Gift med en fanatiker

 

"Jag tror på mångfald och tolerans. Människor av olika nationaliteter, kulturer, religioner, kan mötas som kompisar, vänner, arbetskamrater, och ja, också bilda familj. Naturligtvis kan det uppstå problem, det är inte ovanligt med friktion och missförstånd, och ibland kan det gå riktigt illa, men frågan är om det nödvändigtvis beror på kulturskillnader. Människor som kommer från likartade omständigheter kan ha det nog så besvärligt de också.

Misstanken är helt enkelt att många skyller sina egna tillkortakommanden, brist på empati, ovilja till anpassning, sin envishet, halsstarrighet och andra svagheter på kulturskillnader. Det känns onekligen bättre att ha olika kulturer än att vara ett praktarsle.

Det är så klart bara dumheter. Ett kräk är ett kräk oavsett vilken gud hen tillber – eller inte tillber någon alls. Och det saknas inte fanatiker uti vår stora vida värld, på samtliga kontinenter, i alla länder, tillhörande diverse religioner, talande olika språk.

Trist bara om en sådan fanatiker gifter in sig i ens egen familj. Som det gjorde i min familj.

Den som råkade illa ut var moster L. Egentligen var hon min mammas kusin, men de var som systrar för varandra. Hon var ingen skönhet precis, och i en tid, efter kriget, då folk gifte sig och skaffade barn tidigt, blinkade alla varningslampor ilsket rött att hon för var dag närmade sig det berömda glasberget.

Men innan hon hamnade på det skamliga stället dök en friare upp. O. studerade i likhet med moster L. kemi, han kom från en välassimilerad tysk familj, vilket i de assimilerade judarnas ögon sågs närmast som en tillgång, och var en ung man med goda framtidsutsikter.

Han led emellertid av en allvarlig brist, i alla fall i det här sammanhanget. Han var en troende katolik, och då menar jag inte så där troende som de flesta som ser religionen mer som ett historiskt band mellan generationer, en tradition, ett socialt kit som håller ihop samhället, en uppsättning ritualer som tillfredsställer vårt behov av ceremoniella initiationsriter. Ni vet, de som döper sina barn, konfirmeras och gifter sig i kyrkan, för så ska det vara, så har det alltid varit, och ska helst så förbli, utan att fundera djupare över innehållet i dessa traditionella handlingar och gester."

Boken kan beställas direkt från författaren eller från Bokus och fysisk bokhandel.

Finskt godis

 

”Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två”, skaldade Rudyard Kipling, och han var inte vem som helst, Nobelpristagare, den brittiska imperialismens främste lovsångare, och författare till ”Djungelboken”.

Nu tror jag att det öst han syftade på var ett annat än det öst som jag växte upp i. Det som en gång i tiden benämnes Östeuropa, och som ibland kallas så fortfarande, ligger egentligen centralt i kontinenten, i Europas mitt. Men beskrivningen var förmodligen mer ideologisk än geografisk.

Och hierarkisk också. Det var liksom underförstått att väst var bättre, högrestående, utvecklat och förmöget, medan det stackars öst var fattigt och efterblivet, sämre i alla avseende. Och allt som oftast var det inte ens underförstått utan helt och fullt explicit.

Det gällde faktiskt i båda väderstrecken, i väst och i öst, kanske framför allt i öst. Inte minst bland unga människor. Det rådde en gränslös beundran för allt västligt. Riktiga amerikanska jeans var höjden av mode, och det var märket Levis som gällde.

Jag hade den otroliga turen att begåvas med ett par jeans direkt från USA, efter att morbror J. hade besökt en släkting där, och medförde en koffert full med ett överflöd av exotiska gåvor till hela familjen, till hans smala lycka var vi ganska få.

Jag drog på mig utan dröjsmål det amerikanska klädesunderverket, vilket väckte en viss förvåning hemma då redan på den tiden var synnerligen avog till att prova kläder, och rusade ut på det att alla kompisar på våran gård med omnejd skulle vederbörligen beundra mina äkta jeans som det bara skrek väst om.

Jeansen var av märket Rifle, och möttes först av en viss misstänksamhet från beundrarskaran då det inte var Levis. Men det gick fort över, allt var rätt med mina nya jeans, rätt tyg, rätt snitt, och namnet Rifle, som vi givetvis uttalade fel, fonetiskt, lät tufft och genuint amerikanskt.

Misstänksamheten förbyttes snabbt i missunnsamhet och avund. Jag var en riktig jeanskung för en dag."

Boken kan beställas direkt från författaren eller från Bokus och fysisk bokhandel.

En roman som är som ett musikstycke

 

Det finns tid
Carina Bergström
Ord & visor förlag

Carina Bergström från Nedre Saxnäs är poet och musiker. Det är därför fullt logiskt att hennes första roman är en poetisk berättelse om musik.

