stationer, både mindre och större. Och då fanns det alltid gummor som sålde te för några kopek – och ville man bara ha kipyatok tog de inte ens betalt.

   De skopade upp det kokande vattnet direkt ur grytorna med sina bleckplåtmuggar och hällde i den kokheta vätskan innan den hann svalna det minsta lilla. Det brände, sved och rev i halsen, och man trodde att inälvorna skulle brinna upp, men det höll deras värsta fiende kylan stången och just då var det det enda som räknades.

   Hela sitt liv, också senare när han levde i trygghet och välstånd drack pappa sitt te kokhett, direkt efter att det hade hällts upp.

   Men nu satt han på ett tåg mot okänt mål, och förundrades över Rysslands väldighet. Den enorma stäppen tog aldrig slut och verkade vara fullständigt gränslös. Och efter vad han mindes från geografilektionerna i skolan i Białystok befann de sig bara i början av Sovjetunionens jättelika landmassa, som sträckte sig mycket mycket längre bort i flera väderstreck.

   Han fann tröst i den tanken, landet var alldeles för stort, för vidsträckt, för att kunna besegras, de tyska rovdjuren skulle aldrig klara av att svälja det här gigantiska bytet.

   Ibland förmörkades himlen när stora grupper av fientliga flygplan närmade sig tåget vid horisonten. Då stannade tåget med ett kraftigt ryck, folk föll omkull huller om buller, men reste sig med en gång, rusade ut ur vagnarna och tog skydd under tåget. ”Och var är våra stolta flygare?” frågade någon, och fick en halvkvävd viskning till svar: ”De har fullt upp med att evakuera pamparna till Ural”.

   Den djärve hyssjades ner hysteriskt av sin omgivning, ”Tyst med dig din korkade drummel, man vet aldrig vem som lyssnar!”

   De hade tur, deras tåget angreps inte någon gång. Men de såg bombkrevaderna i fjärran, och insåg att andra inte hade haft lika mycket tur.

   En sen kväll såg de till sin förfäran hur den mäktiga floden Volga brann. Tyska plan hade bombat en depå med oljecisterner, och det såg ut som om själva vattnet stod i lågor, natt förvandlades till dag, så starkt var ljuset från branden, och landskapet lystes upp långt bort, många kilometer.

   Så en tidig morgon stannade tåget, i det kompakta mörkret som fortfarande rådde kunde man tro att de befann sig mitt ute i ingenstans, på en öde plats på stäppen. Det dök upp järnvägspersonal och milismän, de ropade i kör: ”Avstigning! Slutstation, avstigning för samtliga passagerare”.

   Yrvakna klev människorna ner från vagnarna, samlade ihop barn, familjemedlemmar och sina få ägodelar, och upptäckte att de trots allt hade stannat vid en liten, närmast mikroskopisk, station. På den skamfilade skylten kunde man med svårighet urskilja namnet ”Sjolochovsk”. De började undra hur de skulle ta sig därifrån.

   ”Det är inge´långt till Rostov härifrån. Ni som är unga och starka kan gå”, svarade milismännen. ”Och så komma det säkert hästskjutsar snart”. Och mycket riktigt, det dröjde inte länge förrän det ur morgondunklet uppenbarade sig hästkärror, med bönder på kuskbocken. Visst kunde de skjutsa till stan, eller vart man nu skulle – för en liten slant förstås.

   Slanten visade sig vara inte fullt så liten, och det uppstod upprörda diskussioner, svordomar och kraftfulla eder flög genom luften, och milismännen tvingades ingripa där det hettade till som värst.

   Några bestämde sig för att stanna på den lilla stationen och invänta nästa tåg som skulle gå ända fram till Rostov.

   Pappa stod där, nyvaken, frusen, hungrig och vilsen. Han tittade villrådigt omkring en stund, och bestämde sig sedan att gå fram till en av milismännen, den som såg ut att vara en befälsperson. Han berättade vem han var, varifrån han kom, och la fram sitt ärende. Det kunde sammanfattas i en enda fråga: ”vart ska jag ta vägen nu?”

