Tiden före katastrofen

Timmen före midnatt

Ida Simons

Övers: Per Holmer

Natur & Kultur

Det sägs att ovisshet är det värsta tillståndet för en människa. Jag är skeptisk. Det kan vara långt värre att sitta inne med facit, att ha hela sanningen fullständigt klar för sig, och inte veta hur man ska hantera traumat som denna visshet har gett upphov till.

Det är så det är för överlevande från Förintelsen. Mot alla odds, trotsandes all möjlig sannolikhet, så lever de, samtidigt som hela deras värld är mer eller mindre bokstavligen utplånad, och alla eller nästan alla nära och kära, men även fiender och andra likgiltiga människor som de en gång kände, alla är de borta.

Hur förhåller man sig till en sådan livssituation?

Överlevnadsstrategierna är lika många som det finns överlevande. De flesta väljer nog att tiga och förtränga, och ingen av oss andra har minsta rätt att moralisera över ett sådant förhållningssätt. En och annan väljer att berätta, oftast av pliktkänsla för att förhindra att historien upprepas.

I min familj existerar båda förhållningssätten parallellt med varandra, och i den händelse ni undrar tror jag inte att jag har mått särskilt bra av det.

Den konstnärligt begåvade kan förstås hantera sitt trauma genom skapande. Antingen genom att skildra helvetesvandringen genom Förintelsens inferno eller genom att återskapa den värld som gått förlorad i nazismens Ragnarök.

Litteraturens makt är stor, ja egentligen oändlig, världar kan byggas upp, människor kan leva åter.

Ida Simons växte upp i en judisk familj i Antwerpen på 20-talet. Hon blev tidigt en framgångsrik konsertpianist, men när andra världskriget bröt ut och nazisterna ockuperade Belgien deporterades familjen först till koncentrationslägret i Westerbork, senare till det ökända Theresienstadt.

Det var bevars ett ”lyxläger”, som användes i propagandasyfte av nazisterna, bland annat hade innehavare av Järnkorset rätt till ett eget rum, men också här var chanserna att överleva små.

Ida Simons klarade sig mirakulöst, men var tvungen att ge upp musikkarriären. Istället började hon skriva. Den 1959 utgivna ”Timmen före midnatt” – tala om ödesdiger titel! – är en barndomsskildring, i stor utsträckning självbiografisk, som återskapar en svunnen värld bland bättre bemedlade judar i Belgien och Holland under 20- och 30-talen.

Dessa människor lever i total okunnighet om vad som komma skall, Förintelsen nämns i en bisats på ett enda ställe, till skillnad från berättaren och läsarna, som vet exakt vad som kommer att hända. Denna dialektik skapar en drabbande insikt som ger ytterligare skärpa åt det fruktansvärda som faktiskt har hänt.

Simons skildring är ingen idyll, långt därifrån. Stilen är förvisso lättsam och humoristisk, men persongalleriet inte alltid särdeles tilltalande. Det är en totalt dysfunktionell familj, med färgstarka och udda personligheter där många har en ”tunga av sandpapper”, intrigerna och provokationerna frodas dagligen, precis som lögnerna och översitteriet.

Och det där med ”bättre bemedlade” stämmer inte alltid heller. Det är svåra tider, den stora krisen har precis exploderat, och i bakgrunden skymtar fattiga judiska flyktingar från Polen.

Ida Simons skildrar sina karaktärer med stor ömsinthet och kärleksfull värme trots alla deras många tillkortakommanden. Hennes ironi är mild och humorn aldrig elak. Det finns inget behov av att genomskåda eller avslöja, bara berätta.

Det samtidigt en form av bildningsroman, med författarens alter ego Gittel i centrum. Hon som hyser stora drömmar om att bli konsertpianist, drömmar som vi vet inte kommer att förverkligas.

Fast riktigt så blev det inte heller.

Holländska vänstern ignorerar rasismen

Socialistiska partiet i Nederländerna har haft en ovanlig strategi: att inte gå i verbal konflikt med det rasistiska budskapet.
 Istället vill man få en konfrontation kring det som man själv är bäst på: ekonomisk politik och social rättvisa.

