Jag tittar sällan på tv. Det räcker att läsa genom tv-tablån för att ge upp. Vilket var precis vad jag gjorde häromdagen. En krönika från förra året förklarar närmare:
Livets avdrag för bortskämda
Höstens och vinterns snackis har varit det senaste bidraget till förnedringstelevision som går under namnet ”Ung och bortskämd”. Ett gäng osannolikt hjälp- och hopplösa ungdomar ska aldrig behövt att göra ett handtag i hela sitt liv ska nu ut livet och tvingas till aktiviteter som att städa upp efter sig, sälja prylar på loppis, och arbeta i mataffär eller hotell – och det förstår ju alla hur jobbigt det måste vara.
Meningen är förstås att vi ska förfasa oss över hur bortkomna de är (dagens ungdom!), samtidigt som vi får oss ett gott skratt över deras tafatthet (ett rått skratt förlänger livet). Men egentligen handlar det om att vi förfasar oss över våra egna monster, och vi skrattar åt oss själva. Det är våra barn, och de agerar i ett samhälle som vi har skapat.
Vi har förvandlats från medborgare till konsumenter. Livet är en gigantisk varumarknad där vi i egenskap av kunder fritt – efter upphandling – kan välja de varor och tjänster som passar.
Allt det andra ratar vi.
I min hemkommun – och det finns säkert också i alla kommuner med lite självaktning - finns det ett ställe som bär det stolta namnet Resurscentrum. Målgruppen är arbetssökande som har behov av stöd, målsättningen är bland annat att öka kompetensen, stärka självförtroendet och öka motivationen. Det är gott så. Men varför, frågar jag mig upprört, måste man i det studiematerial som används referera till sig själv som ”Jag AB”? Man ska tänka på sin person som ett företag, det gäller att sköta det rätt, man måste vara rädd om lagret, ens dag är underkastad bokföringens debet och kredit med plus- och minuskonton, vi uppmanas att fundera på vilka ”produkter” vi har att erbjuda på marknaden, som utgörs av våra nära och kära, liksom av andra vi kommer i kontakt med. Så där håller det på.
Någon gång i början av 80-talet läste jag i Saf-tidningen en intervju med en präst som glatt berättade att Gud är hans produkt som det var hans jobb att marknadsföra. Det gjorde mig upprörd, så hedning jag är. Men då var det fortfarande en isolerad dårfink som svamlade för den invigda kretsen. Idag har kapitalistisk framgångsindoktrinering sipprat hela vägen ner till grupper som står utanför arbetsmarknaden och riskerar marginalisering.
Kapitalismen förvandlar också de mest intima relationer till varor (eller tjänster) som är underkastade marknadens diktatur.
Ungdomarna från ”Ung och bortskämd” kommer säkert att klara sig bra här i livet. Det finns ju Rut-avdrag. Man får visserligen pröjsa, men hälften är avdragsgillt.
Det är hög tid att vi tar strid för ett samhälle där den ledande principen är ”Ta hand om din egen skit.”
Texten publicerades i mars 2011 i Transportarbetaren.
Ytterst handlar det om klassamhället. Kristian Lundberg är den som på senare år har på bäst sätt skildrat det moderna klassamhällets sämsta sidor. Hans ”Och allt ska var kärlek” är ett litet mästerverk.
Och allt ska vara kärlek
Kristian Lundberg
Ordfront, 2011
Att skriva en bok kan för författaren leda till ett behov att skriva en annan bok. När Kristian Lundberg var klar med den kritikerrosade och prisbelönta romanen ”Yarden” kom han på att han egentligen ville skriva en annan berättelse. En som går på djupet, ända ner till botten, med vad som är viktigt i livet, vad som gör oss till människor, och om kärleken. Som synes inga små frågor.
Kristian har efter sin materiella och existentiella djupdykning, som han skildrar i ”Yarden”, kommit nu på rätt köl i livet. Han bor nu med utsikt över sin gamla arbetsplats, och minnen av det som varit kommer till honom, samtidigt som han underkastar sina erfarenheter en skoningslös analys. Han skriver sig tillbaka till sig själv.
Det handlar om ett arbetsliv som innebär den ultimata förnedringen, som berövar de längst ner deras människovärde. ”Klasskampen existerar.”, skriver Lundberg, ”Den sker från det omvända hållet.” Arbetarna på Yarden styrs med hjälp av rädsla, sticker du upp ringer de inte in dig imorgon, det är så ”flexibiliteten” fungerar i det moderna arbetslivet. Arbetarna övervakas, spelas in, och är ständigt försiktiga med vad de säger, man vet aldrig vem som kan vara angivare.
Jag läser Lundbergs roman precis efter att ha avslutat ”Tornet”, som är en skildring av 80-talets DDR. Det är svårt att inte slås av likheterna. En utveckling av den moderna kapitalismen som är lika sensationell som upprörande.
Det är i den totala avhumaniseringen som Lundberg upplever på botten som han kommer underfund med vad som är kärnan i att vara människa. Eller som han själv uttrycker det på sitt poetiska språk med en biblisk och profetisk underton, det är då han blir till som människa.
”Att vara människa är att misslyckas. Att vara människa blir då också att älskas.” Det är en utmaning mot hela vårt samhälles sätt att fungera och den ideologi som bär upp det. Ett samhälle som hyllar framgång, ungdom, företagsamhet, och delar in människor i vinnare och förlorare är inte mänskligt. Där finns inte människovärde, inte heller kärlek.
Kärleken är central för Lundberg, men de politiska implikationerna är uppenbara. Det är bara när samhällets förmår och har vilja att inkludera – på lika villkor! – de misslyckade, de oföretagsamma, de lata, som ett sant humanistiskt ideal kan förverkligas, i ett samhälle som är till för människorna, och inte tvärtom.
Det är en strävan som är så mycket mer utmanande och radikal då det är föga troligt att något parti skulle ta upp det i sitt program.
”Vi länkas samman av vår oförmåga.” Jag skulle vilja påstå att det är vad socialismen i grunden handlar om.
Om och om igen söker sig Lundberg till sakens kärna, skärvor, fragment, korta stycken, fogas samman på nytt. Varje ord, varje mening berör.
Det är en i varje avseende radikal och viktig bok som Kristian Lundberg har skrivit.