   Det visade sig snabbt att han inte var ensam, som han trodde, det fanns fler olycksbröder och olyckssystrar i samma belägenhet. De var i åldrarna tio till femton, och så vitt han kunde förstå var de alla ryssar. Där stod de lika vilsna som han och väntade på att deras öde skulle avgöras.

   Och under över alla under, milismannen var fullt på det klara med vad som skulle ske med de ensamma barnen, han var underrättad om att de var på väg, och visste vad som skulle göras. Tydligen var kaoset inte så totalt som man skulle kunna tro, någon gjorde sig besväret att underrätta vederbörande myndigheter i Rostov-vid Don, och dessutom lämna instruktioner, och myndigheten i sin tur varskodde milisen.

   Barnen ställdes upp på led och marscherade i väg till byns milisstation. Där var det varmt och kvavt i det lilla väntrummet, och de bjöds på te och torra skorpor. En tjock milisman med myndig uppsyn kom ut och meddelade att de snart skulle placeras ut till olika familjer i byarna runt om.

   Efter några timmar började det komma dystra bönder till milisstationen, visade upp sina dokument för den tjänstgörande milismannen, som kontrollerade sina papper som låg på ett rangligt bord framför honom, och sedan ropade han ut ett namn, och ett efter ett försvann barnen med sina nya beskyddare.

   Så småningom blev det pappas tur. Men mannen som kom för att hämta honom var ingen trumpen bonde. Han var reslig och kraftigt byggd, med ett öppet ansikte som utstrålade lugn och självsäkerhet. Med en huvudgest visade han till pappa att han skulle följa med honom ut. Där väntade en hästsläde. Pappa beundrade hästen, glänsande svart, med vit ner mot hovarna, det såg ut som strumpor.

   Mannen som kom för att hämta honom sträckte fram sin hand och presenterade sig: ”Stepan Grigorjevitj”, pappa sa sitt namn, också på det där ryska viset, med förnamn och fadersnamn, men för säkerhets skull sa han sitt efternamn också.

   ”Vi ska förbi affären först”, sa Stepan, och de skrittade fram till bybutiken som låg en bit bort.

   Ärendet i affären var snabbt avklarat, det fanns inte mycket att hämta från de tomma hyllorna. De gav sig i väg, och åkte genom det snötäckta, vidsträckta landskapet i tystnad. Plötsligt frågade Stepan: ”Ditt namn, det är inte ryskt va? Är det polskt?”

   Frågan var visserligen fullt naturlig att ställa, men ändå kände sig pappa illa till mods. Han svalde och svarade: ”Nej, det är judiskt.” Stepan nickade ett par gånger, det var oklart om det var instämmande eller förundrat, men han sa ingenting.

   Byn var en tvångskollektiviserad kosackbosättning, nu omvandlad till kolchos. Det var fattigt och eländigt, männen söp för jämnan, hembränt var nog det enda som det inte rådde brist på, och när de till äventyrs höll sig någorlunda nyktra skötte de om sina hästar.

   Kvinnorna ägnade sig åt jordbruk och att ta hand om hemmen, och det var enbart tack vare deras hårda slit på fälten som de inte svalt allihop.

   Pappa hade tur. Stepan var bysmed, och hans familj hade det lite bättre ställt. Det var antagligen anledningen till att pappa placerades hos dem. Att Stepan hade ett högt anseende i byn gjorde inte saken sämre.

   Han togs väl emot i familjen. Mamman, Aksinya, var en känslosam person, och han fick ta del av hennes känslomässiga stormar på lika villkor med hennes egna barn.

   Barnen i sin tur var nyfikna och framfusiga och avkrävde honom hela tiden att säga något på hans språk, och när han efterkom deras önskemål fnittrade de förtjust, och försökte hackande upprepa vad han sa. Någon gång ibland förundrade de sig storligen då något ord på polska liknade eller rent av var samma som på ryska.

