Audiovisuellt och experimentellt på Nonagon-festivalen på Svanö

 

För tredje året bjuder Nonagon-festivalen på ett digert program i dagarna två vid Cisternerna på Svanö. Artister från både Sverige och utomlands presenterar konst och musik med fokus på audiovisuella och experimentella uttryck.

-          Vi har hittills fått en mycket positiv respons på festivalen och hoppas förstås på att det blir ännu bättre i år, säger Tove Nowén från den arrangerande föreningen, som också den givetvis heter Nonagon.

-          Samtidigt måste vi ha en begränsning av publikantalet, det har att göra med att den unika återklangen i Cisternen påverkas av publikens storlek.

Det kommer tillräckligt många ändå, både från lokalområdet och från resten av landet. En del reser med en specialchartrad buss från Stockholm.

Tove Nowén berättar att förra årets festival hade ett tajt schema, vilket upplevdes som stressande av många. I år har man därför försökt att ha ett luftigare program, med större möjligheter till umgänge, med bland annat en utescen med olika musikstilar som jazz, punk och techno och tillfälle till dans.

-          Det hålls en konstutställning och performance i den ena Cisternen, medan det spelas musik och visas film i den andra mindre Cisternen, och workshops hålls på flera olika ställen, säger Tove Nowén.

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Verkligare än verkligheten - Mångbottnad Hesse i Skogsnäs

 

Skogsnäskollektivet firar 50 år med ett digert kulturprogram. En av huvudpunkterna är SkogsnäsTeaterns dramatisering av Hermann Hesses ”Stäppvargen”. Den tysk-schweiziske författarens romaner var lite av heliga skrifter för 60- och 70-talens alternativa rörelser, och det är möjligt att han är nu på väg att få en renässans. Det är ingen tvekan att just Skogsnäs är rätt plats för att gestalta Hesses sökande efter nya livsvägar.

Att dramatisera ”Stäppvargen” är ingen lätt uppgift, och SkogsnäsTeatern går till väga med att ta ut svängarna ordentligt. Manuset är ett försök att balansera mellan dåtid och nutid, mellan ursprungets 20-talet och vår egen tid, utan att tappa kontinuiteten, något som lyckas ganska bra.

Suggestiv stämning och drastisk humor, lägg därtill scenografi av Erik Gärdegård och kostymer av Sarah Mårskog. Även om jag inte var direkt förtjust i cirkustältet som val av spelplats.

Musiken är en stor tillgång, den illustrerar inte enbart utan bidrar till att driva handlingen och fylla den med innehåll. Som när de spelar ”Lucy in the Sky with Diamonds”. Det framförs säkert fler låtar som associerar och fördjupar, jag har nog dessvärre missat flera av dem.

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Indiana Jones vägrar pension - på nya äventyr för att rädda världen

 

Filmerna om Indiana Jones är en saga för vuxna, med extra allt av action och äventyr. Mycket bygger på stående inslag, med spänning som återkommer i film efter film. Det blir särskilt påtagligt och synligt i den senaste, femte filmen. Den ärrade hjälten ska pensioneras efter att de sista åren ha bedrivit rutinundervisning för uttråkade och okunniga studenter. Av det blir det förstås ingenting, nya äventyr med ett kraftfullt eko av det förflutna kräver hans resoluta ingripande,

Det börjar som vanligt i ett vansinnestempo med stunt som staplas på varandra i en svindlande hastighet. I centrum står än en gång en antik relik med oanade krafter att förändra världens öde. Det är av yttersta vikt att den inte faller i orätta händer, och vem är bäst lämpad att förhindra det om inte en pensionerad arkeologiprofessor med väletablerad smak för äventyr.

Många av actionscenerna är återanvändning från de tidigare filmerna. Osannolika slagsmål, lika osannolika skjutningar som alltid träffar rätt, det vill säga fel, halsbrytande kapplöpningar på taket till tåg i hög hastighet, lätt roliga biljakter där vår hjälte kör en trehjuling, en gastkramande upptäcktsfärd genom en grotta där oanade faror lurar ständigt. Med mera.