Nederländernas nya regering stödjer sig på ett av Europas mest extrema partier, Geert Wilders Partij voor de Vrijheid (PVV). Wilders, som just genom detta samarbete fått igenom ett nationellt burkaförbud vill stoppa bygge av moskéer och till och med förbjuda Koranen. Han har också gjort den grovt antiislamska filmen Fitna och står nu åtalad för uppmaning till hat och diskriminering i en domstol i Amsterdam. Geert Wilders förbjöds 2009 att resa in i Storbritannien för att han ansågs vara ”ett allvarligt hot mot grundläggande samhällsintressen”.
Ändå är det inte Wilders våldsamma antiislamism som det nederländska vänsterpartiet SP valt att kritisera. Och det beror inte på att man inte ser vad Wilders står för. Partisekreterare Hans van Heijningen beskriver Geert Wilders och hans parti som högerextremt. Van Heijningen preciserar sig: Wilders undviker, som alla moderna högerextrema politiker begreppet ”ras”. Och han är inte generellt kritisk till invandring. Hans måltavla är uteslutande islam, som han inte betraktar som en religion, utan en fascistisk ideologi som hotar demokratin. Om vi inte ser upp kommer islam att ta över Europa, det är hans budskap.
– Men man måste komma ihåg att den överväldiga majoriteten av invandrare i Nederländerna kommer från muslimska länder, framför allt Marocko och Turkiet, anmärker van Heijningen.
– I den nederländska kontexten att vara mot ”islam” är detsamma som motstånd till invandring i största allmänhet. Så visst finns det en underliggande främlingsfientlighet och rasism i Wilders budskap.


Wilders exploaterar de problem som finns bland främst marockanska ungdomar i Holland, med gatuvåld, gängbråk och narkotika. Men i Geert Wilders version förvandlas sociala problem till något som har helt andra rötter, gatu-terror.
– De här ungdomarna är alla födda i Holland, och det är i grund och botten ett integrationsproblem, medan Wilders länkar det till internationell terrorism!
Wilders är alltså en högerextrem politiker som spelar på underliggande rasism och hetsar mot islam. Partisekreterare Hans van Heijningen menar att man måste inse att framgångarna för Geert Wilders bara handlar om rädsla och hat mot islam.
– Antiislamismen är en viktig faktor, men inte avgörande. Finns det verkligen 1,5 miljoner rasister i Nederländerna? Mitt svar är ett obetingat nej! Nederländerna är inte ett islamofobt land.
Nyckeln till Wilders framgångar är lika mycket att vara mot etablissemanget. Antielitismen har blivit en av de viktigaste politiska tillgångarna, eftersom många ser ett förfall av samhället och upplever att eliten svikit dem. Nyliberalismen i Holand har haft långtgående konsekvenser, mer än i Skandinavien, säger van Heijningen. Det har skett en kraftig försämring av det sociala förmånssystemet, stora privatiseringar har genomförts, löneklyftorna har växt. Det finns en berättigad oro bland många.
– Samtidigt har avståndet mellan eliten och ”vanligt folk” ökat allt mer. Strukturerna bland de politiska partierna och fackföreningarna har blivit mer elitistiska, de styrande har förlorat kontakten med verkligheten. Det är stämningar som Wilders har skickligt fångat upp och exploaterat.
Antietablissemangskortet gör konfrontationen med Wilders svår, menar van Heijningen.
– Wilders dominerar totalt det offentliga samtalet idag. Det är debatter med honom och om honom varje dag i alla media. Alla försök hittills att bemöta honom har varit helt kontraproduktiva. Tvärtom har de stärkt hans antietablissemangsposition.

Svårigheten består av att SP och Wilders är rivaler om vem som skall kanalisera den antielitistiska strömningen. Och där har SP valt en annan strategi.
– SP:s attityd har varit att inte gå in i diskussioner om islam, utan att diskutera konkreta politiska frågor. Vi tänker inte dansa till deras musik.
Att Wilders också är en högerpolitiker råder det inte något tvivel om, även om Wilders distanserat sig från sin nyliberal bakgrund och tagit över stora delar av SP:s sociala program, tydligast på området äldrevård. SP förbehåller sig rätten att bestämma vad man vill diskutera med Wilders. Då framgår också att Wilders företräder överheten.
– Vårt fokus är att den ekonomiska krisen betalas av arbetare och medelklass. Efter valet har vi fått en ny regering, med stöd av Wilders. Deras politik kommer att drabba de som tjänar minst mycket hårt. Det kommer att bli högre avgifter för sjukvården, program för rörelsehindrade ska avskaffas, och dessa människor skickas därmed ut i arbetslöshet. Det är dessa frågor vi ska diskutera. Vi ska bemöta Wilders politiskt.