   Pojkarna, Pavel och Grigorij, som var ett år äldre respektive yngre, delade med sig generöst av alla livsnödvändiga kunskaper för en blivande kosack. Han var en ivrig elev men dessvärre inte alltför begåvad, framför allt hade han ingen hand med hästar, en oförlåtlig brist i hans nya omgivning. Pavel och Grigorij som både kunde rida som vore de födda på hästryggen, hade hjärtligt roligt åt hans tafatta försök att hiva sig upp på hästen, och de skrattade hejdlöst åt hans vingliga ritt när stackars pappa stel som en eldgaffel krampaktigt klamrade sig fast vid det förvånansvärt tålmodiga djuret, totalt döv för Pavels och Grigorijs förtvivlade rop att styra med tömmarna.

   I gengäld för lektioner i kosackfärdigheter krävde pojkarna berättelser från den stora världen. De hade aldrig varit längre bort än Sjolochovsk och var särskilt roade av skildringar av städer. Storögt lyssnade de till hans historier om murade hus som kunde bli tio våningar höga eller ännu högre och fordon som transporterade kanske så många som hundra människor och som inte var hästdragna.

   ”Nää, nu hittar du på!” utbrast de klentroget gång efter annan. Och ville höra mer.

   På söndagarna åkte familjen till kyrkan. Det var högtidligt och alla var helgklädda i sin bästa stass. Det var enda tillfället då han inte inkluderades i familjegemenskapen. Utan att det någonsin sas någonting, utan ett ord, genom en tyst överenskommelse, följde han inte med till mässan, utan stannade hemma och tilldelades någon uppgift.

     Aksinya var den som var mest religiöst lagd, med sin känslomässiga natur hade hon en närmast devot läggning, något som märkligt nog inte ärvdes av döttrarna, vare sig Natalya eller Svetlana. Särskilt under stora högtider, som påsk, skruvades Aksinyas religiösa nit upp flera varv, och förbannelser utslungades med dramatisk stämma mot Kristusmördarna.

   Anklagelsen var tack och lov av allmängiltig och historisk karaktär och riktades inte mot konkreta judar, i synnerhet inte mot den stackars flyktingpojken, så långt borta hemifrån, i total ovisshet om sin familjs öde.

   Stepan var måttfull med alkohol, men visst kunde det hända att han tog sig ett glas för mycket. Han var inte aggressivt lagd, och tur var väl det, inte minst med tanke på hans ansenlig styrka, uppbyggd under långa arbetsdagar vid smideshärden. Det hände förstås att han tvingades exekvera sin pedagogiska plikt i egenskap av husbonde om något av barnen, framför allt pojkarna, hade bettet sig på ett sätt som kränkte den allmänna moralen och kosackhedern, eller om Aksinya hade tagit sig alltför mycket ton i ärenden som var männens domän och kvinnorna skulle hålla sig ordentligt borta ifrån, men det var sällan.

   Oftast satt han bara i hörnet vid ugnen och nynnade sorgsna melodier tills han somnade.

   En gång när Stepan låg där och gnolade stämde pappa in. Först lite blygt och försiktigt men sedan tog han ton ordentligt. Stepan vaknade ur sin halvdvala, han tittade storögt på pappa som blev lite förskräckt och trodde att Stepan skulle bli arg för att han hade väckt honom. Han sänkte rösten men Stepan vinkade avvärjande.

   ”Men gosse, du har en stämma som en kyrkklocka! Varför har du aldrig sagt att du sjunger så vackert? Sjung för oss, sjung nu!”

   Efter det utnämndes pappa till ständig försångare i samband med fester och högtider inte bara i byn utan i hela trakten. Så fort det vankades dop, bröllop, namnsdag till något helgons ära eller kalas av någon annan anledning, och kosackerna behövde sällan någon ursäkt för att ställa till med en rejäl fest, då fanns pappa på plats och inledde sången.