Den klipske hjälten ligger alltid steget före de lömska nazisterna, men de följer envist efter, och tycks gång på gång lura hjälten på frukterna av hans mödor. Men så blir det förstås inte, sagans logik kräver ett lyckligt slut.

Filmen mönstrar ett tämligen imponerande rollista, förutom Harrison Ford en som alltid övertygande Mads Mikkelsen som en säregen kopia av Werner von Braun, John Rhys-Davies och Antonio Banderas syns i några mindre roller.

Ett vanligt tema i moderna sagor som lyser ganska starkt här är att pengar är inte allt, det finns viktigare värden som vänskap och lojalitet.

Filmen är trots allt inte bara upprepning, regissören James Mangold tar ut svängarna ordentligt för en gångs skull och skenar i väg bortom tidsdimensionen i ett roande inslag, med en lätt filosofisk knorr.

Lite välvilligt kan man tolka in i filmen ett försiktigt varningens ord för nazismens möjliga återkomst, och kanske också för teknikens potentiella faror om den används på fel sätt, och framför allt i fel syfte.

Men man får se upp för övertolkningar. Indiana Jones är trots allt underhållning, och även om den är ett barn av sin tid och dess ideologi, är den ingenting annat än just underhållning.

Och som sådan fungerar den alldeles utmärkt.

Men allt har sin tid och det är dags att pensionera Indiana Jones på riktigt. Vilket påstås vara fallet, låt oss hoppas att det blir så också.

Ur askan i elden - från fascism till nazism till en fred som inte gör någon skillnad

 

Jag stannar här
Marco Balzano
Övers: Helena Monti
Palaver Press

Sydtyrolen är ett område i Dolomiterna som i många århundraden var en del av det habsburgska väldet. Efter första världskriget tillföll provinsen Italien. Befolkningen i Sydtyrolen är tyskspråkig, och efter Mussolinis maktövertagande utsattes området för en kraftig och hänsynslös italieniseringsprocess. Tyska språket förbjöds, inhemska lärare och andra tjänstemän hämtades från Italien, de lokala utestängdes från undervisning och annan offentlig tjänst.

Här i byn Curon bor Trina och hennes man Erich med sina två barn. Med bondsk envishet kämpar de mot maktens godtyckliga förtryck och tidens obevekliga gång – det som ofta med ett positivt laddat ord kallas för UTVECKLING.

När Mussolini och Hitler knyter nära alliansband träffar de en överenskommelse om att befolkningen i Sydtyrolen ska erbjudas att flytta till Tyskland, med löfte om hus, mark och arbete. Många nappar och drar i väg, för att bli svikna och desillusionerade, de flesta kommer skamset tillbaka efter kriget.

Bland dem som stannar kvar hyser många hopp om att befrias från fascismens förlamande grepp av de tyska nazisterna. När ”befrielsen” väl kommer 1943 efter Italiens tvärvändning inser de snabbt att de har hamnat ur askan i elden.

Och de fortsätter på sitt sätt trotsa övermakten. Det tvingas de till också efter krigsslutet, freden får inte stopp på arrogans och maktmissbruk.

Romanen är skriven som ett aldrig skickat brev från Trina till den dotter som lämnade dem och bor någonstans i en storstad. Språket är levande och stilen hämtar sin kraft ur spänningen mellan lantlivets tröghet och det historiska skeendets dynamik.

Den italienske författaren Marco Balzano är obrottsligt lojal med sina karaktärer och han dömer ingen. Det är en djupt humanistisk berättelse som ställer sig helhjärtat på den lilla människans sida.

Och som ställer viktiga frågor kring utvecklingens väsen och det pris som måste betalas – vem är vinnare och vem är förlorare? I mobilitetens tidevarv kan det vara en motståndshandling att stanna kvar. När alla springer kan bara den som stannar upp få reda på rätt riktning.

Varken felfritt geni eller hänsynslös klåpare

 

Stalins general. Georgij Zjukov
Geoffrey Roberts
Övers: Claes Göran Green
Historiska Media, 2012

Biografin över den sovjetiske krigshjälten Zjukov har samlat damm i bokhyllan i över tio år. Nu i samband med Ryssland invasion av Ukraina kändes det plötsligt motiverat att äntligen ta fram den och läsa. Om inte annat så för att se om det finns paralleller till det som pågår i öst för tillfället.

Boken är förvisso läsvärd i sin egen rätt, den berättar på ett lättillgängligt sätt en spännande levnadshistoria, som dessutom täcker in hela den sovjetiska historien, förutom de sista decennierna av upplösning.

Roberts, som är historiker verksam i Irland i Cork, förmedlar en balanserad bild av Zjukov, där han inte framstår som vare sig ett felfritt militärt geni, han begick bevisligen många misstag, eller som en råbarkad buse som offrade tusentals soldater i blodiga frontalanfall. Det gjorde han förvisso, men han gav också prov på taktisk och strategisk skicklighet av stora mått, som till exempel i Stalingrad och vid Kursk.

Hans målmedvetenhet och hänsynslöshet var knappast ett undantag i militärhistoriens bloddrypande annaler, inte minst under andra världskriget.

Men det som är mest frapperande med den biografiska skildringen av Zjukov är den täta sammanvävningen av det militära och politiken i det sovjetiska samhället.

Det är självklart politikens exklusiva uppgift att bestämma målen och det gäller även militären. Så fungerar det också i demokratier. Men därefter är det militärens sak att bestämma hur målen ska uppnås (förhoppningsvis inom folkrättens ramar).

Det synsättet var inte helt främmande i Sovjetunionen. Efter att under inbördeskriget av nödvändighet ha infört systemet med politiska kommissarier, med en bestämmanderätt lika stor och ibland även större än de militära befälhavarna, började man under 20-talet gå ifrån det, för att så småningom lämna det helt (även om det kom tillbaka flera gånger senare).

Under Michail Frunzes ledning som högste ansvarige i försvarsfrågor uppmuntrades fri diskussion kring militära frågor. Kravet på total uppslutning bakom kommunistpartiet gällde givetvis fortfarande, men debatten kring militär taktik och strategi bland befälhavare skulle vara uppriktig och fri.

Efter Frunzes död 1925 (under oklara omständigheter) började situationen gradvis förändras under Stalins växande inflytande, för att kulminera med utrensningarna inom Röda armén under den Stora terrorn på 30-talet.

Nu får politiken en avgörande auktoritet inom den militära sfären inom snart sagt alla nivåer.

Det visar sig ödesdigert efter det tyska anfallet på Sovjet 1941, särskilt under krigets första fas, men även flera gånger senare.

Meningslösa motoffensiver till varje pris, order om att inte retirera, krav på erövring av städer till diverse bemärkelsedagar, alla dessa politiskt motiverade åtgärder var kontraproduktiva, försämrade Sovjets militära läge och tillfogade både soldater och civila stor lidande.

Det är svårt att göra sig kvitt intrycket att just den sortens inblandning från politikens sida är lika aktuell i dagens Ryssland, och att det i kombination med politisk nepotism i den militära befordringsgången, har satt sin prägel på den uppenbarat tafatta ryska krigföringen i Ukraina.

Får man kränka religiösa känslor?

 

Debatten efter den senaste Koranbränningen har tagit ny fart och allt fler röster vill se ett förbud. Man hänvisar gärna till andra länder som har ett sådant, bland annat Finland där det finns en lag om trosfrid. Även Sverige hade en sådan lag men den avskaffades på 1960-talet.

Ett annat land som har en lag mot kränkning av religiösa känslor är Polen. Lagen har kommit till användning vid ett flertal tillfällen, med olika utfall.

Dorota Rabczewska, mer känd under artistnamnet Doda (eller Doda Elektroda), är en mycket populär rocksångerska. Under en intervju 2009 sa hon att hon tror mer på dinosaurier än på Bibeln, ”eftersom det är svårt att tro på något, som skrevs ner av någon som var packad på vin och någon som hade rökt på några örter”, onekligen ett ganska vanvördigt sätt att beskriva evangelisterna.

