Veckan från hyllan 10-2012

Hemma igen efter två veckors solsemester. Det är så skönt att förkorta vintern på det sättet, här i Norrland kan den vara i drygaste laget. Ska man orka jobba till 75 gäller att ta rejäla raster ofta och vila ut ordentligt.

Skönt också att komma ut och se sig om i världen. Om man nu egentligen ser så värst mycket på sina resor. Särskilt solsemestrar. Oftast blir det i bästa fall en ytlig turistversion av landet där man råkan befinna sig.


Så länge man inte förväxlar det med äkta vara är det ingen större skada skedd. Och något litet får man sig väl ändå till livs.

Och det finns alltid reseguider att ta till. En av de mer originella minns jag från 2006. Här kommer en liten presentation:

Molvanien. Ett land bortom modern dentalvård
S.Cilauro, T.Gleisner & R.Sitch
Övers. Johan Tell
Forum

För den hågade resenären som vill prova något nytt bortom de slentrianmässiga turistfällorna, varför inte ta en tripp till MOLVANIEN? Detta land har hittills varit en väl bevarad hemlighet, men tack vare en nyutkommen reseguide – i serien Jetlag, med den stolta devisen ”Tar dig till platser du helst vill slippa…” – har oanade turistmöjligheter öppnats för alla dem som våga satsa på det okända och annorlunda. Ytterligare fördelar är att det ligger så otroligt nära, faktiskt inte längre än till närmaste bokhandel eller bibliotek.

Den potentielle resenären erbjuds en fullständig bild av detta spännande land, som är världens största producent av rödbetor, och kikhostans födelseplats. Det finns en utförlig historisk översikt, och en levande presentation av landets geografi, liksom av dess rika kulturliv. Matkulturen verkar inte bara intressant utan också mycket annorlunda, den molvanska nationalrätten är hästsvål i ättikslag! Kan avnjutas med lokalt producerad vitlökskonjak. I Molvanien finns lite av varje för alla smaker, storstadspuls i huvudstaden Lutenblag, sol och bad, vintersport i de Molvanska Alperna, med nedfarter som är inte bara professionellt pistade utan också minsvepta. Kommunikationerna är över lag utmärkta, bland annat har man Europas – och kanske världens – enda kullerstensmotorväg.

Bildmaterialet i boken är helt fenomenalt. Hela reseguiden är skriven med en närmast dödsföraktande konsekvens och hejdlös humor. Efter att ha läst den här boken kommer ditt resande aldrig att vara detsamma.

Henrietta Lacks tredubbla bördor

BOK
Den odödliga Henrietta Lacks
Rebecca Skloot.
Övers: Göran Grip.
Leopard, 2012.

Det talas mycket om kunskapssamhälle, men betydligt mindre om kunskap. Vad är kunskap, vad ska vi ha den till, och inte minst, var kommer den ifrån, på vilket sätt har den blivit vår egendom – om det inte ägs av någon annan förstås. En hel rad viktiga frågor om politik, ideologi, etik.
Till en del kan avsaknaden av en mer djupgående diskussion i offentligheten kring dessa frågor bero på att avståndet mellan forskningens verklighet och vardagen är så ofantligt stort. Det är inte helt lätt för en vanlig dödlig lekman utan naturvetenskaplig utbildning att förstå vad de håller på med. Elaka tungor kanske också skulle göra gällande att den bildade medelklassen inte längre finns som kunskaps- och kulturbärande samhällsskikt.

