Sommarkväll i Konvaljparken

Härligt högsommarväder lockade många på fredag kväll till Konvaljparken utanför Nyland. Kanske så många som tusen personer njöt av underhållningen, och några passade på att ta ett svalkande dopp i Dämstasjön.


Det är 26:e året i rad som föreningen Styrnäs Framtid ordnar sommarkvällar i Konvaljparken. Allt arbete sköts ideellt, inträde bjuder man på, och finansiering får man dels genom sponsring, främst av ortens företag, dels genom att sälja lotter och försäljning av egentillverkade kolbullar, och läsk och godis.

Publiken strömmar till inte bara från närområdet, utan från hela Ådalen, och inte minst kommer många semesterfirare, både svenska och utländska, för vilka en kväll i Konvaljparken blir ett oförglömligt minne av den svenska sommaren när den är som bäst.

- Många kommer till Konvaljparken för att träffa bekanta, framför allt många hemvändare, säger Göran Hellström från Styrnäs Framtid.

Han berättar också att man har kört samma koncept under alla år, det finns ingen anledning att ändra på det så länge det fungerar. Även banden som spelar brukar trivas mycket bra med scenen i Konvaljparken, och många band tipsar varandra om stället.

Så var det tydligen med Lars Vegas Trio som stod för underhållningen på fredag kväll. Trion är egentligen en kvintett, och är en rikskänd musik- och komikergrupp, som dels spelar covers på diverse hits, men med ändrade, humoristiska texter, dels bjuder på en scenshow, med förväxlingar, dåliga vitsar, självironi, och man driver med allt och allt, inte minst sig själva.

Det högt tempo, man tar ut svängarna ordentligt, det är folkligt, med glimten i ögat. Publikkontakten är suverän, publiken tänder till direkt, och klappar händer och sjunger med redan i första låten.

Det blir tre fredagar till i Konvaljparken. Nästa sommarkväll spelar jämtländska Ständut Blakk. Sedan är det tur för Fancy Pants och The KFC Band, för att avslutas med kultbandet från Nora, The Scramblers.

Arrangörerna räds inte ens dåligt väder.

- Bara en endaste gång under alla dessa år har vi tvingats att ställa in, säger Göran Hellström.

Klas Klasson - mångsidig konstnär

Bollsta kulturdagar spurtar idag med en tredagarsutställning av Klas Klasson på Folkets hus. Utställningen är ett led i Föreningen Stenskolans satsning att lyfta fram lokala konstnärer.


- Intresset för Klas Klasson har varit enormt, det har ringt folk med förfrågningar från hela länet, säger Gunborg Nilsson från föreningen och en av eldsjälarna bakom kulturdagarna.

Klas Klasson är en av de största Bollstaprofilerna genom tiderna. Född 1869 levde han till den aktningsvärda åldern av 101 år, då han gick bort 1971. Han var en mångsysslare av sällsynt skådat slag, tidningsredaktör, kompositör, hantverkare, konstnär och musiker. Han startade den första fackföreningen i Bollstabruk, han var med och grundade Folkets hus, han ombesörjde den första radiosändningen, det är en svårslagen meritlista.

På utställningen finns konstverk från drygt femtio år, det äldsta är från 1910 – då var Klas Klasson redan 41 år gammal! – de yngsta daterar från 1960-talet. Här finns några gamla foton, Klasson var med i olika sammanhang, musikorkestrar, nykterhetsloger – även om just nykterhet är inte vad han är mest ihågkommen för. På en skärm hittar man några riktiga fina teckningar, lite i Albert Engströms anda.

Mest finns det tavlor, olja på duk, med lokala motiv, framför allt från Bollstatrakten, och målade brukföremål. Klasson anförtroddes ofta uppdraget att utsmycka olika objekt för hemmaanvändning, som flaskor, askar, glas, speglar och tråg. Påminner inte så lite om rysk folkkonst.

Utställningen som pågår hela helgen avslutar årets kulturdagar. Arrangörerna från Föreningen Stenskolan är mycket nöjda.

- Det har varit bra med folk på alla evenemang, säger Olle Svanholm.

I farbror Gunnars anda

Även om konst oftast är resultatet av ett individuellt skapande ingår den inte desto mindre i ett sammanhang, där stilar och traditioner hänger mer eller mindre nära ihop.


Det är en tillfällighet som ser ut som en tanke att samtidigt med minnesutställningen av Nils Gunnar Johansson har Carin Hedlund vernissage för sin utställning i ateljén i Orsta, också det i Nordingrå.