Ett annat skäl till SP:s strategi är att man redan har vissa positioner i integrationspolitiken som är gemensamma med Wilders. Herman Beekers, informationschef på Socialistiska Partiet pekar på att SP:s själva har hård kritik mot integrationspolitiken, och att den formulerades redan på 1980-talet, alltså långt innan Pim Forteuyn och Geert Wilders.
– Vi hade arbetskraftsinvandring redan under 60- och 70-talen, sedan kom familjeåterföreningarna under 80-talet. Det finns en miljon immigranter i detta land. Varken regeringen eller arbetsgivarorganisationerna har gjort någonting för att integrera dessa människor in i samhället. Resultatet blev bostadsghetton, där det bor kanske så många som 90 procent invandrare. Det finns flera hundra tusen människor i Nederländerna som inte kan nederländska. Redan på 80-talet, jag tror att det var 1983, la SP fram en rapport där vi pekade på problemen. Rapporten konstaterade att det var viktigt med bättre språkundervisning och mer jämlika chanser för invandrare.

Inte mycket har hänt sedan dess, säger Beekers. Det finns nu kurser i nederländska, men den som invandrat får bekosta dem själv och det är långa väntetider. Men för att SP delar en del av kritiken mot integrationspolitiken med Wilders betyder inte att man har samma mål. Wilders är, med sin kritik, ute efter att öka segregationen. SP vill minska den.
– Det viktigaste är en ny bostadspolitik, med ”blandade” grannskap, som förhindrar ghettobildning. För det andra bättre möjligheter att lära språket, kurserna bör vara gratis. Sedan vill vi ha ett åtgärdsprogram för att undvika segregerade skolor. Det finns skolor där det bara går invandrarbarn. Risken är då stor att man ärver problemen från generation till generation.
Paradoxalt nog för ett parti som av strategiska skäl inte vill ta konflikt med islamofobin är integrationspolitik högprioriterat. I det förra parlamentsvalet var huvudparollen ”Leva tillsammans” – en slogan som skulle förstås både som brygga över etniska och sociala klyftor.
– Integrationen ligger inte etta på listan, men definitivt topp fem. Den är en del av en bättre politik som vi vill föra. Vi vill lägga fokus på sådant som förenar, istället för det som skiljer människor åt. Stora invandrargrupper har gemensamma intressen med delar av det nederländska samhället, och därför är det viktigt att de förenas.
SP-strategin har haft framgångar på lokalplanet, säger Beekers.
– En städstrejk, där en stor del av dem som deltog var invandrare, varade i tre månader, möttes med stor sympati av många, och slutade mycket framgångsrikt. Strejkledaren var en av våra medlemmar.
Också i Rotterdam, där inte mindre än 50 procent av invånarna är invandrare, och där borgmästaren har sina rötter i Marocko har SP lyckats med att stoppa rivningar av billiga bostadsområden, som skulle ge plats för dyra skrytbyggen. Men på riksnivå, säger Beekers, kan man inte tala om en framgångslinje mot högerextremismen.
– Jag är personligen ganska pessimistisk. Sådana idéer som Wilders står för får spridning över hela Europa, nu senast hos er i Sverige, med Sverigedemokraterna, och Sarrazin i Tyskland.
Vänstern har hittills inte lyckats hitta ett bra svar för att bemöta rasism och islamofobi. Vi behöver bra idéer. De senaste valen i Sverige och Nederländerna visar att det finns skäl till oro. Det gäller att lägga ner ett hårt arbete för att komma på bra lösningar.
Det är ett arbete som angår oss alla.

Också Hans van Heijningen säger att det är mörka skuggor som nu fallit över Europa.
– Det finns en klar skillnad mellan hur äldre och yngre ser på dagens kris och de otäcka strömningar som den har fört med sig. Bland de äldre, som har 30- och 40-talet som referensram finns det en stor oro. Unga människor däremot är inte lika rädda. Vår inställning står någonstans mitt i mellan.
Ändå måste vänstern hålla huvudet kallt, och fokusera på strategier som gör att man kan vinna denna fajt.
– Visst leker Wilders med leden, och det i närheten av en bensinstation. Det kan vara farligt på lång sikt. Men det viktiga för oss är att inte låta oss provoceras. Vi ska göra det vi är bra på. Mobilisera för en kraftfull välfärdspolitik, och återta vår rebellposition.

Aron Etzler/Gregor Flakierski