Doda anmäldes för brott mot artikel 196 i den polska brottsbalken om kränkning av religiösa känslor, som kan ge upp till två års fängelse. Artikeln avser ”Den som kränker andra personers religiösa känslor, genom att offentligt skymfa religiösa kultföremål eller platser avsedda för offentligt utövande av religiösa riter”.

Dodas försvarare yrkade på frigivning, med hänvisning till den grundlagsstadgade yttrandefriheten. Tingsrätten valde dock att döma Doda till böter på 5000 polska zloty (ungefär 12 000–13 000 svenska kronor). Enligt domen var Dodas uttalande ”objektivt kränkande”, och hennes avsikt var att ”håna och kränka”.

Doda överklagade till högre instans, men den fastställde domen. Doda har överklagat till Europadomstolen som i sin dom konstaterade att polska staten har kränkt Europakonventionen om mänskliga rättigheter..

Rättsprocessen mot den polska konstnärinnan Dorota Nieznalska har pågått sedan 2003. På ett galleri i Gdansk ställde hon ut en installation, kallad "Passion", föreställande en erigerad penis som växer fram från ett kors, och bredvid visades en film från en styrketräningslokal. Konstverkets uttryck för protest mot kyrkans patriarkala förtryck var uppenbart.

Nieznalskas konstverk är ett förtvivlat skrik av protest mot förtryck i ett samhälle där kyrkans makt växer, klerikalismen tilltar, och katolicismen är en statsreligion i allt utom det rent formella.

Efter en farsartad anmälan från personer som inte ens hade sett installationen, åtalades Nieznalska för "sårande av religiösa känslor", något som faller under brottsbalken i Polen, och dömdes i lägsta instans till sex månaders samhällstjänst, och att betala rättegångskostnader. Hon friades i högre instans, och rättsmaskineriet mal vidare fram till 2010 då hon äntligen friades helt.

2008 åtalades black metal-artisten Adam Darski ”Nergal” för att ha rivit sönder en Bibel under en konsert, men han friades efter flera rättegångar.

Det finns ett starkt motstånd i Polen mot lagen om kränkning av religiösa känslor. Flera ledande personligheter från politikens och kulturens värld har uttalat sig kritiskt om domen, och krävt lagens avskaffande.

Lite märkligt att Sverige verkar gå åt andra hållet.

Föregångare och inspirationskälla till den magiska reaismen

 

Det hon minns
Maria Luisa Bombal
Övers: Lena Heyman
Lind & Co (Palmserien)

Den chilenska författaren Maria Luisa Bombals roman ”Det hon minns” kom ut redan 1934. Den anses vara en föregångare och en inspirationskälla till den magiska realismen. Förvånande nog är det först nu som den för första gången publiceras på svenska.

Anslaget i romanen är originellt. Ana Maria, som inte saknar likheter med sin skapare Maria Luisa, ligger på sin dödsbädd. Hon är alltså död, inte döende. Romanens originaltitel är också mycket riktigt ”den svepta”.

Men den avlidna kan se, känna, tänka och framför allt minnas. Hon ser på de sörjande, familjen och vännerna, och hon ser tillbaka på sitt liv, bandomen och ungdomen, den första förälskelsen och det första stora sveket, den frånvarande modern, den tyranniske fadern, den obligatoriska ömma barnflickan, det misslyckade äktenskapet, ambivalensen gentemot barnen…

Det handlar lika mycket om det som hände som det som inte blev av, och kanske också om det som hade kunna bli. Och frågan som ståndigt återkommer, även om mestadels outtalad, är måste man vara död för att se klart och förstå fullt ut?

Greppet att låta huvudpersonen vara död är suggestivt fram skrivet, men frågan är om det tillför så värst mycket. Det hade nog fungerat lika bra med en döende, eller kanske bara en som minns, även om det givetvis inte blir lika skarpt definitivt. Å andra sidan ska man vara extremt försiktigt med att uttala sig om de dödas seende och minnesförmåga.

Framställningen av könsroller känns dessvärre daterad.

Bombals språk är precis och förtätat, har ingenting av den yvighet som utmärker den latinamerikanska ”boomens” författare som Garcia Marquez eller Vargas Llosa.

I sin historiska kontext intressant läsning.