Det skänker vetenskapsjournalisterna och populärvetenskapsförfattarna en särskilt viktig roll. De blir till en förmedlande länk mellan vetenskapsvärldens enigmatiska värld och den intresserade allmänhetens legitima behov att få veta vad som försiggår i laboratoriernas slutna universum. Man brukar ibland säga att modern vetenskap är ren ”science fiction”. Det är just precis vad den inte är. Vetenskap är en högst påtaglig verksamhet, här och nu.
1999 får den unga vetenskapsjournalisten Rebecca Skloot upp ett intressant spår kring en fascinerande historia som rör cellforskning. Hon ringer upp en forskare som hon tror kan lämna viktiga upplysningar i ämnet, och efter en stunds samtal frågar han: ”Rätta mig om jag har fel, men du är vit, va?” Frågan återkommer i flera samtal med andra personer.
Berodde det bara på hennes ärende och hur hon formulerar det, eller kan man verkligen känna igen en persons hudfärg på rösten? I ett rasistiskt samhälle kan man förmodligen det. Och vad har ras med cellforskning att göra? En hel del, faktiskt. Ras och klass.
1951 diagnostiseras Henrietta Lacks, en 30-årig afroamerikansk flerbarnsmor, på John Hopkins-sjukhuset i Baltimore med livmodercancer. I samband med en behandling på sjukhuset tar en läkare ett vävnadsprov från livmoderhalsen, utan vare sig hennes vetskap eller medgivande. Nio månader senare avlider den svårt plågade Henrietta. Hon begravs bredvid sin mor i en omärkt grav. Familjen har inte råd med en gravsten.

Men det visade sig att Henriettas celler lever vidare. De delar sig oavbrutet, och innebär ett enastående vetenskapligt genombrott. Det är de första odödliga mänskliga celler att odlas i ett laboratorium. Det är visserligen cancerceller, men de har kvar de flesta normala egenskaper. Den nytta som forskningen kan dra av Henrietta Lacks cellinje är ovärderlig.
För att förtydliga: tack vare hennes celler har minst tre Nobelpris delats ut, de var avgörande i framtagande av vaccin mot polio, en gång i tiden en pandemisk sjukdom med död och förlamning i sina spår, de har varit på månen, de var delaktiga i kalla kriget genom undersökningar av hur celler förstörs av atombomber. De har haft en ofantlig betydelse för läkemedels- och kosmetikaindustrin. De har också varit mycket viktiga för utvecklingen av flera nya forskningsområden som virologi, och nya metoder – standardisering av tekniken vid vävnadsodling, nedfrysning av celler, kloning. Och mycket mer.
Länge var Henrietta helt okänd, också inom vetenskapliga kretsar. Ett tag förvrängdes till och med hennes namn, och upphovskvinna till cellinjen påstods vara Helen Lane eller Helen Larson - vilket onekligen låter mer ”kaukasiskt”.

Rasismen är central för att förstå Henrietta Lacks öde. Det är till att börja med ingen tillfällighet att hon hamnar på John Hopkins, det var nämligen det enda sjukhuset som tog emot svarta. Att afroamerikanska patienter fick sämre vård var närmast en självklarhet. Det bedrevs forskning på fattiga, huvudsakligen svarta, patienter utan deras vetskap, och det ansågs vara ett sätt för dem att betala för sig.
Varken hon eller hennes familj har fått en cent i ersättning. Henrietta dog som sagt utfattig, efter hennes död hade maken Day, trots att han hade två jobb, inte råd att behålla barnen, som placerades hos olika släktingar. Barnen gick olika öden till mötes, några har klarat sig hyfsat, trots att de förblev på botten av samhällspyramiden, minstingen Joe fick grava problem med missbruk och kriminalitet. Dottern Deborah, som vid sidan om sin mamma, är lite av bokens huvudperson, fullföljde familjetraditionen med flera jobb och fattigdom. 2006 är hennes månadsinkomst 732 dollar från socialbidragets invaliditetsförsäkring, plus tio dollar i matkuponger. Det blir en summa motsvarande knappt fem tusen kronor per månad. Alla är inte rika i världens rikaste land.
Eller som en av bröderna utbrister på tal om den oerhört stora betydelse mammans celler har för medicinsk forskning: ”hur kan det då komma sig att hennes egen familj inte har råd att gå till doktorn?”

