Verkliga och overkliga shoppar loss

För ett par år sedan rasade en debatt om det var OK att köpa en handväska för 50.000 kronor.
Var det en handling en främjade mänsklighetens utveckling mot större lycka? Innebar det individens självförverkligande? Förde det med sig en ökad jämlikhet mellan könen? Även djupare frågor om konsumtionssamhällets karaktär och kommersialismens väsen berördes. Hela diskussionen fördes med stor självklarhet på de stora tidningarnas kultursidor.
Idag ligger fokus på en helt annan form av konsumtion. Över en miljon människor bänkar sig framför tv-apparaterna för att följa realityserien om ett lågprisvaruhus i Ullared. Den främsta anledningen till serien popularitet sägs vara att det handlar om ”vanliga människor”, som den stora majoriteten kan identifiera sig med. Det är möjligt.

Det finns också de som anser att serien om Ullared ger uttryck för ett mer eller mindre maskerat folkförakt. Inte helt oväntat debatteras inte fenomenet på kultursidornas finrum. Läser man vad som skrivs på olika internetsidor, bloggar och debattforum förekommer inte så sällan uttryck som ”white trash”. Och visst har serien drag av ”freakshow”.
Men framför allt är det något religiöst över det. Det är naturligtvis inget konstigt i att människor behöver köpa saker, och att de gärna gör det till en billig penning. Vad som ”behövs” eller inte går alltid att diskutera. Nej, det är själva inramningen, aktiviteterna runt om, och den överspända stämningen.

Människor står förväntansfullt flera timmar i kö innan öppningsdags, i scener som kunde vara hämtade från propagandabilder om den sovjetiska kommandoekonomins värsta misslyckanden. Väl inne i templet härskar en fascination inför alla dessa varor som finns där för oss, som sedan kan brista ut i den oförställda glädjen i att köpa, i en del fall likgiltigt vad.
Efter en hel dag av idogt botaniserande bland varuöverflödet drar sig de slutkörda konsumenterna tillbaka till campingplatsen, strategiskt belägen i närheten av köptemplet. Där råder en gemenskap vars sammanhållande kitt är varuhusets mysterier.
Slank överklass köper svindyra märkesprylar, överviktiga proletärer tillbringar semestern utanför ett lågprisvaruhus. Det är trots allt problematiskt med konsumism som ideologi. Mer än så, det måste vara fel när saker upphör att ha ett bruksvärde och blir ett mål i sig, när den största glädjen och hela meningen med livet är att köpa och äga.
Det är inte folk det är fel på, det är verkligheten som har blivit overklig.

Publicerat i Flamman 2009-46

Veckan som kommer Vecka 47

I år ska tydligen Ankorna Kalle och Anna drabba samman till jul. Det kan bli riktigt intressant med tanke på att de två kombattanterna tycks helt jämbördiga. Anna har kanske ett visst försprång ifråga om utseende, men det kompenserar Kalle med sin rutin. Och när det gäller intelligens är det läget lika.

Vem vet, det kan rent av bli en ménage á trois om Göran Hägglund kommer loss. Göran Anka. Verklighetens folk håller tummarna.

Det började dock långt tidigare. Redan 1944 började Expressen komma ut. På måndag är det årsdag.


Och jag kan fortfarande efter 40 år i Sverige inte vänja mig vid att man kunde göra något så till synes fredligt som att starta en tidning mitt under ett brinnande krig. Men det var ju det, det var inget krig här.

Suezkanalen har gett upphov till många krig. På tisdag är det 140 år sedan den invigdes.


Om vi ändå är där i krokarna kan vi passa på att fira Omans nationaldag. Sedan 1970 firas den på sultanens födelsedag den 18 november. Jag tycker det är lite festligt med en rörlig nationaldag. Om inte nästa sultan fyller år på samma dag förstås.

På torsdag då är det allvar, då är det Världstoalettdagen. Den firas av Världstoalettorganisationen WTO (World Toilet Organisation), som varje år håller ett toppmöte, World Toilet Summit.

Undrar vad de sitter på? Och i Bulgarien, där får de stå.

På fredag är det en stor dag i Sverige, årsdagen av slaget vid Narva 1700. Det är en av de absoluta största segrarna i svensk militärhistoria. De avgörande faktorerna var rysk underutveckling och vädret, även om Karl XII har uttryckt en avvikande uppfattning i den frågan.

På lördag skulle den belgiske konstnären René Magritte ha fyllt år. Han var född 1898. Jag har alltid tyckt att han var ett geni och en rolig prick. Tänk bara, måla en pipa, och så skriva under "Detta är inte en pipa".

På söndag är det årsdagen av mordet på president Kennedy. Trots att det är så länge sedan, och trots att jag var bara sju år då, minns jag stunden mycket väl. Vi var ett gäng grabbar som lekte på gården, och någon, jag tror att det var en äldre kille, 15-16 år, kom rusande och viftade med en kvällstidning, Polens svar på Expressen - "Ekspres Wieczorny" (Kvällsexpressen) och ropade: "De har mördat president Kennedy!"

Genast vidtog en initierad debatt om vem som kunde tänkas ligga bakom detta nedriga dåd. När jag tänker på det nu inser jag hur insiktsfulla vi var och hur mycket vi visste. Så klok är jag inte idag.