Carin Hedlund var under sin uppväxt i Jättesta i Kramfors granne i många år med familjen Johansson. Hon var klasskamrat med Nils Gunnars dotter Lena, och har faktiskt haft Nils Gunnar som teckningslärare. Hon omtalar honom med ett leende som ”farbror Gunnar”, och berättar om hur de ofta fick följa med när konstnären var ute och skissade. Ibland kunde han dela ut färger till barnen så att de skulle måla själva.

Det har varit en viktig inspiration, dels som uppmuntran, men även i motivvalet. Uppåt hälften av de tavlor som Carin Hedlund ställer ut är med motiv hämtade från Nordingrå. De flesta är landskap. Tekniken är akvarell – ”barndomens vattenfärger, fast nu med ett finare namn”.

Akvarell är en svår teknik som kräver en säker blick och en fast hand. Det finns en lätthet, kombinerad med precision, i Carin Hedlunds tavlor som är mycket tilltalande. Det gäller framför allt de rena landskapsmotiven, både de från Nordingrå och de från västkusten.

Hennes bilder från Kramfors däremot är starkt nostalgiska, på gränsen till glättigt idylliserande. Samtidigt finns det en värme i färgerna och anslaget som håller idyllen i schack.

Det finns också några tavlor som avviker. De är försiktigt experimenterande, med abstrakta motiv, där oändlighetssymbolen varieras på olika sätt.

Till slut, på tal om tillfälligheter som ser ut som en tanke: Carin flyttade från Kramfors till Umeå, där hon utbildade sig till matematiker. Hon bor numera i det genom tv riksbekanta Täfteå, och har stället i Orsta som fritidshus. Ateljén är för övrigt belägen i ett gammalt stall. Genom släktforskning har Carin fått veta att hennes släkt har anknytning till Orsta sedan 1600-talet!

Utställningen pågår till den 6 juli.

Ljusets mästare på Mannaminne

Vad vore Nordingrå utan sina konstnärer? Tänk bara Olle Ericsson, Tage Nordholm och Johan Lundgren, och för all del, också alla de nu verksamma. De har skänkt liv åt bygden, de har skildrat den och gjort den känd vida omkring.


En av de absoluta största var Nils Gunnar Johansson. Han hedras nu med en retrospektiv minnesutställning på Mannaminne. Det är hans dotter, Lena Johansson Fahlén, boende i Nyadal, och själv konstnär, som har sammanställt konstverk från sex decennier, med början i 1940-talet.

Nils Gunnar Johansson var norrbottningen som flyttade till Kramfors för kärleken, han träffade sin Barbro på lärarseminariet i Luleå. Det var inte svårt att övertala honom att bosätta sig i Kramfors, han var bekant med traktens skönhet, och då framför allt Nordingrå, sedan beredskapsåren i Järesta.

Han fängslades av landskapet med dess småjordbruk, som han tyckte speglade på ett harmoniskt sätt kontakten mellan människan och naturen.

Samtliga tavlor som ställs ut på värdshuset på Mannaminne föreställer Nordingråmotiv. Här finns både oljor, som länge var hans dominerande teknik, och akvareller, som Nils Gunnar kom att ägna sig alltmer åt under senare år.

Alla konstverken vittnar också starkt om Nils Gunnar Johanssons främsta signum, hans skildring av ljuset. Man kan av tavlorna avläsa ganska exakt vilken tid på dygnet det är, och till och med som någon har sagt, ”man kan se vilken veckodag det är”. Det är en fantastisk nyansering av framför allt färgerna vitt och grå, främst i vintermotiven.

Det är ljust i dubbel bemärkelse, eftersom konstnären skildrar helst livets ljusa sidor, utan falsk idyll. Han har en sällsynt förmåga att framhäva det vackra i vardagen, i detaljer som man annars inte lägger märke till.

Nils Gunnar Johansson var en mycket produktiv konstnär, och hans skapande hade ett mycket brett register. Även om han var nyanserna mästare, arbetade han lika gärna med konstraster, och klara färger, nästan i koloristisk anda.

Påtaglig är också en mycket stark närvarokänsla, när jag betraktade en tavla kunde jag nästan se framför mig konstnären som satt där och målade just den tavlan.

Utställningen är en hyllning till Nordingrå, och en av dess stora skildrare, Nils Gunnar Johansson.

Utställningen pågår till den sista augusti.

Banankul med Sean

Barn, barn, överallt barn. Det var Familjedag på Parken i Kramfors under lördagen. Helena Bruhns Nylandsbaserade All 2 U stod för arrangemanget.


- Det saknas en arena där unga kan uppträda, många barn sjunger men det finns inga självklara platser där de kan hålla till, säger Helena.