   Det var rent märkvärdigt hur dessa människor levde sig in i musiken, och utan någon som helst skolning sjöng vackert och nyanserat i stämmor som tycktes uppstå helt spontant. Det var som en sublim musikalisk upplevelse varje gång, och i förgrunden stod den judiska flyktingpojken.

   Hans sånginsatser höjdes Stepans och hela familjens anseende, men givetvis också hans eget. Nu var han inte längre en främling vilken som helst. Han var ”grabben med rösten”, och omtalades till och med ibland som ”Stepans pojke”.

   Den nyvunna prestigen och den ökade acceptansen kompenserade i visst mån för hans oro för familjen och hemlängtan. Han anpassade sig till livet i byn – och vad hade han för val?

   Det han hade svårast för, förutom de jävla hästarna förstås, var turerna vid middagsmaten. Att maten var enahanda och portionerna snålt tilltagna var inget problem, det var sådana tider, det var en sådan plats. Han var bara tacksam att ha någonstans att ta vägen, tak över huvud, kläder på kroppen, inte alltför fientliga människor omkring sig.

   Att det var annorlunda från vad han var van vid hemifrån? Självklart, hur kunde det vara något annat. Men just turerna kring middagen, det var så totalt främmande, som en märklig vana från en annan civilisation, en annan planet, det var så, så…han fann inga ord för detta underliga tillvägagångssätt vid matbordet.

   När Aksinya med hjälp av Natalya och Svetlana var klar med maten ställde hon grytan på bordet. Efter en snabb bordsbön tog Stepan fram en träsked, stor som en slev, torkade den med ärmen och började äta direkt ur grytan. Han åt sakta, tuggade ordentligt och sköljde ner maten med källvatten.

    När han var mätt eller åtminstone ansåg sig ha fått sin rättmätiga andel av måltiden, torkade han åter skeden med ärmen och räckte över den till Aksinya. Proceduren upprepades, och skeden vandrade vidare till barnen i åldersordning.

   Han befann sig i mitten av barnskaran, efter Grigorij och Natalya, men före Pavel och Svetlana, det var rättvist och ingenting att klaga på. Att maten hade hunnit kallna en hel del innan det var hans tur gjorde inte heller så mycket.

   Men att äta ur grytan! Och med samma sked! Den första tiden upprepade han inom sig under hela måltiden: ”Äckligt, äckligt, äckligt.” Han fick kväljningsreflexer vid anblicken av hur någon skyfflade in mat, och hade svårt att dölja sin avsmak, till familjens förvåning och starka fördömande. ”Vad var det nu då? Är det nåt fel på maten kanske? Vem tror han att han är? Nån bojar kanske? Han ska vara tacksam och inte göra dumma miner!”

   Han vande sig så småningom, mycket fortare än han trodde. Han satt där lugnt och stilla vid bordet och väntade tålmodigt på sin tur.

   Det var då han insåg att han förvisso inte var en kosack, men att han nu var en av dem. Så länge det varade."

Mentorn från Białystok - eller vem blir bjuden

Mer om ambivalensen gentemot Ryssland/Sovjet. En berättelse om min far och hans flykt österut 1939. Den heter "Mentorn från Białystok" och ingår i boken "Familjeminnen"

Mentorn från Białystok

/../

 ”En ensam till”, sa den första rödarmisten, ”se till att ta hand om honom.”

   ”Förstår du ryska?” frågade soldaten som hette Sergej. ”Lite grann” svarade han, och det var sant, många ryska ord var samma som på polska, en del andra kunde man gissa sig till betydelsen, han tyckte om ryskans mjuka och melodiösa intonation, det var ett språk som han skulle säkert kunna lära sig med lätthet.

   Han följde med Sergej till byn, där fanns redan några andra barn, som tydligen hade kommit ensamma över gränsen. Han fick ett glas mjölk, den var kall och tjock, en skiva svart bröd med späck på. Det var definitivt inte kosher.