Publicerat i Tidningen Kulturen 2009-11-15

Nationella tokerier på litterär jakt

Sverigedemokraternas fräcka försök att lägga beslag på Astrid Lindgrens författarskap för sina egna syften har väckt många upprörda protester. Döda människor kan inte tala för sig, men det finns ingenting i Astrid Lindgrens böcker som kan tas till intäkt för en högernationalistisk världsbild.
Karin Nyman, Astrids dotter, har också mycket riktigt kategoriskt tagit avstånd från SD:s utspel, och förklarat att det skulle vara totalt främmande för hennes mor, för vilken humanism, tolerans och vidsynthet var självklara värden.
Tidigare har SD, i sin jakt på nationella förebilder, försökt att slå mynt av Selma Lagerlöf.

Att nassarna vill knyta till sig berömda författare är ingenting nytt. Mitt under brinnande världskrig 1943 gav ett obskyrt förlag som hette Svea rikes förlag ut en skrift med titeln Vem är vem i folkfronten. Boken var andra delen i en serie där del ett hette Bolsjevismen i Sverige och utkom 1942. Den planerade tredje delen om Sveriges judar publicerades aldrig.
Till formen påminner Vem är vem en aning om Radio Islam, med långa, förvirrade uppräkningar av vänners och framför allt fienders göranden och låtanden. Uppdelningen är enkel och klar, på ena sidan har vi de goda krafterna som kallas för ”svensk opposition”, motståndarsidan är ”folkfronten” eller den ”anglo-ryska fronten” och består av: högerpartiet, liberaler, bankirer och ”plutokrater”, bondeförbundare, socialdemokrater och kommunister, kulturradikaler, kristna, judar, halvjudar, kvartsjudar och diverse judevänner. Gemensamt för dessa onda krafter var strävan att motarbeta den ”europiska enhetens pionjärer”, vilket i klartext betyder det nazistiska Tyskland.
Intressant nog trodde nassarna att republikanen, radikalen och antinazisten Vilhelm Moberg kunde värvas för deras sak. Han skulle ”mycket väl kunna varit den svenska oppositionens författare”. ”I sin litterära produktion har Vilhelm Moberg väsentligen ådagalagt en sund uppfattning”.

Framför allt pekar man på romanen Rid i natt som enligt Vem är vem är ”en direkt motsvarighet till våra dagars strid mellan de politiskt medvetna företrädarna för de breda folklagren och storfinansens med dess fogdar inom partier och fackliga sammanslutningar”.
Visserligen tillhörde Moberg ”folkfronten” men det berodde mest på antingen opportunism eller den för kulturpersonligheter så vanliga politiska naiviteten.
Om någon idag hör ett otäckt eko är jag rädd för att det inte är en tillfällighet.

Publicerat i Flamman 2009-45

Kurdistan: ett steg framåt, ett tillbaka

- Problemet är inte att regeringen inte satsar på kvinnor. Problemet är att den inte satsar på folket.
Flammans utrikesredaktör tillbringade en intensiv vecka i Kurdistan, där han träffade mängder av partirepresentanter, parlamentariker, kvinnoaktivister och helt vanliga kurder.


När flygplanet går ner för landning ser man på långt håll storstadens ljus, utsträckta över ett stort område. Sulaymaniyya är det irakiska Kurdistans näst största stad med omkring 800.000 invånare. Flygplatsen är modern och nybyggd men med en storlek som knappast anstår en miljonstad, snarare bara något större än flygplatsen i Kramfors. Det är en motsägelsefullhet som går igen i det mesta i Kurdistan.
På sätt och vis kan man säga att det irakiska Kurdistan i sig självt är motsägelsefullt. Det arabiska Irak har egentligen aldrig accepterat den federala uppdelningen och det kurdiska självstyret. Man har mer eller mindre tvingats till det av ockupationsmakten. Kurderna misstänker på goda grunder att centralregeringen i Bagdad kommer att försöka att ta tillbaka som mycket som möjligt av inflytandet så fort tillfälle ges.

Å andra sidan är den kurdiska autonomin mycket vidsträckt, i själva verket går den långt utöver vad som kan hittas någon annanstans. Vilken annan delprovins i något land håller sig med en egen armé? Kurdistan håller sig rent av med flera stycken. Förutom styrkor som lyder under den kurdiska centralregeringen finns ju också peshmerga, lokala gerillastyrkor knutna till olika partier. Peshmerga har något slags halvofficiellt status, som faktiskt är bekräftat i den irakiska konstitutionen. Kurdistan bedriver dessutom en egen utrikespolitik. Kvar av det federala är valutan och den irakiska flaggan som vajar sida vid sida med den kurdiska på officiella byggnader. Åtminstone de flesta.
”Demokratiskt, pluralistiskt, federalistiskt” upprepas som ett mantra av alla jag talar med. Däremot står inte full självständighet på dagordningen, inte ens bland de mest radikala.
- Kurdistan är en integrerad del av Irak, säger Serdar från det lilla västerpartiet PCDK, och skyndar sig att tillägga att det ska vara ”på folkets villkor”.