Familjen är högst misstänksam mot snokande vitingar, inte utan skäl. Några av dem vill stämma sjukhus, forskningsinstitut, läkemedelsföretag, på pengar som de anser att dessa har tjänat på deras mammas celler. Vilket de mycket riktigt har, och inte så lite heller.
Deborah å sin sida vill få veta sanningen om sin mamma, som hon aldrig lärde känna, och dessutom, inte minst, att mamman får den uppmärksamhet som hon förtjänar genom sin insats för forskningen.
Rebecca Skloot lyckas efter sju sorger och åtta bedrövelser att bryta genom familjens misstänksamhet, och etablerar bra relationer, ja rent av vänskap, med Henriettas barn.
Några pengar till familjen blir det inte. Det var nämligen inte olagligt att ta hennes celler. Inte heller kan man som enskild individ göra kommersiella anspråk på det som anses vara en del av kroppen som man avstår, frivilligt numera. Den främsta motiveringen till det är att enskildas ersättningskrav skulle hämma forskningen.
Här föreligger en uppenbar motsättning, eftersom samtidigt påstås marknadsmekanismerna och läkemedelsindustrins vinstintresse driva fram utvecklingen. Din girighet är ett hinder för utvecklingen, medan storföretagens främjar lycka och framsteg. Eller?
Författaren redogör mycket ingående för det juridiska läget i USA. Vad jag däremot saknar är en motsvarande lägesorientering när det gäller Sverige.

Det Skloot framför allt lyckas med är att teckna ett levande porträtt av Henrietta Lacks, den tid hon levde i, och i viss mån också hennes familj. Det är ett stycke lysande populärvetenskap, samtidigt spännande som en deckare och
gastkramande som en thriller. Och viktigast av allt – det ger röst åt dem som ingen har, och skildrar en människas tredubbla bördor: att vara kvinna, fattig och svart.

Med lättsam blick på Livet

Det som jag alltid ska komma ihåg är hennes blick. Plirande, lätt ironisk, ögon som har sett det mesta, men inte förlorat sin nyfikenhet.

Den polska poeten och Nobelpristagaren Wisława Szymborska dog i sömnen i sitt hem i Kraków. Hon var född 1923, åtta år senare flyttade familjen till Kraków, och hon förblev staden trogen resten av sitt liv. Hennes ungdomsår infaller under den nazistiska ockupationen av Polen, något som utan tvekan har satt djupa spår. Efterkrigstidens nya verklighet blir komplicerad för Szymborska, liksom för många av Polens konstnärer och intellektuella, som slits mellan sina vänstersympatier, systemkritik, patriotism och frihetspatos.

Hon debuterar 1945 med dikten med den talande titeln Jag söker ordet. Första diktsamlingen kommer 1952, med en titel minst lika betydelsemättad – Därför lever vi.

Många kritiker anser att hennes egentliga debut är diktsamlingen Rop till Yeti från 1957. Där utkristalliseras den stilen som skulle bli adelsmärket för hennes poesi, med aforistiska vändningar och flitig användning av paradoxer.

Szymborskas diktsamlingar är alltid tunna, med få, ganska korta dikter. Anslaget är lättsamt, för att inte säga lättsinnigt. Hon har faktiskt inte publicerat mer än omkring 350 dikter under hela sitt långa liv.

Dikterna är flyhänt skrivna, nästan som i förbigående, av någon som under ingivelse av en plötslig inspiration sätter sig ner och skriver några rader och det blir till små fyndiga spontanmästerverk. Sådan poesi kan man bara åstadkommas genom ett hårt arbete, där varje rad, varje ord, ja nästan varje bokstav är genomarbetad och utmejslad med kirurgisk precision.

Dikterna präglas av enkelhet och lättillgänglighet med ofta vardagliga motiv. Alla talar om vädret, det gör Szymborska också Följande dag/ser ut att bli solig,/fast de som ännu lever/bör bära paraply. Det här är ganska typiskt, en oväntad vändning, och något så banalt som en väderprognos har blivit till en existentiell betraktelse.