Att det finns ett stort behov gick det inte att ta fel på, trots det dåliga vädret sökte sig mängder med barnfamiljer till Kramfors Folkets park.

Helena Bruhn tycker också att vi ska vara rädda om Parken. Renoveringsbehovet är stort, inte minst när det gäller utescener, och hon hoppas att lördagens evenemang ska bli en sporre att investera i området.

- Parken är en jättefin plats, men tyvärr är det helt dött här, det är viktigt att det händer något här också, säger Helena Bruhn.

Det var ett digert program som det bjöds på. Det började med Småstjärnorna, barn som härmar kända artister. Populärast var förstås Loreen, och inte helt otippat kom Eric Saade som god tvåa. Det var över lag mycket från Melodifestivalen, men kanske viktigast av allt – det var ingen tävling.

Sedan var det godisregn – man ska aldrig klaga på vädret! – och efter det uppträdde de duktiga flickorna från Helenas showgrupp 4U.

Efter en kort paus var det så dags för Familjedagens höjdpunkt, det som alla, både barn och som det verkade också deras föräldrar, väntade på, Sean Banan. Hans show bygger på en skicklig blandning av trallvänlig hiphop, fartfyllt scenshow, och tätt publikkontakt, med inslag av humor som balanserar mellan kiss-och-bajs och skämt som gränsar till förolämpningar, utan att någon gång gå över gränsen.

Responsen var enorm, showen mycket uppskattad, och alla såg ut att stortrivas.

Senare på kvällen var det dans till Strixz, där Helena Bruhn är sångerska. Fast det var för de stora barnen.

Veckan från hyllan 27-2012

Den ekonomiska krisen fortsätter, och detaljerna kring den blir allt mer bisarra. Förra veckan raljerade jag över den nya grekiska finansministern. Det gick bara någon dag och det blev ännu roligare på ett fullständigt overkligt sätt. Ni vet, verkligheten överträffar alltid dikten, och då blir allt totalt overkligt.

Alltså, den tillträdande finansministern tillträdde aldrig, utan på bästa gammaldags sovjetiska vis avgick av hälsoskäl. (Västvärldens likhet med Sovjet blir för varje dag allt tydligare. Jag vågar inte tänka på vad som händer härnäst.) Han ersattes av en annan ”respekterad” ekonom. Den mannen var en av Greklands chefsförhandlare när landet gick med i eurozonen, och om den förra utnämningen gav talesättet ”att sätta bocken till trädgårdsmästare” en ny dimension, är den här utnämningen från en helt annan dimension.

Grekland är trots allt ett litet och ganska fattigt land, det utgör knappt tre procent av EU:s totala ekonomi. Hur denna lilleputt kan vara orsaken till så mycket problem förblir en gåta, om man inte i god konspiratorisk anda tror att det snarare handlar om att dölja problem.

Problemen i Spanien är av en helt annan kaliber. Landet är EU:s fjärde största, och väldens elfte eller tolfte största, ekonomier. Efter att ha försäkrat alla och envar om att de inte behöver något stöd, har de nu i alla fall begärt det. Förmodligen bara en tidsfråga innan det brakar samman, med oöverskådliga konsekvenser för Europa och stora delar av världen.

Arbetslösheten skenar och börjar komma upp i helt astronomiska siffror. I det läget är det föga förvånande att många spanjorer väljer att pröva lyckan i Mexiko. Där, om man ska tro våra stora tidningars ekonomisidor (vilket man inte ska), blomstrar ekonomin.

Men även där är arbetslösheten ganska hög (för höga trösklar till arbetsmarknaden förstås), så det lär bli ganska problematiskt med spanjorerna som kommer dit på jakt efter arbete.

Det är i Mexiko som på (nästan) alla håll i världen, ekonomin blomstrar för en del, men vissnar för andra
Och så finns där den andra sidan, så att säga. Mexikos icke officiella, eller i varje fall mindre officiella, ekonomi. Den blomstrar förvisso, förmodligen ännu mer än den mer officiella, men har en ganska tråkig, läs våldsam, baksida. Inte särskilt hälsosamt för varje sig mexikanare, spanjorer eller andra.

En storslagen skildring av Mexiko, och dess olika sidor, finns hos den egensinnige författaren Roberto Bolaño, framför allt i hans monumentala roman ”2666”. Läs den! Hoppas ni blir uppmuntrade av nedanstående recension:


2666
Roberto Bolaño
Övers: Lena E. Heyman
Bonniers, 2010

Det finns något djupt romantiskt över författaren Roberto Bolaños person. Han hankar sig fram på diverse påhugg som diskare och campingvakt, medan han skriver, både prosa och poesi, mest det sistnämnda, men blir ständigt refuserad, och det som ges ut når bara små upplagor. Han får sitt genombrott postumt, han dör ung, blott 50 år gammal, i väntan på en njurtransplantation på ett sjukhus i Barcelona, år 2003.

