"barn som förlorat rätten till en barndom"

De förlorade barnen – ett arkiv
Valeria Luiselli
Övers: Niclas Nilsson
Rámus.

Valeria Luiselli är en av de klarast lysande stjärnorna på den amerikanska litteraturhimlen under de senaste tio åren. Hennes två tidigare böcker på svenska ”De tyngdlösa” och ”Historien om mina tänder” är båda flyhänt skrivna, med ett underliggande allvar, men kändes ganska lättviktiga. Hennes senaste roman ”De förlorade barnen” är däremot av en helt annan kaliber.

Romanens bärande tema är sveket mot barnen. Det byggs upp längs med två parallella spår. Ett utspelar sig i nutiden, och skildrar ensamkommande flyktingbarn. Ofta är de väg till sina föräldrar eller släktingar som redan befinner sig i USA. Med hjälp av mer eller mindre hederliga – oftast mindre – smugglare tar de sig på strapatsrika vägar illegalt in i landet, under resans gång blir de bestulna, misshandlade, utnyttjade, många av dem överlever inte utan blir kvar utan grav i öknen.

De som har turen att komma fram, blir ofta fängslade och deporterade tillbaka till misären, ensamheten, och utsattheten i något av de centralamerikanska länder som de kommer från.

Även om Luiselli skriver om USA kunde handlingen lika gärna utspela sig någonstans i Europa, också i Sverige.

Det andra spåret tar upp utrotningen av Amerikas ursprungsbefolkning, som inte heller skonade barnen, och som lever kvar i oklara berättelser, liksom i naturens kvardröjande ekon.

Det är en tragisk historia om det förflutna, men som Luiselli skriver: ”/../ ju mer jag lyssnar till historierna han berättar om det här landets förflutna, desto mer tycks det som om han pratar om nuet.”

Det kan man nog dessvärre säga om det här landet också.

Dessa två samhällsfenomen är tänkta att utgöra fonden till en skildring av sveket mot barnen i den moderna västerländska familjen, med splittring och skilsmässor, men just den delen är inte särskilt övertygande.

Det är berättelsen om flyktingbarnen som berör mest. Huvudpersonerna föredrar att tala om ”förlorade barn” - därav romanens titel – med betydelsen ”De är barn som förlorat rätten till en barndom.”

Och i vissa fall till och med rätten att leva, tvingas man att tillägga.

Genom ett skickligt grepp låter Luiselli romanens vuxna huvudpersoner att identifiera sig med de utsatta migranterna då deras egna barn kommer på avvägar.

Och när de återförenas får bokens mörka stämning ändå en ljus accent – vi hör alla samman, hela världen är vår gemensamma plats.

Språket är inte bara skimrande vackert och flyter fram som en underjordisk källa, det är också kongenialt uppfordrande och obarmhärtigt avslöjande.

En viktig och angelägen roman, skrämmande aktuell.

Mellan Mexiko och New York

De tyngdlösa

Valeria Luiselli

Övers: Annakarin Thorburn

Ramus.

För oss som lever i en globaliserad värld ter det sig tämligen självklart att tillvaron har många likheter över gränserna. Livet i New York kan påminna i mångt och mycket om livet i Mexiko City – inte minst om man är författare.

Också i tiden finns det förbindelser, vi delar många av dagens bekymmer och glädjeämnen med dem som levde igår.

Många har säkert också upplevt att tid och rum glider ihop, ibland på ett förrädiskt sätt.

Valeria Luiselli tar upp de fenomenen i sin välskrivna roman ”De tyngdlösa”. Hon har själv sina rötter i Mexiko men bor sedan många år tillbaka i New York.

Handlingen pendlar mellan författarens liv här och nu och den roman som hon håller på att skriva om den mexikanske poeten Gilberto Owen, som levde några år i USA under 1920-talet. Hon blir alltmer fascinerad av hans person, och fantiserar kring hans fiktiva möten med storheter som Federico Garcia Lorca, Ezra Pound och Duke Ellington.

Det blir till en spännande skröna om gränserna mellan verklighet och litteratur, liv och fiktion, med tänkvärda sidospår som berör språkets möjligheter och begränsningar, och översättningens (o)möjlighet. Allt mot en fond av storstadens anonymitet och vantrivsel, med en obehagligt krypande känsla av annalkande kriser och katastrofer – i både stort och i smått.

Mellan raderna skickas det också flera giftiga pilar som med subtilt satirisk udd träffar mål som kommersiell medielogik och kändisfixerad förlagsverksamhet.

Romanen är lite för mycket metalitterär för att kunna bli riktigt engagerande och berörande. Men det är bra läsning med flödande fantasi och medryckande berättarglädje. Och det kan vara gott nog.