PCDK, som för övrigt anklagas för samröre med PKK och förbjöds att ställa upp i senaste parlamentsvalet, är det enda partiet av alla dem som jag träffar – och det är ganska många av alla som verkar i Kurdistan – som inte ser ”kurdfrågan” som överordnad alla andra politiska frågor. PCDK vänder sig mot den ”nationalistiska” politiken som man menar dominerar kurdisk politik, inte minst bland vänsterpartierna.
PCDK berättar att de har utsatts för ständiga trakasserier från det regionala styret KRG (Kurdistan Regional Goverment). Förutom förbudet att delta i valet på oklara grunder – de förnekar bestämt alla kopplingar till PKK – har de också drabbats av arresteringar och attacker mot deras högkvarter och i samband med olika aktiviteter.
Föga förvånande har PCDK en avvikande uppfattning i den stora knäckfrågan i dagens kurdiska politik, den om Kirkuk. Den oljerika stadens ställning är fortfarande oklar. Kurderna hävdar med bestämdhet att staden är och har alltid varit kurdisk, medan centralregeringen i Bagdad sätter sig på tvären. Enligt paragraf 140 i den irakiska konstitutionen ska frågan avgöras av en folkomröstning. Problemet är emellertid vilka som ska få rösta. Kurderna påpekar – med rätta – att många kurder har fördrivits från Kirkuk under Saddam Husseins tid, som i etniska rensningsaktioner lät arabiska familjer flytta in istället. Bagdad invänder att det inte har betydelse för dagens situation.

Läget kompliceras ytterligare av att Kirkuk bebos av flera andra minoriteter. Här finns kristna assyrier, turkmener, azerer, och andra. De ser i allmänhet med misstro på det kurdiska styret, och befarar diskriminering och förtryck. Misstankarna är dessvärre inte helt grundlösa. För något år sedan gick det så långt som till regelrätta pogromer mot kristna i Kirkuk, med flera dödsoffer.
Det kan vara på sin plats att påpeka att på de flesta andra håll, framför allt i mindre städer och på landsbygden lever kurder och kristna fredligt tillsammans. Den största skillnaden enligt min guide Mohammed är i att de kristna har fler spritbutiker än de muslimska kurderna.
Arabernas och de andra Kirkukminoriteternas anklagelser förnekas naturligtvis av kurderna. Istället anklagar de centralregeringen i Bagdad för en chauvinism som starkt förvärrar läget, och anser dessutom att främmande makter, närmare bestämt Turkiet, har ett finger med i spelet, med den turkmenska folkgruppen som talesmän i rollen som en slags femtekolonn, och då givetvis till nackdel för kurderna.

Ordföranden i Kurdistans kommunistiska parti Kamal Shakir sammanfattar den officiella kurdiska synen på lösningen av Kirkukfrågan, som också är kommunistpartiets, i ett trepunktsprogram:
1. Normalisering – som ska ske ur demografiskt och historiskt perspektiv, vilket i klarspråk betyder att deporterade kurder återvänder, och araber flyttas ut.
2. Folkräkning
3. Folkomröstning.
Givet ett sådant scenario skulle det självfallet bli en överväldigande kurdisk seger. Problemet är bara att scenariot inte är något annat än ett sätt att köra huvudet rätt in i väggen då det är totalt oacceptabelt för Bagdad.
Lilla PCDK är betydligt mer klarsynt och realistiskt, dessutom bygger det sin politik på vettiga principer som står i överenskommelse med en vänsterpolitik på ett helt annat sätt än till exempel kommunistpartiet.
– Folkomröstningen måste genomföras utifrån dagens befolkningsstruktur, säger Serdar, vi motsätter oss etnisk rensning. Alla folkgrupper i Kirkuk måste kunna leva tillsammans.

En annan idé som PCDK för fram är att Kirkuk ska bli ett autonomt område inom Kurdistan. Det är faktiskt ett klokt förslag, eftersom det ger den arabiska befolkningsgruppen och minoriteterna garanti att de får sköta sina egna affärer, och därmed skyddas mot diskriminering. Det skulle kunna få dem att acceptera kurdiskt styre.
Tyvärr verkar det inte bli verklighet. Alla andra partier bemöter förslaget med hån och protester.
Serdar påpekar också en annan aspekt av Kirkukfrågan. Det är val snart i Irak, och det finns många kurdiska röster att vinna genom en nationalistisk politik, där alla vill framstå som kraftfulla och kompromisslösa.
Den kurdiska nationalismen är fullt begriplig i ett historiskt perspektiv. I drygt hundra år har kurderna kämpat förgäves för sin självständighet. De har förtryckts och diskriminerats, och utsatts för en brutal förföljelse. Flera gånger har de svikits av stormakterna. I Saddams Irak blev kurderna särskilt illa åtgångna, med gasattacken mot Halabja med över 5.000 döda som en symbol för en politik som inte kan beskrivas som något annat än folkmord.

Samtidigt leder uppfattningen, att låta den nationella frågan vara överordnad allt annat, till ställningstaganden som åtminstone för oss kan te sig högst märkliga. Jag tänker i första hand på USA:s ockupation av Irak. Man är medveten om, inte minst bland vänstern, att frågan om ockupationen är kontroversiell.
– Vi har fått mycket kritik av våra utländska kamrater, säger den ärrade veteranen från kommunistpartiet Mahmoud Ibrahim, som gick med i partiet redan 1954, och talar hygglig svenska efter att han bott några år i Eskilstuna.
Han medger, precis som andra kurder som jag har talat med, att den amerikanska ockupationen har haft förödande konsekvenser för södra Irak. Han säger att också i Kurdistan har amerikanerna gjort sig skyldiga till övertramp, när de driver en söndra och härska-politik, och spelar ut olika grupper mot varandra, bland annat i Kirkuk.
Men det är samtidigt en självklar sanning för de flesta kurder att den framgångsrika utgången av befrielsekampen 1991 bara var möjlig tack vare USA:s närvaro, och att det därefter är USA som är garanten för Kurdistans självständiga status.
Men frågan är påtagligt känslig. Alla mina frågor besvaras av långa utläggningar om… någonting annat. Det är bara i mer privata sammanhang, över ett glas vin – det dricks rätt friskt i detta muslimska land – som svaren blir direkta och ärliga. Kamil från Göteborg som är i Kurdistan för att hälsa på sin mor är brutalt uppriktig:
- Ni tycker att kurderna befrielse borde ha varit folkets eget verk. Det är mycket poetiskt! Men tusentals människor dödades, och det var inte ett dugg poetiskt!