Bolaño var född i Chile, tillbringade sina ungdomsår i Mexico, flyttade tillbaka till Santiago när Allende kom till makten, och flydde landet efter militärkuppen. Efter några år i Mexico igen, landade han i Katalonien. I flera intervjuer säger han att han är latinamerikan, men att hans fosterland är hans barn och hans böcker. I ett tal på ett litterärt symposium i Wien år 2000 likställer han litteratur och exil, och tar kraftfullt avstånd från alla former av nationalism.

Det låter sig sägas, men samtidigt går det inte att ta fel på Bolaños starka känslor, hans kärlek, till Latinamerika i allmänhet och Chile i synnerhet. Också Mexico spelar en framträdande roll i hans romaner.

Men visst finns det en skillnad, avgörande sådan mellan Bolaños författarskap och litteraturen skapad av författare till den berömda latinamerikanska litterära el boom (ett härligt uttryck!), som Garcia Marquez, Vargas Llosa, Carpentier, med flera. Där de bygger sitt litterära universum lokalt, fast förankrat i en omisskännlig latinamerikansk miljö, är Bolaño en globaliseringens författare, som rör sig obehindrad över länder och kontinenter. Hans miljöskildringar blir mindre av beskrivningar av hur det ser ut på visa ställen, utan utgör snarare mentala landskap som återger ett samhällstillstånd.

Också i ”Om natten i Chile” (Tranan, 2009), som för ovanlighetens skull utspelar sig till största delen i Chile, företar huvudpersonen en längre resa till Europa, och som spelar en avgörande roll för handlingen.

Historien om Bolaños svenska utgivning saknar inte dramatik. De två första romanerna, ”De vilda detektiverna”(2007) och ”Om natten i Chile”, gavs ut av det lilla förlaget Tranan, med en fantastisk utgivning, specialiserad på böcker från Latinamerika, Afrika och Asien. De två var måttliga försäljningsframgångar. När det var dags att ge ut megasuccén ”2666” blev Tranan dragna vid näsan av Bonniers, som hade bjudit över.

”De små förlagen får så – de stora skörda”, säger Tranans förläggare Styrbjörn Gustafsson.

Situationen blir inte mindre absurd av att Bonniers är på gång med utgivningen av ännu en roman av Bolaño, medan lilla Tranan ska i februari ge ut en diktsamling av honom med titeln ”Det okända universitetet”). Det är inte svårt att räkna ut vilken av dessa två som kommer att bli den stora kommersiella framgången.

Det är en klen tröst för Tranan att Bolaño såg sig själv främst som poet, och hävdade att han skrev romaner enbart för att kunna försörja sin familj. Han såg också ner på berömmelse, och låter sin hjälte i ”2666” säga: ”De människor han älskade eller mindes med saknad var inte berömda/../Berömmelse byggde på streberaktighet eller misstag och lögn/…/Berömmelse och litteratur var oförsonliga fiender.”

Romanen ”2666” är Bolaños magnum opus, också till omfånget, den är på drygt 1000 sidor. ”De vilda detektiverna” är 700 sidor, medan ”Om natten i Chile” är i det lilla formatet om 150 sidor.

Titeln är ett mysterium och föremål för många gissningar och spekulationer. 2666 är riktnumret till Sonora i Mexico, där stor del av handlingen utspelar sig. 666 är talet för vilddjuret i Uppenbarelseboken. 2:a skulle i så fall kunna stå för det nya seklet. Romanen är nämligen en vildsint sammanfattning och en svidande vidräkning med 1900-talet.

Boken består av fem till synes fristående delar. Det är som ett pussel, där läsaren successivt kan börja skönja helhetsbilden, och till slut faller sista biten på plats, och på ett finurligt och elegant sätt träder bilden fram.

Det börjar med några litteraturvetares fascination av och jakt efter en mystisk tysk författare som ingen någonsin har träffat vid namn Benno von Archimboldi. Det är ett namn som man omedelbart associerar med den italienske 1500-talkonstnären Giuseppe Archimboldo, en udda skapare, som anses vara en förelöpare till surrealismen.

Det finns också klara inslag av surrealism i romanen, inte minst är Bolaño förtjust i långa drömsekvenser. Men boken är oändligt rik på uttrycksformer och stilar. Här finns en härlig blandning av hårdkokt deckare, polisrapportprosa, filosofiska betraktelser, äventyrsberättelser, familjesagor, skrönor och dåliga vitsar som tillsammans bildar något slags litterärt allkonstverk.