   På morgonen kom en militär lastbil och körde alla barnen till Białystok. Det var en stor stad, fast inte lika stor som Warszawa så klart, och ganska snabbt förstod han att den inhyste en omfattande judisk befolkning.

   Barnen togs först till ett glåmigt kontor i centrum, där en argsint kvinna av obestämd ålder förhörde sig om deras personuppgifter och förde in dem i ett register. Särskild vikt verkade hon lägga vid deras fäders namn, något de inte begrep till en början, innan de lärde sig att i Ryssland presenterar man sig och tilltalas med sitt förnamn och fadersnamn.

   Det var inte slut på konstigheterna, ”h” blir i ryskan till ”g”, och hastigt och lustigt förvandlades han från Herszl Flekier till Gerszl Gillelovitj, hans far hette ju Hillel. Flekier fick han förvisso behålla, men det var bara i officiella dokument. Och så såg det lite konstigt ut när det skrevs med kyrilliska bokstäver, men klarade man av det hebreiska alfabetet var ryskan ingen match.

   De placerades på ett barnhem, stora sovsalar med gnisslande järnsängar, torftig miljö, och sträng disciplin. Men personalen, som tilltalades med ”medborgare lärare”, var ganska vänlig och brydde sig, maten var lite enahanda – och definitivt inte kosher – men riklig, det snålades inte på portioner, och man fick gärna ta mer. Det ordnades också många olika fritidsaktiviteter, idrott, sång, musik, utflykter.

   Och så började han i skolan. Det om något markerade tydligt att hans liv nu hade gått in i en fas som kunde beskrivas som normal. Så normal som det kunde bli under omständigheterna. Han nåddes av skärvor av rykten om vad som hände i Polen, och det lät allt annat än bra. Men rykten ska man inte tro på, eller hur? Och ingenting bekräftades av de officiella nyhetskanalerna, som knappt rapporterade något alls från det ockuperade landet, det var som om det inte fanns längre.

   Han var fullt på det klara med vad som gällde, det bästa han kunde göra av situationen var att härdas, att bli stark och klok, skaffa bra utbildning, för att kunna återvända hem och hjälpa de sina. Det var målet, och skolan var medlet att förverkliga det.

   I början klarade han inte språket så bra, och hade lite svårt att hänga med, men det tog inte lång tid förrän han hade kommit i kapp. Helt och hållet på egen hand. I skolan var klasserna stora, upp till 40 elever, lärarna var stränga och disciplinen hård.

   ”Ni har av Sovjetmakten fått en enastående chans till förkovran, och det är er förbannade plikt att ta vara på den chansen”, upprepade vid varje tillfälle skolans rektor, en ryska med det osannolika namnet Anna Karenina, men som hennes vice ständigt påpekade ”Stepanovna, inte Arkadijevna”, som om det skulle vara nödvändigt att försäkra att rektorn var en högst verklig person och inte någon fiktiv figur som hade klivit ut ur en roman.

   Han uppskattade plikten och pluggade hårt, var uppmärksam på lektionerna, gjorde sina läxor, och läste gärna lite extra, lånade böcker på stadsdelsbiblioteket, tog sina första trevande steg på väg till en livslång bekantskap med klassisk rysk litteratur, läste också böcker om natur och geografi, och var lika road av matematik, mindre av naturvetenskapliga ämnen.

   Men om klasstorleken, undervisningsmetoderna och disciplinen var i stort sett identisk som i den polska skolan, fanns det en avgörande skillnad. Den sovjetiska skolan bedrevs i ett slags tvåskift. Halva dagen i skolan, den andra halvan i lära på fabriken, varannan vecka började han i skolan, varannan fick han lov att bege sig till fabriken som låg en bit längre bort. Morgonskiftet på fabriken började tidigt, mycket tidigare än skolan, och då fick han kliva upp i ottan, men det hade aldrig varit ett problem för honom, han var morgonpigg, tyckte om de tidiga morgontimmarna, innan solen hade gått upp, allt var så tyst och stilla, som om världen dröjde med att ge sig tillkänna.

   På fabriken tilldelades han en mentor. Han hette Gleb Michajlovitj. Han såg ut som en riktig rysk björn, stor och kraftig, bred om axlarna, med en yvig ljus kalufs, och lätt sneda ögon i det runda, godmodiga ansiktet. Han talade med en djup basröst, det lät som en björn brummade. Snäll var han också.

   Han skulle vara en vuxen förebild, en slags reservförälder. Han uppfyllde sin uppgift med den äran. Han började morgonen med att förhöra sig noga om hans skyddsling hade ätit ordentligt och höll sig hel och ren. Den proceduren upphörde snart, då han insåg att den unga pojken skötte både maten och den personliga hygienen på ett föredömligt sätt.

  Likadant gick det med läxförhören, det var meningen att Gleb skulle kolla att han gjorde sina läxor och klarade skolarbetet på ett bra sätt, men det blev snabbt uppenbart att pappa var en duktig och flitig elev, och tog skolan på stort allvar. Varje morgon i fabriken visade han upp sina skrivhäften med räknade matteuppgifter och prydligt skrivna uppsatser i olika ämnen, tills Gleb sa åt honom att det inte behövdes.

   ”Du är en klipsk och rejäl grabb, du ska få se, en vacker dag blir du professor”, sa han med ett skratt, ”fast det skadar ändå inte att lära sig ett yrke, den som kan arbeta med sina händer klarar sig alltid, och nu är tiderna som de är.”

   Gleb såg också till att han upplystes om tiderna och tillståndet i världen. Då och då läste han högt artiklar ur Pravda eller Trud. Pappa lyssnade uppmärksamt utan att bry sig om de ilska blickar som kastades åt deras håll från de andra arbetarna. Ingen sa dock någonting.

   Hans ryska hade nu blivit i det närmaste perfekt, även om det hände någon sällsynt gång att han snubblade på något ord eller ett uttryck. Använde ett ord som lät likadant på ryska som på polska men hade en annan betydelse. Eller så översatte han direkt från antingen polska eller jiddisch, oftast polska, och även om det kunde vara begripligt lät det komiskt på ryska. Då drev Gleb lite med honom, men snällt, utan hånfull elakhet.

   Men Glebs viktigaste uppgift var ändå att lära ut ett yrke. Han var mästersvarvare och en obestridlig virtuos vid svarven, om det var med trä eller metall. Den form existerade inte som han inte kunde få fram vid sin maskin, minsta lilla detalj hamnade på exakt rätt ställe när han var i farten. Och nu lärde han upp sin unga adept.

   ”En stadig hand, koncentration och precision, kraft och känsla”, förmanade han när han visade hur det skulle göras. Det gick så där, det var tämligen uppenbart att min blivande far inte bara klarade skolan bättre än svarven, han var utan tvekan betydligt mer road av algebra och rysk litteratur än precisionsdelar till komplicerade industrimaskiner.

   Men han var ambitiös och ihärdig, och lärde sig grunderna så sakteliga. Efter ett tag gav Gleb honom till och med ansvaret att helt självständigt tillverka vissa enklare delar. Märkligt nog hade han lättare att svarva i metall, trots att det ansågs allmänt att det var mycket svårare jämfört med trä.

   Och vem vet, kanske hade han kunnat bli en fullärd svarvare med tiden, om inte idyllen i Białystok hade fått ett abrupt slut. Det var en het dag i juni nästan två år efter flykten från Warszawa. Artillerikanonaden mullrade i väster som ekot av ett åskväder, och himlen svartnade av tyska bombplan som spred död och förstörelse från luften.

   De var här igen! Han hade turen att komma med ett tåg som avgick på kvällen samma dag, och som klarade sig undan flygbombardemanget. Sedan bar det av på en lång och äventyrlig resa österut, över den oändliga stäppen, bort till den väldiga floden Volga, ända fram till en gudsförgäten kosackby vid det stilla Don.