Min invändning att mellan 100.000 och en halv miljon människor har dödats sedan ockupationen började, biter inte på honom. Hade Saddam varit kvar hade minst lika många varit döda, och kurderna hade inte varit fria. Punkt, slut.
Det lär finnas en tyst överenskommelse om att i Kurdistan ska amerikanska trupper hålla sig borta från städerna, och under en hel vecka såg jag dem faktiskt inte en enda gång, vare sig i Sulaymanyyie eller i huvudstaden Arbil. Däremot såg jag flera gånger konvojer av amerikanska bepansrade fordon ute på vägarna.
Säkerhetssituationen i Kurdistan skiljer sig radikalt från läget i södra Irak. Man ser visserligen uniformer överallt, och var och varannan person är beväpnad. Vägspärrarna står som spön i backen, men oftast vinkas vi bara förbi. Det står vakter med kalasjnikov utanför hotellen, och på lyxrestaurangerna får man gå genom metalldetektorer vid entrén. De piper oavbrutet, men ingen bryr sig och kollar. På ett ställe hade man satt upp en skylt som föreställde en överkorsad pistol, man fick inte ta med sig vapen in, vilket förmodligen ignorerades totalt.

Visst förekommer det våld också i Kurdistan, men det farligaste som jag upplever där är trots allt när det smäller under ett häftigt åskväder en natt.
Det finns undantag också i Kurdistan. Gränstrakterna utsätts för systematisk beskjutning med raketer från Iran och med flyg från Turkiet. Något som för övrigt vår utrikesminister finner vara helt i sin ordning då Sverige stödjer kriget mot terrorismen. Och visst finns PKK-gerillan där också. Och därför ger Sveriges regering sitt stöd åt att bönder och deras barn dödas, att deras hus, skolor och vårdcentraler skjuts sönder och samman, att odlingsmarken förstörs, och djurbeståndet decimeras.
Tusentals människor har varit tvungna att fly och lämna sina hem, och lever nu i flyktingläger under vidriga förhållanden.

Jag avrådes också från att åka till Kirkuk. Läget där anses alltför spänt och instabilt.
Konflikten kring Kirkuk handlar om, förutom ett nationellt självhävdelsebehov, först och främst om olja. Visserligen är oljeintäkterna en federal angelägenhet, och fördelas till regionerna i proportion till deras andel av befolkningen. Men kurderna vill ta det säkra för det osäkra, och kontrollerar hellre tillgångarna själva än sätter sin tillit till ett Bagdad som man djupt misstror.
Dessutom är man som vanligt inte överens om siffrorna. Just nu får Kurdistan intäkter från den federala budgeten som motsvarar 17 procent av befolkningen, medan kurderna hävdar att de i själva verket utgör 22 procent.
Oljeinkomsterna är centrala för Kurdistans ekonomi. Majoriteten av befolkningen lever på landsbygden och bedriver småskaligt jordbruk, huvudsakligen för eget bruk. Kurdistan importerar både grönsaker och frukt. Ett stort problem är vattentillgången. Överallt passerade vi uttorkade flodbäddar. Det har varit torka i tre år, och det i ett redan vattenfattigt land. Däremot är det aldrig något problem med vatten på de hotell där jag bor.
Det finns en hyfsat stor byggsektor också. Inte minst i Sulaymanyyie ser man nybyggen överallt, ganska många höghus, vilket är ovanligt här, och del med djärv modernistisk arkitektur.
Mycket av kapitalet är turkiskt, och kurderna kommenterar syrligt att ”turkarna har insett hur de kan besegra oss utan vapen”.
Men lejonparten av Kurdistans inkomster kommer från oljan. Fördelningsmekanismerna av dessa inkomster är därför av största betydelse för hur hela samhället fungerar. Och här kommer den kurdiska samhällsstrukturens svagheter till sitt tydligaste uttryck.