”Det finns tid” är historien om Sylvia som växer upp i Västerbottens inland i början av 40-talet. Det är fortfarande i hög grad ett traditionellt samhälle, med kvardröjande inslag av självhushållning, kunskapstradering mellan generationer, med konservativa värderingar, och strikta hierarkier, både socialt och mellan könen.

Men sakta uppstår det sprickor i den gamla fasaden och det nya möjligheter öppnar sig. En sådan är just musiken, som kan bli en väg bort- och uppåt – för den begåvade som är beredd att satsa. Även om den personen råkar vara en flicka.

/../

Läs hela texten (ej betalvägg) i Opulens

Märkliga djur

 

"Det var på den tiden då det förekom flitigt så kallat frivilligt samhällsarbete. Som så mycket annat i den reellt existerande socialismens verklighet var det raka motsatsen till vad det påstod sig vara. Det var inte ett dugg frivilligt, samhällsnyttan ifrågasattes av många, och inte ens begreppet arbete levde riktigt upp till sin vanliga innebörd.

Det fuskades med andra ord en hel del.

Det frivilliga samhällsarbetet skulle bidra till det allmänna bästa och fostra en medborgerlig anda. Det skulle göra så många som möjligt delaktiga i samhällsutvecklingens obönhörliga rörelse framåt mot det jordiska paradiset i form av det klasslösa samhället.

Det gick väl så där.

Det frivilliga samhällsarbetet organiserades av partiet, som ju inte för inte hade en ledande roll i nationen, ungdomsorganisationer, företag och skolor. Frivilligheten betydde huvudsakligen att det var oavlönat och skulle utföras på fritiden, och var inte större än att närvarolistor kollades ordentligt, ibland helt ogenerat med namnupprop. Några straff utmätes inte för dem som uteblev, men en reprimand kunde det väl bli, och en rejäl sådan därtill, det skräddes inte orden minsann.

Och den ofrivillige kunde kallt räkna med att bli förbigången vid nästa befordringstillfälle, inte heller kunde hen hysa något hopp om tilldelning av biltalonger eller en hälsosam semestervistelse vid Svarta havet."

Boken kan beställas direkt från författaren eller från Bokus och fysisk bokhandel.

Skåpets skamliga hemligheter

 

"I barnkammaren i vår lilla lägenhet i Warszawa stod ett stort skåp. Nu uppfattade inte vi lägenheten som liten, så bodde de flesta i stan, det var varken stort eller litet, och mitt och min systers rum kallades knappast för barnkammare heller. Men skåpet det var stort. På precis det där sättet som barndomens alla dimensioner växer med kvadraten på tidsavståndet.

Skåpet var synnerligen rikt på innehåll, rena guldgruvan för ett nyfiket barn. Det mesta var förvisso av lite intresse, kläder som hängde på klädgalgar på en stång, vinterplagg på sommaren, och vice versa. Helt oanvändbara var de inte, de dög alldeles utmärkt för att klä ut sig, mammas hattar och pappas kostymer visade sig kunna erbjuda ett närmast oändligt antal variationer för fantasifulla lekar.

Ofta lekte jag ensam, men det hände sig att även något av grannbarnen, och de var många i vårt hus, liksom överallt vid den tiden, tittade in och vi lekte tillsammans, och ju fler som fanns på plats desto större möjligheter att hitta på något spännande och roligt.

Inomhus ägnade vi oss åt fredliga projekt, ofta olika versioner av upptäcktsresor i främmande länder långt borta. Ute däremot rasade ständigt ett krig, och de stackars tyskarna åkte på kopiöst med stryk av de tappra polska soldaterna, ibland också av partisanerna, gång på gång, jämt och ständigt. Att spöa tysken var en lek som vi aldrig tröttnade på. Enda problemet var att ingen ville vara tysk, men det löstes vid behov av de lite äldre pojkarna med knytnävens oemotsägligt övertygande argument.

Vinterkläderna var de mest tacksamma att leka med. Öronlappsmössor, tjocka pälsar, stora handskar och varmfodrade stövlar lät oss komma i väg på de mest hisnande äventyr i Arktis, där vi framgångsrikt kämpade mot naturens människofientliga element, tills vi nådde det efterlängtade målet och kunde stolt placera en polsk flagga där. Ledsen herrar Amundsen, Peary, Henson och Nansen, vi kom hit först!

Under resans halsbrytande strapatser gällde det att förnuftigt portionera ut den knappa provianten, som utgjordes undantagslöst av godis. Det var vi inget vidare på, särskilt inte jag, godissuget övertrumfade alltid förnuftets krav. Sådan är jag än idag.

Det svårnådda målet för våra äventyrliga exkursioner låg oftast ovanpå skåpet. Det var ett spännande ställe, och att klättra upp dit bjöd en extra krydda åt våra eskapader. Det var emellertid mindre populärt bland mina föräldrar, som var oroliga för att vi riskerade att göra oss illa, och dessutom förstöra skåpet. Det gällde att passa på när de inte var hemma.

En äventyrsresa måste planeras mycket noga, och bör ta hänsyn till många oförutsedda aspekter. Föräldrarnas närvaro hemma var utan tvekan en av de absolut viktigaste.