   Vad som hände med Gleb Michajlovitj visste han inte, högst sannolik delade han öde med miljoner andra unga sovjetiska män som stupade för Stalin och fosterlandet, kanske blev han som så många andra tillfångatagen och hade han turen att överleva blev han i stället trakasserad och förföljd vid hemkomsten. Eller så kanske överlevde han bara, det fanns de som gjorde det också. Han fick aldrig reda på det.

   Men visst lämnade Gleb Michajlovitj spår i hans liv. Han var världens taffligaste, mest opraktiska, extremt ohändiga, människa, med tummen mitt i handen som det heter. Men svarva nästan som en mästare, det kunde han!

Att höra till - eller hur ska vi ha det med Ryssland

 

Ryssland står inte högt i kurs nu, och det är egentligen ingenting nytt. Själv har jag en högst ambivalent attityd till det stora landet i öster. (För undvikande av onödiga diskussioner: jag tar bestämt avstånd från invasionen i Ukraina!)

Jag har skrivit om min inte helt okomplicerade relation till Ryssland och det ryska, bland annat i berättelsen "Att höra till", som ingår i boken "Familjealbum"

ATT HÖRA TILL

/../

" Men det var ändå inte det värsta.

   Det som särskilde mig mest från mina kamrater var det här med ryssarna. Varje anständig polack ser det som sin patriotiska plikt att hata ryssar.

   I min familj älskade man ryssar.

   I majoritetssamhällets ögon var ryssarna de nya ockupanterna, en smutsig, semiasiatisk, barbarisk hord som drog in i landet, förmodligen lömskt insläppt av de förrädiska polska kommunisterna, som alla förstås var judar och alltså egentligen inte polacker, och här ägnade sig de hemska ryssarna åt att sno alla armbandsur de kom åt och begå hänsynslösa massvåldtäkter, för att sedan försänka vårt lidande fosterland i kommunismens eviga mörker.

   Vi såg dem som befriare.

   Den obligatoriska undervisningen i ryska språket som började i årskurs fem väckte allmän harm, och manade till passivt motstånd. Inte nog med att de tar sig rätten att bestämma i vårt land, vi ska också tvingas att lära sig deras löjliga språk och skriva med deras hieroglyfer till bokstäver. Aldrig!

   Nivån på undervisningen var erbarmligt usel, och efter åtta år av tragglande av Pusjkins tungomål kunde de flesta knappt få ihop en enda korrekt mening på detta språk.

   Jag låtsades utåt att dela min omgivnings upprördhet och motvärn, jag var inte främmande för att under rysklektionerna låta bli att svara på en fråga som jag kunde svaret på, eller rent av att svara fel på frågan även om jag mycket väl kände till det korrekta svaret, men innerst inne gladde jag mig åt ryskundervisningen. Det var roligt med språk, det kyrilliska alfabetet var fascinerande, ryskan var så vacker och melodiös, men framför allt gav mig de nyförvärvade kunskaperna åtminstone tillfälligt en möjlighet att förstå vad mina föräldrar sa när de talade ryska då de inte ville att barnen skulle begripa.

   För min pappa var ryskan som ett andra, eller möjligen tredje, modersmål, och också min språkbegåvade mamma talade språket flytande. Liksom mormor.

   I ett anständigt polskt hem ansåg man att tala ryska var att jämställa med grovt landsförräderi.

   Jag såg gärna sovjetiska filmer, vilket ingen annan gjorde, det var närmast en vetenskaplig sanning att amerikanska filmer var bäst, och bland mina jämnåriga stod också barnförbjudna franska och italienska filmer högt i kurs eftersom, påstods det, det var alltid nakna kvinnor med.

   I den sovjetiska filmen ”Grönt ljus”, en finstämd skildring av taxichaufförer i Moskva, fanns det inga nakna damer. Inte heller några fler åskådare i publiken än jag. Naturligtvis berättade jag inte för kompisarna att jag hade sett filmen.