Och jag kan försäkra alla som eventuellt känner oro och osäkerhet – nej det är inte svårtläst, tvärtom. Bolaño är en fantastisk berättare, man sträckläser och njuter.

Temat med att man letar efter en mystisk författare går också igen i ”De vilda detektiverna”. Och som en av personerna i ”2666” konstaterar, bara för att något saknas, betyder det inte att det inte finns.

Det centrala och längsta avsnittet i boken är en skildring från en fiktiv mexikansk stad nära gränsen till USA där hundratals kvinnor försvinner under en längre tid. De hittas på soptippar och ödetomter brutalt våldtagna och bestialiskt mördade. De flesta är arbetare vid monteringsfabriker som levererar till USA, och där de som ens nämner ordet ”fackförening” omedelbart får sparken. Det antyds att några överklasspersoner kan vara inblandade, men den korrumperade, håglösa och ointresserade polisen kommer ingen vart i sina fumliga mordutredningar.

Genom en lång och tröstlös beskrivning av de många fallen skildrar Bolaño en iskall värld av besinningslöst våld och övergrepp. Men samtidigt blir det också ett monument över alla namnlösa och ansiktslösa som far illa i samhället. Det är en mycket politisk roman, där klass, kön, och från ett tidigare avsnitt även ras, står i centrum.

Det är också en pessimistisk bok. Våldet regerar, den kriminella härskarklassen går straffri, politiken trampar sönder konsten, medan de opportunistiska intellektuella sviker sitt ansvar. De intellektuellas svek och karriärism är också ämnet för ”Om natten i Chile”.

Finns det då någon väg ut, någon öppning som lämnar åtminstone en gnutta hopp?

Bolaño förblir konsekvent och sig själv trogen, och erbjuder inga definitiva lösningar. Men det finns antydningar om vilken riktning man kan välja för att hitta ut ur hopplöshetens labyrint. Det är kärleken till litteraturen, det är en moders ovillkorliga kärlek, och det kan helt enkelt vara livets små glädjeämnen, som ja, till exempel en god glass.

Bolaños författarskap är en kalejdoskopisk resa som ständigt uppvisar oväntade mönster, nya infallsvinklar, spännande nyanser, ackompanjerade av ett myller av röster. Med hans egna ord: ”de stora verken, de icke-perfekta, vilt flödande verken, de som banar väg till det okända”.

Domen mot Doda

Entusiasmen är just nu mycket stor i Polen, trots fotbollslandslagets misslyckande i EM. Det som många gläds åt är den positiva bild av ett modernt och välmående land som man tror förmedlas just nu genom Europamästerskapet. Sådant är viktigt i ett land som länge har levt med ett starkt behov av nationell självhävdelse och en upprörd känsla av att ha blivit orättvist behandlat av världen.


Men bakom den glättiga EM-fasaden pågår samtidigt mindre smickrande saker.

Hovrätten i Warszawa har fastställt tingsrättens tidigare dom mot den polska artisten Dorota Rabczewska för kränkning av religiösa känslor.

Rabczewska, mer känd under artistnamnet Doda (eller Doda Elektroda), är en mycket populär rocksångerska. Under en intervju 2009 sa hon att hon tror mer på dinosaurier än på Bibeln, ”eftersom det är svårt att tro på något, som skrevs ner av någon som var packad på vin och någon som hade rökt på några örter”, onekligen ett ganska vanvördigt sätt att beskriva evangelisterna.

Doda anmäldes för brott mot artikel 196 i den polska brottsbalken om kränkning av religiösa känslor, som kan ge upp till två års fängelse. Artikeln avser ”Den som kränker andra personers religiösa känslor, genom att offentligt skymfa religiösa kultföremål eller platser avsedda för offentligt utövande av religiösa riter”.

Dodas försvarare yrkade på frigivning, med hänvisning till den grundlagsstadgade yttrandefriheten. Tingsrätten valde dock att döma Doda till böter på 5000 polska zloty (ungefär det dubbla i svenska kronor). Enligt domen var Dodas uttalande ”objektivt kränkande”, och hennes avsikt var att ”håna och kränka”.

Doda överklagade till högre instans, men den fastställde domen. Nu säger Doda att hon ska överklaga till Europadomstolen.

Det finns ett starkt motstånd i Polen mot lagen om kränkning av religiösa känslor. Flera ledande personligheter från politikens och kulturens värld har uttalat sig kritiskt om domen, och krävt lagens avskaffande.