Den tyska efterkrigslitteraturen har naturligt nog sysselsatt sig mycket med ämnen kring skuldfrågan och förhållandet mellan individen och historien.
Dessa frågor har successivt bleknat bort, och i synnerhet efter 1989 har andra problemställningar kommit i förgrunden. Åter igen är det historien som spökar, inte minst de ouppklarade skuggor som forna DDR fortfarande kastar, och den baksmälla som tycks plåga tyskarna i både öst och väst, mest öst, efter att glädjeyran för återföreningen har förbytts i krass vardag och ekonomiska bekymmer.
Och spökar bokstavligen talat gör det i Ricarda Junges roman Stalinhusen (Thorén & Lindskog; övers: Nina Katarina Karlsson). Åtminstone börjar huvudpersonen misstänka att det är så när hon med man och litet barn flyttar från Hamburg till Berlin. Som de flesta nyinflyttade i den nygamla huvudstaden hamnar de i den östra delen.
Till saken hör att hennes familj har ett förflutet i Östtyskland, något som mer eller mindre har varit en familjehemlighet. Här finns ouppklarade saker både på det privata och på det allmänna planet.
Och vem är det som spökar? Och varför? Är det DDR-diktaturens offer som går igen, eller möjligen den dröm som trots allt fanns där som vill göra sig påmind?
Det tyska originalets titel är Die komische Frau, den konstiga tanten, egentligen betydligt mer adekvat än det publikfriande Stalinhusen, och kanhända ger en antydan om hur ett svar skulle kunna formuleras.
Alienationstemat är också starkt närvarande i den tyskspråkiga litteraturen från Schweiz. Det är ett land med inte mindre än fyra officiella språk, och därtill stora kontraster mellan dels tyskans många särpräglade dialekter, dels skillnaden mellan skolans och myndigheternas högtyska och vardagens dialektala språk. Det är föga förvånande att litteraturen här ger ofta uttryck åt identitetssökande och förvirring, som ibland kan överraska på ett spännande sätt.
Peter Stamms *Sju år* (Thorén & Lindskog, övers: Sofia Lindelöf) vore en ganska slätstruken och ointressant historia, full med schabloner, om en krisande medelålders medelklassman, om det inte vore för parallellspåret om den polska illegala invandrarkvinnan som vår hjälte gör med barn, för att därefter mer eller mindre tvinga henne att lämna bort barnet – till honom och hans fru.
Romanen lyfter från tämligen förutsägbart medelklassterapignäll till en stark berättelse om en ojämlik värld.
Schweiz har numera en stor invandring, en process som har inte varit helt smärtfri. Melinda Nadj Abonji är en schweizisk tyskspråkig författare med rötter i Vojvodinas ungerska minoritet. Vojvodina är en autonom provins i norra Serbien med inte mindre än 26 olika minoritetsgrupper och sex officiella språk. När duvor flyger (Norstedts; övers: Christine Bredenkamp)är Abonjis andra roman, och den första på svenska.
I centrum står en ung kvinna, Ildikó, och hennes konfrontation med främlingsfientligheten i det lilla samhället i Schweiz där familjen försöker skapa sig en ny tillvaro. Samtidigt bryter kriget i forna Jugoslavien ut, och frontlinjerna löper ända in i familjens kök i det avlägsna alplandet.
Banden i Ildikós familj är mycket starka, de är fortfarande i mångt och mycket ett uttryck för en bondekultur med dess nära personliga relationer, i det här fallet dessutom ytterligare förstärkt av århundraden av utanförskap som etnisk minoritetsgrupp. Romanen är en finstämd berättelse om en ung kvinnas frigörelse och första stapplande steg på vägen att skapa ett eget liv.
Det personliga och det politiska samsas i god balans, och romanen utmynnar i en hyllning till den lilla människan och hennes förmåga att ta sig genom all världens hemskheter och galenskaper som de mäktiga ställer till med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar