Lokalproducerad musik firade Sollefteås 100 år

Sollefteå fyller i år hundra. Firandet inleddes på nyårsafton med ett pampigt fyrverkeri, och jubileumsårets andra evenemang var en galakonsert på Hullsta under Trettonhelgen. Det blev en sprudlande fest i musikalisk kulturrikedom.

Tanken bakom konserten var genial i all sin enkelhet. Nordiska kammarorkestern – den klassiska musikens stomme i länet – på scen och framför den solister med Sollefteåanknytning.

Lokalproducerat är inte bara miljövänligt, det brukar också vara den bästa kvalitén.

Och nog var det nivå som nådde högt ovanför Sollefteås höga kuster. Ribban sattes redan av Sara Sandström Korp, en sopran med rötter i Multrå, och en fantastisk röst som kombineras med lika mycket charm och utstrålning.

Hon sekunderades av sin syster Anna, också hon sopran, välkänd för Sollefteåpubliken med sin imponerande värme och allvar i stämman. Tillsammans bjöd de på en sublim vokal skönhet i Blomsterduetten ur Lacmé.

Kvällen gick mycket i syskonens tecken. Familjen Fröst mönstrade inte mindre än tre bröder, violinisten Johan, Göran vid flygeln och världsartisten Martin med sin klarinett.

Helt allena, utan några syskon, uppträdde Ulrika Bodén, ursprungligen från Helgum. Hon sjöng två psalmer på dialekt i Nicke Sjödins kongeniala översättningar till ångermanländska. Hon förenar på ett oemotståndligt sätt dialektens uppkäftiga trotsighet med psalmens frikyrkliga stridbarhet och folkvisans välljudande enkelhet.

Mitt under konserten genomförde konferencieren Jacke Sjödin en liten kupp då han lät meddela att Ulrika har tilldelats årets Nicke Sjödin-stipendium. Det delades ut på plats och ställe av mamma Hervor.

Nordiska kammarorkestern leddes för kvällen av Alexander Hanson, nyss hemkommen från Wien. Han dirigerade distinkt och med en självklar auktoritet genom Strauss den yngre, operaarior av Puccini, Delibes och Rossini, Hugo Alvén och Sjostakovitj, med mera.

Inte utan en viss antydan till teatralisk yvighet.

En som definitivt inte drar sig för det teatraliska är Martin Fröst. Under andra akten efter pausen tog han över ledning för orkestern och dirigerade med den äran ouvertyren till Mozarts Figaros bröllop.

Sedan tog han fram sin klarinett, och tillsammans med Nordiska kammarorkestern lekte han fram en egen Rhapsody in Clarinet. Med musikalisk virtuositet och sceniskt artisteri framförde de en blandning av klezmer, Brahms och Artie Shaw.

Och det hängde ihop alldeles utmärkt. Inte nog med det, med Martins lågmälda berättelse om musikens ursprung och utveckling kom denna osannolika mix att framhäva musiken som humanismens Höga visa.

Martin var iklädd en skogsvaktargrön kostym, i kontrast till alla andra herrar skräddade i svart, och han såg ut som Robin Hood. Som tar det bästa av musiken och delar ut till oss alla.

Jacke Sjödin roade publiken med sina humoristiskt tafatta försök att skriva en hyllningssång till Sollefteå. Inte lätt att rimma på ett ord med fyra stavelser. Tills han förstås kom på det. Det är fyra stavelser också i New York, New York!

Tillsammans med solisterna och orkestern tog de i ända från tårna och sången bar mäktigt förbi Långsele, Forsmo och Näsåker, ända bort till Ramsele och Junsele.

Kanske ännu längre.

Foto: Robbin Norgren

Musiker i världsklass

Med sitt bockskägg ser han ut som Pan. Men det är inte flöjt som är hans instrument, utan fiol. Världsviolinisten Gilles Apap är från och med hösten konstnärlig rådgivare åt Nordiska kammarorkestern i Sundsvall. Han har nu för ett tag lämnat den kaliforniska solen, där han bor i vanliga fall, för en turné i det kylslagna Norden. Igår kväll gästade den franske stjärnmusikern Apap tillsammans med Nordiska Kammarorkestern Babelsberg i Kramfors. Det var fullsatt, säkert till stor del tack vare musikbussar från Härnösand och Sollefteå.

Gilles Apap saknar helt divalater och stora gester, däremot har han en helt naturlig utstrålning. Ända från början etablerar han en nära kontakt med orkestern. Inte ens under hans solon låter han dem försvinna. Det är bara stora artister som kan stå i centrum utan att skymma andra de på scenen.

Apap har en fantastisk bredd i sitt spel, vilket inte minst märktes under det första numret som var Bachs violinkonsert i E-Dur, för övrigt en av barockmusiken absoluta pärlor. Apap behärskade med samma självklarhet Allegros lekfulla och dansanta anslag som Adagios allvar och eftertänksamma långsamhet, ut i minsta nyans.

I Mendelssohns symfoni nr 4, ”Den italienska”, kom Gilles Apaps musikaliska känsla, inlevelse och vitala spelglädje till fulländat uttryck.

En eloge också till Nordiska kammarorkestern, tydligt inspirerad av sin nye konstnärlige ledare, som vanligt tätt samspelt, och med ett nytt självförtroende. De belönades med stormande applåder, och så än mer Gilles Apap. Taket höll på att lyfta av anrika Babelsberg. Vilken kväll för musikälskare!