Kurdistan är fortfarande till stor del ett klansamhälle. Klanhövdingarna har visserligen ersatts med ett partisystem – som leds av de gamla klanledarna. Det är de två stora partierna, KDP under Barzani och PUK under Talabani, som styr Kurdistan. Hela landet är ett gigantiskt klientsystem som bygger på personliga kontakter och förbindelser. I stort sett allt och alla är beroende av KDP och PUK. Korruptionen är total.
Men i år har något nytt hänt. Systemet har blivit utmanat. Den så kallade Goran-listan, vars ledarskap huvudsakligen består av avhoppade PUK-aktivister, ställde upp i valet till det kurdiska parlamentet, och trots att man hade mycket lite tid för att bedriva kampanj lyckades Goran erövra 25 procent av rösterna. Parollerna mot korruption gick tydligen hem, åtminstone bland vissa befolkningsskikt.
– Det är framför allt unga och kvinnor i städerna som röstade på oss, säger Shaho Saeed, som är parlamentariker för Goran-listan.
– De från klanerna röstade nog inte på oss, tillägger han skrattande.
Goran ställer tre tydliga huvudkrav:
1. Väpnade styrkor ska ställas under offentlig kontroll
2. En klar och tydlig budget som beslutas av parlamentet
3. Partistödet ska regleras
Fullständiga självklarheter kan tyckas, men i Kurdistan är det revolutionerande. Goran-listan ser korruptionen som ett symtom på ett ruttet system som man syftar till att krossa.
”Goran” betyder förändring (Obama?), men vad beträffar kvinnofrågan innebär Goran-listans program en förändring till det sämre. Man vill införa vad vi skulle helt enkelt kalla för vårdnadsbidrag, även om de själva – välskräddade herrar allihopa, precis som de flesta andra partirepresentanter som jag har träffat – föredrar att säga att det är lön för hemarbete, något som kvinnorna har gjort sig förtjänta av.
– Det som är konservativt för er, kan vara mycket progressivt i vårt samhälle, säger Babakir Drayi från Goran-listan, utan att låta särskilt övertygad själv.

Kvinnornas situation i Kurdistan lämnar mycket övrigt att önska. Det råder delade meningar om huruvida läget har försämrats, vilket en del hävdar, med hänvisning till att islam har politiserats efter Saddams fall, och att det har påverkat lagstiftningen i kvinnofientlig riktning. Det finns de som rent av påstår att kvinnornas situation var bättre under Saddams styre.
Det finns ofrånkomliga fakta som talar för den tolkningen. Enligt den irakiska konstitutionen är månggifte tillåtet. Vidare måste en kvinna ha en manlig släktings tillstånd för att få pass, och mannen får slå kvinnor och barn om det sker i ”uppfostringssyfte”.
Denna lagstiftning har inte genomdrivits av galna islamistiska fundamentalister utan röstades genom med ett mycket brett stöd, också av vänsterpartier.
Andra är försiktigare i sin bedömning av kvinnornas situation, och hänvisar till att det saknas tillförlitliga statistiska uppgifter. Det publiceras ingen statistik i Kurdistan av säkerhetsskäl.
De data som finns är mycket osäkra, och, som Khanim Latif från kvinnocentret Asuda påpekar, är de alltid framtagna av män.
Asuda kombinerar ett skyddsboende med plats för 15-20 kvinnor med juridisk och annan rådgivning för kvinnor, olika projekt som ska stärka kvinnornas ställning, och dessutom bygger man upp ett nätverk av kvinnojourer i hela Mellanöstern. Centret finansieras huvudsakligen med medel från olika internationella solidaritetsorganisationer, och Asuda är mycket mån om sitt oberoende.
Khanim Latif uttrycker en viss försiktig optimism. Hon anser att situationen för kvinnor i Kurdistan trots allt är något bättre än i södra Irak. På en del områden har det – trots allt – skett framsteg: problemen med våld mot kvinnor förnekas inte längre, fler skyddsboende och kvinnojourer har öppnat. Delar av lagstiftningen är modern, men tillämpas långsamt och dåligt.
– Mycket gott har hänt under de senaste fem åren, säger hon.
Hennes uppskattning är att antalet hedersmord har minskat något, däremot ligger antalet självmord fortfarande mycket högt. Många självmord bland kvinnor är i själva verket framtvingade av manliga släktingar av ”hedersskäl”, och är ett sätt att undvika straffansvar.

Ett särskilt problem som Asuda hanterar är kurdiska flickor, ofta i tonåren, bosatta utomlands, som skickas ”hem” till Kurdistan för att giftas bort. Många av dem kan inte ens tala kurdiska. En del av dem flyr resolut, och söker sig till de få kvinnojourer som finns.
Flickorna kommer från olika länder, men listan toppas faktiskt av Sverige. Bara i år har Asuda tagit hand om 20 fall med svensk anknytning.
Khanim Latif tycker att Sverige borde agera kraftfullare för dessa flickor, i synnerhet som många av dem är svenska medborgare, och dessutom omfattas av skolplikten i Sverige.
Khanim Latif misstror politiker, ”de säger många trevliga saker”, säger hon hånfullt. Särskilt upprörd blir hon när hon talar om att PUK, ett av de stora regerande partierna som är medlem i Socialistinternationalen, och dessutom innehar en viceordförande post. Hon tror att förändring måste komma inifrån, och gå riktigt på djupet.
– Kurdistan behöver en grundläggande förändring. Problemet är inte att regeringen inte satsar på kvinnor. Problemet är att den inte satsar på folket, avslutar hon.
När jag ska åka hem är flygplatsen i Sulaymanyyie full med mullor, som tydligen är på väg till en religiös konferens i Kairo. Det ger upphov till trötta skämt, ”mullfritt”, mullrikt”, ”mull-vad”, ”mulltoa”.

Storstadens ljus lyser inbjudande när planet lyfter som ville de säga ”välkommen tillbaka”.
”Kurderna har inga vänner” lyder ett gammalt talesätt. Nåja, de har numera en i mig. Och jag vet faktiskt några stycken till. Hoppas också att de någon gång vill bli sina egna vänner.

Publicerat i Flamman 2009-45

Veckan som kommer Vecka 46

Hemkommen efter en mycket intensiv vecka i irakiska Kurdistan. Hoppas att ni saknade Veckan som kommer. Men nu är jag som sagt tillbaka, och det är dags för en ny krönika.

På måndag är det är mycket märkligt datum i tysk historia. Om detta har jag skrivit följande:

Många är vi som har plågats i skolans historieundervisning med att älta årtal och diverse datum. För åtskilliga, kanske de flesta, har det medfört en livslång avsky för allt vad historia heter. Vi andra som av olika skäl har klarat oss med historieintresset i behåll har insett att plugga datum är lika ointressant som onödigt. Det finns ett historiens innehåll som är mycket väsentligare.

Det finns dock vissa datum som är svåra att gå förbi. Den 9 november är ett sådant datum. Det återkommer med viktiga händelser under hela den tyska 1900-tals historien med en envishet som gränsar till det magiska. Och Tysklands historia har alltid varit central för utvecklingen i Europa.

Det börjar den 9 november 1918 är Vilhelm II, den tyske kejsaren, av sin morbror den blivande Edward VII kallad "Historiens mest lysande fiasko", abdikerar och tar sin tillflykt till sitt gods i Holland, där han dör 1941. Familjen Hohenzollern var Europas äldsta regerande dynasti, med anor tillbaka i tiden till 1061. Vilhelms abdikation innebar ett radikalt brott i den tyska historiens kontinuitet, och gjorde säkerligen tyskarna mer benägna att söka efter radikala lösningar. Kejsarens fanflykt, och så uppfattades det av många, förstärkte också ytterligare "dolkstötslegenden", uppfattningen, som exploaterades hårt av nazisterna, att Tyskland besegrades aldrig på slagfältet, utan förrådes av inre fiender.

Den 9 november 1923 är det dags igen. Hitler genomför sin så kallad ölkällarkupp i München, när han försöker med vapen i hand ta makten i Bayern. Kuppen misslyckas, och Hitler ställs inför rätta anklagad för högförräderi. Efter en farsartad rättegång döms Hitler till lagens absolut mildaste straff, 5 års fängelse, av vilka han sitter inne i 9 månader, under luxuösa förhållanden, då han skriver färdigt på sitt bisarra verk "Mein Kampf", och bedriver partipolitisk verksamhet. Det här markerar på ett ödesdigert sätt Weimarrepublikens oförmåga och ovilja att konfrontera sina fiender, något som inom mindre än tio år skulle leda till dess undergång. Hitler hade lärt sin läxa och förstått att makten skulle mycket lättare vinnas med tålamod och lagliga medel. Låt gå för att han vid behov drog sig aldrig att ta till de olagliga också.

Kristallnatten den 9 november 1938 är en tydlig fingervisning om vad nazistregimen är kapabel till. Människor dödas, butiker plundras, synagogor brinner. Världen fortsätter att blunda, och andra världskriget och Förintelsen lurar redan runt hörnet. Västeuropa och USA ät förtvivlat angelägna om att slippa att åter uppleva det första världskriget fasor som fortfarande är ett plågsamt minne för generationer av européer och amerikaner. Och naturligtvis hoppas man att kunna använda Hitler som en murbräcka mot den kommunistiska fästningen i Sovjetunionen.

Den 9 november 1989 börjar människor under stor entusiasm att börja riva Berlinmuren. Den reellt existerande socialismen är till ända, Tyskland är återförenat, kalla kriget är slut. Lika mycket innebär det slutet på det som den brittiske historikern Eric Habsbawn kallade "det korta seklet", det som började i augusti 1914, fortsatte med två fruktansvärda krig, och kom att radikalt förändra vår värld.

Historien består naturligtvis inte av datum, de markerar bara mer eller mindre betydelsefulla händelser, och gör det möjligt för oss att ordna dem på ett för oss meningsfullt sätt. Det går nu en osynlig gräns, föga förvånande tvärs genom Tyskland. I det gamla Central- och Östeuropa finns redan mycket besvikelse och frustration som ger upphov till sociala och politiska spänningar. Det finns en uppenbar risk, och den föreligger också på en del ställen i Västeuropa, att det förflutna kommer att kasta sina långa skuggor, och erbjuda lösningar i chauvinismens och intoleransens tecken. Vi får inte låta oss luras av att dessa rörelser ofta idag uppträder i en skenbart förändrad, modern skepnad. De är samma andans barn och vi har ett stort ansvar när det gäller att hantera dessa problem, och förhindra fler framtida utbrott av barbari.

Det är människorna själva som skapar sin egen historia, och vi kan alltid välja. Vilket är ett annat sätt att säga att det som hände behövde egentligen inte hända. Och inte ens den 9 november.

På tisdag fyller Michail Kalasjnikov 90 år. Efter min vistelse i Kurdistan kan jag berätta för er att där har farbror Michail en stor fan club. Hur många som helst går omkring med en AK-47. Det måste vara en av världens dödligaste uppfinningar någonsin.

Ett år tidigare men en dag senare avslutades en av de värsta slakterna i mänsklighetens historia. Vapenstilleståndet inträdde på västfronten och första världskriget var till ända. Drygt 20 år senare började det om igen, och den här gången om möjligt ännu värre.

På torsdag är det 41 år sedan presenterades den så kallade Brezjnevdoktrinen. Den är ett minne blott om ens det, men historierna om Sovjetledaren med de buskiga ögonbrynen lever vidare. Här kommer en:

Mot slutet av sin karriär var Brezjnev ordentligt senil. Under en partikongress kommer en äldre kvinna fram till honom, och säger: "Leonid Iljitj, kommer ni inte ihåg mig, det är ju jag, Nadezjda Krupskaja!" Brezjnev svarade värdigt: "Naturligtvis kommer jag ihåg er, kamrat Krupskaja. Kamrat Krupskij kommer jag också mycket väl ihåg."

Fredagen infaller på den 13. Det ska ju vara en otursdag. Jag tror inte alls på sådant skrock och vidskepelse, men tänker man efter lite inser man snart att det kan ligga något i det ändå. Samma dag 1994 hölls folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU. Ja-sidan vann. Det kallar jag otur!

På lördag är det Astrid Lindgrens födelsedag. Till att börja med vill jag bara säga: Alla rasister, håll er smutsiga händer borta från Astrid Lindgren!

Vidare kan jag berätta att för två år sedan deltog jag i en konferens om Astrid Lindgren i Härnösand, och skrev följande om detta:

Under helgen organiserade Mittuniversitetet i samarbete med flera andra institutioner en tvådagarskonferens om Astrid Lindgren med anledning av hon i år skulle ha fyllt 100 år. Till konferensens absoluta höjdpunkter hörde samtalet mellan de två väninnorna Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman och dotter till Astrids bästa väninna sedan barndomen Lena Gedin, känd översättare från Härnösand, som har bland annat översatt alla Harry Potter-böcker. Också Karin Nyman har för övrigt arbetat i många år som översättare.

Och nu sas öppet det som har varit en allmän hemlighet länge - det var Lena Gedins mor Anne-Marie Fries som var förebild för Madicken. Samtalet kan sägas ha ägt rum mellan Astrid Lindgrens dotter och Madickens dotter, en speciell händelse i sig!

Samtalet kretsade mycket kring mödrarnas vänskap, med många belysande episoder. Bilden av Astrid Lindgren som en lekfull person livet genom bekräftades, liksom hennes spontana fantasifullhet. Många av hennes böcker har tillkommit från början som muntliga improviserade berättelser för hennes egna barn. Hon hade också en sällsynt förmåga att snappa upp historier och episoder från det verkliga livet och använda det som litterär stoff. En stor betydelse för hennes författarskap hade perioden under kriget då hon arbetade med brevcensur, det som väninnorna kallade "snuskjobbet", där man läste all militär- och utlandspost.

Efter kriget arbetade Astrid som lektör på förlaget Rabén & Sjögren fram till sin pension. Både Karin Nyman och Lena Gedin vittnade samstämmigt om Astrids anspråkslöshet, berömmelsen steg henne aldrig åt huvudet, hon var inte ens road av den, och ville gärna hålla sig i skymundan. Hon förblev också genom hela sitt liv en passionerat engagerad person, på framför allt två områden: barn och natur. När Astrid tilldelades det prestigefyllda De tyska bokhandlarnas fredspris skulle hon hålla ett brandtal mot barnaga, något som var fortfarande tillåtet i Tyskland vid den tiden. Arrangörerna försökte avstyra det hela, varpå Astrid hotade med att inte komma. Naturligtvis backade de och hon höll talet.

Trots alla personliga minnen som de två delade med sig av framkom det egentligen mycket litet nytt under samtalet. Man undrade också hur mycket som var egna minnen och vad som var efterhandskonstruktioner, filtrerat genom sådant som man har läst och hört. Samtalet hade säkerligen tjänat på dylika problematiseringar, men då hade det krävts en skickligare samtalsledare. Karl Lindqvist är en erkänt duktig litteraturforskare, men som moderator saknade han en röd tråd att hålla i. Karin Nyman och Lena Gedin är båda professionella och erfarna översättare, och berättade utförligt om sin översättargärning, dock utan att med ett ord beröra översättningar av Astrids böcker, något man inbillar sig de skulle ha en hel del intressanta synpunkter på.

Det rådde en munter stämning bland den stora publiken under samtalet, och naturligtvis var Astrid Lindgren en både glad och humoristisk person, men som vanligt fanns det ett stort allvar bakom, och det skrattades dessvärre bort, något som också samtalsledaren kan lastas för.

Lördagens program avslutades av författaren Ulf Stark, som under den anspråkslösa rubriken "Hur ser Paradiset egentligen ut?" redogjorde för sin läsarrelation till Astrid Lindgren. Efter en dråplig berättelse om 70-talets genusläsning av barnboksklassiker, och en högst intressant litteraturvetenskaplig koppling där han konstaterade att Astrid lyckades i en bok - "Rasmus på luffen" uttrycka samma sak som Harry Martinsson i två - "Nässlorna blomma" och "Vägen till Klockrike", gav Ulf Stark en tankeväckande definition av vad som är en bra bok: det är en bok som låter oss återfödas i en annan person, samtidigt som vi då kan bli mer oss själva. Jag tror att den definitionen också sammanfattar Astrid Lindgrens storhet.

Under konferensens övriga punkter redogjordes bland annat för intressant forskning kring Astrid Lindgrens språk, och musiken och djuren i hennes böcker. Hela arrangemanget är utan tvekan en fjäder i hatten för Humaniorainstitutionen vid Mittuniversitetet.

En dag senare föddes en viss Claus Philipp Maria Schenk von Stauffenberg. Karln har tämligen oförtjänt gått till historien som en hjälte, och har rent av fått en panegyrisk skildring av Hollywood i filmen "Valkyria".

Så skrev jag om den:

Filmen "Valkyria" är en typisk Hollywoodprodukt. Tom Cruise som von Stauffenberg - precis så osannolik i rollen som man kunde befara - är en riktig übermensch. Han lyckas så när döda Hitler, om det inte vore för alla dessa fega politiker och obeslutsamma medarbetare. Och en himla otur. Det är välgjort, välspelat och lagom spännande och dramatiskt.

Också kulisserna är skickligt uppbyggda. Inte minst Wolfschanze, Varglyan, Hitlers bunkerområde i Ostpreussen där attentatet genomförs. Jag var där på skolresa på 60-talet, och än idag minns jag de massiva betongkonstruktionerna som gick flera våningar under jord.

Tyvärr är hela historien totalt genomfalskt. Attentatsmännen drevs inte av några högre principer eller sin avsky för nazismens brott - som givetvis hade begåtts av mördarna från SS, och som hederliga Wehrmacht inte hade något med att göra. De tyska officerarna bland attentatsmännen framställs som en grupp idealister med en brinnande övertygelse om en tidlös rättsordning och personligt ansvar.

Här måste vän av ordning stanna upp och ställa frågan hur det kommer sig att det tar de tyska generalerna mer än elva år att komma fram till dessa hedervärda ståndpunkter. I själva verket stöttade de tyska generalerna Hitler ända från början, och flera av dem var både begeistrade och lojala nazistanhängare. Von Stauffenbergs brev från det nyss besegrade Polen andas stor entusiasm över det erövrade Lebensraum, och uttrycker ett ohöljt förakt för slaver, judar och andra mindrevärdiga folk. Ingen rättskänsla eller personligt ansvar där inte.

Studerar man kartan över det militära läget i juli 1944 blir sammanhanget helt begripligt. Attentatsmännen insåg att kriget var förlorat, att Hitler var på väg att leda Tyskland till katastrofalt och totalt nederlag, och att hans person var ett hinder för eventuella förhandlingar med de allierade. Det gällde att rädda det som räddas kunde, och det var enligt 20 juli-männen inte så lite. I de trevare som skickas till de västallierade kräver man bland annat att Tyskland ska få behålla alla de områden som man höll vid den tidpunkten! Man uteslöt inte heller ett gemensamt korståg mot bolsjevismen.

Den tyska officerskårens hållning åren 1933-1945 är exempellöst opportunistiskt och fegt. Därtill närmast osannolikt klantigt. Kuppförsöket i juli 1944 styrker bara ytterligare den uppfattningen.

Det fanns ett tyskt motstånd värt namnet. Bland de mest kända finns idealisterna inom Vita Rosen. Det är upplyftande att i en omröstning bland tyska ungdomar valdes Sofie Scholl till 1900-talets största kvinna.

"Valkyria" är ett stycke sedvanlig propaganda, så när som på en sak. Ironiskt nog missar filmmakarna terroristkopplingen. En sammansvärjning tänker låta massor med människor dö bara för att komma åt en person. Slakten motiveras med högstämda principer.

Vad säger USA, FN och EU om det?

Publicerat i Tidningen Kulturen 2009-11-08

Moderna tider i duschen

Lobbyn på hotell Babylon i Sulaymaniyya i Kurdistan är liten men imponerande. Det är mycket marmor, eleganta mattor och ett stort akvarium med en fuskalligator. Personalen som består av asiatiska gästarbetare bär trots mina protester upp väskan på rummet, och väl där trots mina ännu ivrigare protester sätter de på tv som visar en uppbygglig amerikansk krigsfilm textad på kurdiska.
Efter en ansträngande dag är det skönt med en dusch. Det visar sig dock inte fullt så enkelt. Duschanordningen består av en stor rostfri platta med en massa rattar och reglage som påminner om instrumentpanelen i cockpit på en jumbojet.
Efter några försök lyckas jag öppna kranen. Dessvärre står jag på fel ställe – en kraftig stråle träffar mig rätt i nyllet, och knockar mig nästan. Jag kastar mig förtvivlat åt sidan, och när jag efter en stund hämtar mig från chocken hittar jag en omställningsratt. Och nu spolas istället mina fötter mycket grundligt.
Hittar en ny omställningsratt och bjuds på en ymnig vattenmassage. Jag känner mig som Charlie Chaplin i filmen *Moderna tider*. Till slut hittar jag rätt ratt, och kan duscha.
Det antika Babylon var känt för sina praktfulla byggnadsverk. Hotell Babylon riskerar att bli (ö)känt för sina duschar.

Publicerat i Flamman 2009-44

Smällen i Arbil

Jag vaknade mitt i natten på mitt rum på hotell Dim-Dim i Erbil i Kurdistan av en fruktansvärd smäll. Ett attentat! tänkte jag med detsamma, och blev ganska rädd då jag kopplade ihop det med explosionen i Bagdad dagen innan som tog mer än 150 människoliv.
Sedan small det igen, och jag förstod att det var åskan som gick.
Kurdistan, eller norra Irak, skiljer sig avsevärt från landets södra, arabiska, del genom att våldet lyser i stort sett med sin frånvaro. Det gör synen på den amerikanska ockupationen diametralt olika i de två delarna.

Snart kommer mera i ett utförligt reportage.