Det är illusionslöst utan att vara cyniskt, uppenbart utan att vara banalt. Szymborska räds inte heller självironin, och förblir trogen mot sig själv i sina tvivel på ordens otillräcklighet. Hur mycket mod krävs det inte av en poet för att skriva följande rader?

Jag var som en spik som slagits in för löst i väggen/eller som/(här en liknelse som inte infann sig).

Ett genomgående tema är Tiden för i tiden/har du ont om tid..

Livet flyter obevekligt fram, det styrs av slumpen och tillfälligheter, och vi människor försöker efter bästa förmåga hantera smärtan i livets flyktighet, våra ödens oundviklighet, livets alla motsättningar och motsatser, och frånvaron av definitiva svar.

Och slutet väntar oss alla:

Det var en gång,

Det var, så tog det slut.

I en given turordning,

Ty sådan är regeln i det här förlorarspelet.

Ockupation mot nedläggning i Dorotea

Doroteaborna protesterar mot nedläggningen av akutplatserna i kommunen genom att ockupera sjukstugan.
– Vi stannar tills landstinget presenterar ett förslag som vi kan acceptera, säger Inger Henricson, en av ockupanterna till Flamman.
På sjukstugan i Dorotea har det funnits fyra akutvårdplatser, det var en fungerande verksamhet med en akutläkare och en sjuksköterska. Som ett led i ett nedskärningsprogram beslutades att akutplatserna skulle bort. Det är inte helt klart vart Doroteaborna ska vända sig i fortsättningen för akutvård, men troligen blir det Lycksele, som ligger 15 mil bort. Någon samarbetslösning med kommunen var inte heller färdig innan akutplatserna stängde.
– Beslutet är illa genomtänkt, och det verkar inte finnas någon som helst planering, säger Inger Henricson.

När landstingets planer för nedläggning av akutvårdplatserna blev kända genomförde man de första protesterna. Namnlistor samlade 2 000 underskrifter (det bor knappt 3 000 i kommunen), ljusdemonstrationer arrangerades, flera möten genomfördes, bland annat med landstingsrådet Peter Olofsson (S). Han medgav visserligen att en del av kritiken var befogad, man lämnade inga klara besked i övrigt.
Ockupanterna har fått stöd av sjukstugans personal, och hjälp och gåvor strömmar in hela tiden.
– Det kommer så mycket folk att alla inte får plats, det är skolklasser, ja hela kommunen är här, säger Inger Henricson.
– De har med sig mat och kaffe, och restaurangen i bygden erbjuder oss gratis måltider.
S har majoritet i Västerbottens läns landsting tillsammans med MP.  Tidigare ingick också V i koalitionen, men hoppade av i höstas i protest mot nedskärningarna.

Från tyskt spöke till schweizisk alienation

Den tyska efterkrigslitteraturen har naturligt nog sysselsatt sig mycket med ämnen kring skuldfrågan och förhållandet mellan individen och historien.

Dessa frågor har successivt bleknat bort, och i synnerhet efter 1989 har andra problemställningar kommit i förgrunden. Åter igen är det historien som spökar, inte minst de ouppklarade skuggor som forna DDR fortfarande kastar, och den baksmälla som tycks plåga tyskarna i både öst och väst, mest öst, efter att glädjeyran för återföreningen har förbytts i krass vardag och ekonomiska bekymmer.

Och spökar bokstavligen talat gör det i Ricarda Junges roman Stalinhusen (Thorén & Lindskog; övers: Nina Katarina Karlsson). Åtminstone börjar huvudpersonen misstänka att det är så när hon med man och litet barn flyttar från Hamburg till Berlin. Som de flesta nyinflyttade i den nygamla huvudstaden hamnar de i den östra delen.

Till saken hör att hennes familj har ett förflutet i Östtyskland, något som mer eller mindre har varit en familjehemlighet. Här finns ouppklarade saker både på det privata och på det allmänna planet.

Och vem är det som spökar? Och varför? Är det DDR-diktaturens offer som går igen, eller möjligen den dröm som trots allt fanns där som vill göra sig påmind?

Det tyska originalets titel är Die komische Frau, den konstiga tanten, egentligen betydligt mer adekvat än det publikfriande Stalinhusen, och kanhända ger en antydan om hur ett svar skulle kunna formuleras.

Alienationstemat är också starkt närvarande i den tyskspråkiga litteraturen från Schweiz. Det är ett land med inte mindre än fyra officiella språk, och därtill stora kontraster mellan dels tyskans många särpräglade dialekter, dels skillnaden mellan skolans och myndigheternas högtyska och vardagens dialektala språk. Det är föga förvånande att litteraturen här ger ofta uttryck åt identitetssökande och förvirring, som ibland kan överraska på ett spännande sätt.

Peter Stamms *Sju år* (Thorén & Lindskog, övers: Sofia Lindelöf) vore en ganska slätstruken och ointressant historia, full med schabloner, om en krisande medelålders medelklassman, om det inte vore för parallellspåret om den polska illegala invandrarkvinnan som vår hjälte gör med barn, för att därefter mer eller mindre tvinga henne att lämna bort barnet – till honom och hans fru.

Romanen lyfter från tämligen förutsägbart medelklassterapignäll till en stark berättelse om en ojämlik värld.

Schweiz har numera en stor invandring, en process som har inte varit helt smärtfri. Melinda Nadj Abonji är en schweizisk tyskspråkig författare med rötter i Vojvodinas ungerska minoritet. Vojvodina är en autonom provins i norra Serbien med inte mindre än 26 olika minoritetsgrupper och sex officiella språk. När duvor flyger (Norstedts; övers: Christine Bredenkamp)är Abonjis andra roman, och den första på svenska.

I centrum står en ung kvinna, Ildikó, och hennes konfrontation med främlingsfientligheten i det lilla samhället i Schweiz där familjen försöker skapa sig en ny tillvaro. Samtidigt bryter kriget i forna Jugoslavien ut, och frontlinjerna löper ända in i familjens kök i det avlägsna alplandet.

Banden i Ildikós familj är mycket starka, de är fortfarande i mångt och mycket ett uttryck för en bondekultur med dess nära personliga relationer, i det här fallet dessutom ytterligare förstärkt av århundraden av utanförskap som etnisk minoritetsgrupp. Romanen är en finstämd berättelse om en ung kvinnas frigörelse och första stapplande steg på vägen att skapa ett eget liv.

Det personliga och det politiska samsas i god balans, och romanen utmynnar i en hyllning till den lilla människan och hennes förmåga att ta sig genom all världens hemskheter och galenskaper som de mäktiga ställer till med.

Kulturtorget vecka 5

1. Mamma Mu är mest sålda barnbok på läsplatta. Sollentuna slopar nu skolböckerna och låter barnen läsa på läsplattor. Behöver barn hålla i en bok av papper?

Vad är det som är så speciellt med just papper? Varför inte lika gärna papyrus, oxhud eller lertavlor? Det viktiga är att barn läser böcker, många böcker. Och för all del, vuxna också.

2. Vad är det med instrumentet dragspel som gör det så särskilt älskat av många människor? Apropå att stjärndragspelarna Jörgen Sundeqvist och Lena Rist-Larsen släpper cd med stort releaseparty på Babelsberg i Kramfors på lördag.

Ingen aning. Kan det vara något folkligt? Att instrumentet har stor klangrikedom? Som sagt, inte en susning. Dragspel är inte min grej.

3. Vilket är ditt stora läsprojekt? Klassikern som du lovar dig själv att läsa i livet? Apropå att James Joyces Ulysses, just en sådan klassiker, kommer ut i svensk nyöversättning idag.