   Alla läste Sienkiewiczs historiska romaner om ädla och tappra polska adelsmän som stred för ära och fosterland mot vilda kosacker, obildade svenskar och lömska turkar. Det gjorde jag också. Men dessutom läste jag mängder med böcker om Stalingrads belägring, sovjetiska stridsvagnsoldaters list och hjältemod, och heroiska partisanförband som utförde självmordsuppdrag bakom fiendens linjer.

   Det var fina böcker.

   Kriget, det andra världskriget alltså, var på många sätt en vattendelare som skiljde de suspekta judiskt-kommunistiska agnarna från det äkta patriotiska polska vetet. Medan våra polska grannar och bekanta vid blöta tillfällen, och de är många i Polen, sjöng de då politiskt synnerligen inkorrekta patriotiska sångerna om vallmoblommor på Monte Casinos sluttningar som lyser rödare än rött då de har vattnats med polska soldaters blod, misshandlade man i min familj ryska folksånger, jag minns fortfarande hur morbror L. tjatade om att det var ”en halv ton för högt”, när till och med en totalt tondöv person kunde höras att det bara lät för jävligt.

   Folksångerna var bara en halv olycka, efter ett par omgångar vodka övergick allsången från smäktande toner från de vida stäpperna till mer ideologiskt färgade marschtakter från Det Stora Fosterländska Kriget, som min pappas favorit ”Artileristi Stalin dal prikaz”, om hur den store ledaren ger artilleristen order att för våra mödrars tårar Ge eld! Ge eld! Ge eld!

   Det är fina sånger."

/../

Motsägelsefull särling på händelserik resa

 

Sven Haralds äventyr
Jonatan Petré Brixel
Vulkan

Så vitt jag vet arbetade Jonatan Petré Brixel samtidigt med filmen ”Sven Haralds äventyr” och romanen med samma titel. Filmen blev klar för något år sedan, och nu är boken också publicerad. Man ska aldrig jämföra två skilda medier, men jag kan i alla fall konstatera att romanen står sig väl i sin egen rätt.

”Sven Haralds äventyr” är en pikareskroman. Den tar sin början med ett plötsligt uppdykande av huvudpersonen i ett ödsligt hus i en trakt som starkt påminner om Nordingrå, han söker sig sedan ut i världen, först med ett kort mellanspel, inte särskilt lyckat i Stockholm, tiden där tycks mest som en parentes, vilket är säkert avsikten, för att snart hamna i den tyska metropolen Hamburg. Och där händer det grejer!

Det uppdagas så småningom att Sven Harald ursprungligen kommer från helvetet. Det är en märklig plats som består av ett gigantiskt kontorslandskap där förslavade tjänstemän ägnar sig åt meningslösa uppgifter vid föråldrade datorer. Kanske inte så underligt att man vill söka sig därifrån.

Särskilt om man är som Sven Harald. Han har ett visst släktskap med tidigare litterära figurer, Till Eulenspiegel, Mikael Ludenfot och den gode soldaten Svejk. Han är lite av var och en av dem, samtidigt ingen av dem, han är bara Sven Harald.

En frihetstörstande streber, lite av en moralistisk skurk, kreativ lätting, insiktsfull och ignorant, ja så där motsägelsefull som folk är mest, fast på ett högst säreget och inte så lite charmigt vis.

Sven Haralds äventyr skildras med bra driv i språket, och med många lekfulla blinkningar och referenser. Den första ovanjordingen som Sven Harald möter på sin vindlande resa är en enslig kultursnobb som heter Dorian och som fördjupar sig i Heideggers ”Varat och tiden”. En viktig person heter osannolikt nog Herr Nilsson, kanske för att han genomgår en evolutionsliknande metamorfos. På något ställe fälls det repliker som är direkt kopierade ur klassikerfilmen ”Casablanca”.

Det finns säkerligen många fler som jag har missat. Hur som helst går det inte att ta fel på hur lustfyllt författarens arbete har varit under skrivprocessen.

Sven Haralds händelserika resa mynnar ut i en stilla hyllning till livet i sann humanistisk anda.