Ord, censur och kontroversiell konst

Vissa debatter kan göra mig om inte direkt orolig så åtminstone en smula fundersam.

I min senaste roman, *Knockout* som kom ut 2014, använder jag ett flertal gånger uttrycket ”judejävel”. Med olika variationer som ”judesvin” och ”judesubba” och liknande.

Inte nog med det. Jag har minst ett par gånger använt uttrycket ”svarting” (dock inte n-ordet!) i romanen.

Det var inte av tanklöshet. Nazister och diverse andra antisemiter kränker, misshandlar och dödar inte människor vrålande ”Din jävel (svin, subba etc.) av mosaisk trosbekännelse!”

Lynchmobben i amerikanska Södern kallade inte heller sina offer för ”afroamerikaner”.

Sådana omskrivningar är direkt obscena eftersom de framkallar löje.

Dessutom är de rasistiska eftersom de förskönar och döljer en obehaglig verklighet.

Så vad göra?

Sveriges radio har censurerat bort en antirasistisk pjäs eftersom rasister i pjäsen använder ordet ”neger”. Makode Lindes konstutställning tvingades byta titel då den kung vars ankomst stod för problematiseringen av rasistiska schabloner var en ”negerkung”. Och det går inte för sig, det lärde sig redan Pippi Långstrump.

Naturligtvis ska man inte använda kränkande rasistiska tillmälen utan anledning och utan ett konkret sammanhang som kräver det. Men ord är inga abstraktioner.

Lawen Mohtadi berättar om hur hon och Angelica Ström – Katarina Taikons dotter – redigerade en nyutgåva av Katitziböckerna och *Zigenerska* (bara den titeln!). De behöll ordet ”zigenare” när det var motiverat, eller ersatte det med ”rom” när det var lämpligt.

Låter säkert enklare än vad det var i verkligheten. Men det går. Det handlar om att sätta in det konstnärliga uttrycket i ett sammanhang, att ha förståelse för de historiska omständigheterna, att respektera verkligheten och att lita till styrkan i sin övertygelse.

Men framför allt handlar det om mod. Räddhågsen konst som präglas av utslätning, ängslighet och censur är helt enkelt fullständigt ointressant.

Nu slår det mig att om den här texten någonsin kommer i tryck kan många bli mycket upprörda.

Frihet på polska

Tiden efter 1989 kallas av många i Polen kort och gott för ”friheten”. Men alla är inte övertygade.

 Framför allt inte de kvinnor som förlorade rätten till abort. Ingreppet är numera straffbelagt. Och det är inte nog med det. Ett sjukhus i Warszawa påstås ha vägrat en kvinna bedövning vid förlossning. Trots allvarliga komplikationer vägrade man sedan att utföra kejsarsnitt. Motiveringen var att det var ”onaturligt”, vilket öppnar hisnande perspektiv inom sjukvården, inte nödvändigtvis i frihetlig riktning.

Religion är en känslig sak i frihetens Polen. Strafflagen har en gummiparagraf om ”kränkning av religiösa känslor”, och den har använts förvånansvärt flitigt. 2003 dömdes konstnären Dorota Nieznalska till sex månaders fängelse och samhällstjänst för en skulptur som föreställer ett kors med en penis. Domen upphävdes i högre instans och Nieznalska friades.

2008 åtalades black metal-artisten Adam Darski ”Nergal” för att ha rivit sönder en Bibel under en konsert, men han friades efter flera rättegångar.

Och medan jag är i Kraków en vecka i början av juli kan jag läsa i lokaltidningen om en kabaré i södra Polen som vägras hyra lokal för sina föreställningar eftersom de har dragit en vits om påven. En ovanligt effektiv form av censur.

Städerskorna på hotellet där jag bor tjänar åtta zloty i timmen, det är ungefär 20 kronor. Även om kostnadsläget är delvis lägre i Polen är det en lön som det inte går att överleva på. De är dessutom timanställda, och under lågsäsongen kommer sällan upp i mer än ett par timmar om dagen. Jag vet inte hur fria de känner sig.

Till det positiva hör att det finns en levande debatt i Polen om frihetens innehåll.

På Teatr Nowy (Nya Teatern) i Kraków går just nu en nyskriven föreställning om Vladimir Vysotskij ”Återkomsten till Sovjetunionen”. Få är nog lika lämpade som den ryske outsidern som utgångspunkt för en diskussion om friheten. Fri som få under den tiden, men ändå ofri, levde han i ett spänningsfält av det möjliga, det verkliga och det önskvärda.

Han var en hyllad skådespelare på den nyskapande Tagankateatern, folkkär vissångare som sjöng om lägerfångar och småkriminella, samtidigt som han var en stolt ägare till en Mercedes, en av de få i Sovjet, förutom Brezjnevs imponerande samling.  En rebell belönad av makten.

Mest ofri var han genom sitt missbruk av alkohol och narkotika, som också blev hans död. Frågan är om det är var det ofria systemet som pressade honom att söka sin tillflykt i missbruk eller om orsakerna låg på ett annat plan? Hur mycket individuellt ansvar han en människa i ett ofritt samhälle? Och vice versa, hur mycket kan systemet lastas för individens problem där frihet, mer eller mindre relativ, råder?

Under föreställningen skickas från scenen en vodkaflaska bland publiken. Jag tar en rejäl klunk, och håller på att sätta i halsen när det visar sig att det är riktig sprit. Frihet?