Jag skulle vilja läsa alla böcker jag inte hunnit med. Om jag lever till biblisk ålder och blir så där 950 år gammal kanske jag hinner med hälften. Men OK, om jag ska nämna några konkreta titlar, "På spaning efter den tid som flytt", och så Musils "Mannen utan egenskaper", och ...

Quattro Stagioni

Sverige är ett nordligt land. Stockholm ligger på ungefär samma breddgrader som den sibiriska staden med det iskallt klingande namnet Jenisejsk. Och tro det eller ej, men Sveriges huvudstad ligger faktiskt rejält norr om Novosibirsk.

I södra Norrland, där jag bor, och som ligger mer eller mindre mitt i landet, har vi samma geografiska läge som Hudson Bay, Labrador havet – man fryser bara man hör det, och norra delen av Alaska. Korkade amerikaner som tror att det springer isbjörnar på våra gator är nog inte så korkade ändå. De har bara missat det där med Golfströmmen.

Landets nordliga läge har naturligtvis konsekvenser för väderleken här. Sverige har, som det heter, ett tempererat klimat, vilket är en omskrivning för drastiska årstidsväxlingar, en kort och kylig sommar, och en lång en kall vinter. Sådana klimatförhållanden har det rått här uppe i Norden, med en viss variation, sedan urminnes tider, och man kan tycka att de därför borde vara självklara för invånarna här. Men icke.

Det finns nog inget annat folk på jorden som är så fixerat vid klimatet, inte ens engelsmännen talar så mycket och ofta om vädret som svenskarna. En förorättad besvikelse över sommaren tillhör det svenska kynnets obligatoriska repertoar. Vintern däremot präglas av oförställd häpnad och gränslös förvåning.
Svenskarna reagerar som om de bodde i södra Kalifornien, ”Va? Snöar det? I december? Det kan inte vara möjligt!” Mest låter det så i södra Sverige, men faktiskt även här uppe i Norrland. Jag vet inte hur många gånger jag har hört infödda norrlänningar beklaga sig över den alldeles för långa vintern, kylan och mörkret. År efter år.

Det är förmodligen förklaringen till att svenskarnas så tålmodigt accepterar vintrarnas tågelände, med idel inställda turer och ofattbara förseningar. För bara 15-20 år sedan var ”snökaos” något som drabbade Grekland eller Alabama. Numera är det ett årligen återkommande fenomen i vårt avlånga land.
Vilket naturligtvis inte alls beror på ymnigt snöfall eller ”extrem” kyla utan på idiotiska privatiseringar och vettlösa nedskärningar.

För oss tidningsbud är vintern en tuff tid. Vi är alltid ute när det är fortfarande oplogat, oskottat, osandat, och annat jäkelskap som börjar på o. På en del ställen är det dessutom ett permanent tillstånd. Det är som om en del villa ägare inte begrep att det har snöat och att det är halt. Det är samma ställen år efter år.

Det som gör mig mest förvånad är inte att de struntar i oss, en del är bara sådana, men att de står ut med att ha det så själva. Livsfarlig ishalka och så mycket snö att det går knappt att ta sig in och ut ur huset!

Sedan har vi de rörande halvambitiösa villaägarna, de som sandar ordentligt gången fram till huset, men stannar precis utanför brevlådan, och skottar jättefint fram till brevlådan, men inte bakom den. ”Jaså du har skottat, så synd då att inte min bil går sidledes!”

Och så alla bilar som sticker ut så där retfullt tio centimeter framför brevlådan…en natt ska jag ta med mig motorsågen…

Jag skulle tro att kollegorna inom transportsektorn har det inte så muntert under vintern de heller. Därför vill jag lansera en upplysningskampanj om klimatets verkliga beskaffenhet i Sverige. Kalla den gärna ”De fyra årstiderna”. Och kör med Vivaldimusik och pizza.