Skattjakten i skåpets väldiga innandöme ledde till många spännande fynd. Nu minns jag inte alla, en framkallningsapparat kunde med lite kreativ anpassning tjänstgöra som tung kulspruta, en rockring fick många alternativa användningsområden, en rostig fläkt öppnade oanade möjligheter.

En dag gjorde jag det i särklass mest fascinerande fyndet. Ett brett läderbälte av militärt snitt, med ett passande revolverhölster, och en rapportväska, också den i ljusblekt läder."

Boken kan beställas direkt från författaren eller från Bokus och fysisk bokhandel.

Ett hem för föräldralösa

 

"Hemmet var som en öde ö där en handfull skeppsbrutna gjorde sitt bästa för att hämta sig efter undergången. Deras båt hade förlist i en våldsam storm och sjönk till botten med de flesta av sina passagerare med hela deras packning som innehöll allt de hade och ägde. Nazismens obarmhärtiga vågor gjorde ingen skillnad mellan man och kvinna, ung och gammal, fattig och förmögen. Historiens mest jämlika katastrof.

Så gott som alla överlevande hade klarat sig genom att fly österut och lyckas behålla livhanken i det väldiga Sovjetunionen. Det fanns några få som hade lyckats överleva koncentrationslägrens helvete, det fanns också en och annan som tog sig genom ockupationsåren med falska ”ariska” papper.

De utgjorde en minoritetens minoritet, en skara utvalda vars överlevnad väckte omgivningens ohöljda förvåning, som bara överträffades av deras egen häpna insikt över att fortfarande vara vid liv.

Om de vid något tillfälle träffade på någon bekant från tiden före kriget, vilket hände ytterst sällan, brukade denne utan undantag utbrista: ”men lever du?”, och det var ingen fråga utan snarare en anklagelse.

Och vad skulle de svara? ”Nej då, det är bara som det ser ut, i själva verket är jag precis så död som jag borde vara och som alla förväntar sig!”

En del skulle hävda att ön inte var öde, kanske rent av att det inte ens var en ö. Men de hade fel, helt fel. Visst var det en ö, även om det existerade en omgivning bildade hemmets invånare en isolerad grupp, tydligt avskild genom sin status som mest olyckliga bland de olyckliga, de eländigaste bland de eländiga, de ensammaste bland de ensamma.

De överlevande trotsade sin egen kunskap om Förintelsens omfattning och letade ihärdigt efter släktingar. De sprang in och ut hos judiska organisationer, Röda Korset, satte upp förtvivlade lappar där det bara var möjligt. ”Itzak Shapiro, son till Abraham och Rosa, vi bodde på Freta 11, söker släktingar, vänligen lämna meddelande på Judiska ungdomshemmet på Jagielonska 28.”

Boken kan beställas direkt från författaren eller från Bokus och fysisk bokhandel.

I försoningens tid

 

Det är påsk nu. För oss prosaiska människor betyder det helt enkelt en längre ledighet. För dem i anden upphöjda innebär det så mycket mer.

Först är det den judiska påsken. Den har också börjat och håller på sisådär nån vecka. Då ska man ha på bordet mat som ändå inte går att äta. Den symboliserar nämligen. Jag måste erkänna att jag är skeptisk till mat som symbol.

Allt detta till minnet av uttåget ur Egypten. Själv blev jag fast i just Egypten för några år sedan på grund av ett vulkan utbrott i en helt annan ände av världen. Det är så det moderna samhället fungerar (inte). 

Det började ganska bra med ett par dagar extra på plagan, och sedan lyxhotell i Aten. Sedan blev det värre, och hela resan urartade till en pina som får Moses och hans gäng att framstå som bekvämlighetsapostlar. Dessutom kom judarna fram till det förlovade landet, medan vi kom till ett svinkallt Arlanda mitt i natten.

Inte tycker jag att det är nåt att fira.

Den kristna påsken firas till minne av Jesu död och återuppståndelse. Kopplingen till den judiska påsken är uppenbar, och inte för inte har påskhelgen genom århundraden traditionellt varit ett tillfälle för pogromer. Det sånt som kallas för "kristna värden".

Om man inte med det menar antisemitism i största allmänhet, liksom intolerans, förföljelse, folkmord och annat smått och gott som de kristna har ägnat sig åt genom åren.

Men påsken är framför allt försoningens och förlåtelsens högtid. Därför hoppas jag att bli förlåten för mina vanvördiga rader av både judar och kristna. Precis som vi alla förlåter våra vänner och fiender. 

Vi förlåter regeringen och den populistiska oppositionen, vi förlåter Donald Trump och Joe Biden, talibaner och amerikaner, Kaczynski och Orban, bombhögern och bombvänstern (nåja), kärnkraftsmotståndare och kärnkraftsanhängare...kanske inte de sistnämnda, men annars alla andra. Alla, alla.

Utom coronaviruset förstås.